Pappa med extra allt

Se det som en positiv sak att ni blir en stor familj! Grattis och lycka till med allt. :)

En pappa med 8 barn är troligen bra på att organisera, bra på att ta hand om barn, bra på att ta hand om hemmet osv.

Det som kan vara jobbigt gör dig är om du vill ha fler barn. Det dom kan vara jobbigt för dina är att mista tid med dig. Med 8 nya barn i hushållet blir det ganska lite tid för var och en. Troligen vinner hans lite mer tid medan dina förlorar.

Det blir nästan oundvikligt att inte behöva ta ansvar och hjälpa till med hans barn när det är så många.

Om alla går ihop bra så dina blir 'upptagna' i familjen med hull och hår kan det dock bli bra.

Ekonomibiten är också viktig att tänka på. Klarar din ekonomi att ni behöver bo väldigt mycket större? VILL du lägga så mycket pengar på det? Delar dina rum idag? Hur tror du de tar att kanske behöva dela med någon framöver?

Har någon av hans barn särskilda behov? (Har något av dina?) Kontakten med mamman är nog relativt tät redan idag med tanke på antalet barn, om någon har särsilda behov kan det bli än mer. Kommer tiden finnas för er att växa som par?

Vill han vara sambo eller tänker han särbo?

Hur kommer detta påverka dina barn? Kommer ni ha råd att ge alla egna rum och låta alla ha mobil och ex syssla med ridsport/hockey? Eller ska era barn ha olika levnadsstandard? Är dina barn vana vid att dela rum och leva snålt? Eller är han skitrik så han på riktigt kan köpa den där herrgården så alla får plats? Kommer hans barn vilja och vanor att styra då om är flest?

Om jag hade separerat från min make och hittat någon ny då hade jag inte velat att mina barn skulle behöva sänka sin levnadsstandard. Dom ska inte behöva ex sälja sina ponnys för att mammas nya killes barn inte kan få lika dyra saker. Samtidigt så ska alla barn inte behöva ha olika levnadsstandard i samma hus. Ekonomin är en stor bit i ett förhållande. Speciellt i särkullsfamiljer.

Vad gör ni om barnen inte gillar er/varandra?

Hur tänker ni lösa ekonomin?

Tycker inläggen ovan belyser bra saker, viktigt att ekonomin fungerar!

En annan sak att tänka på är att det kan bli tufft för dina barn att aldrig få vara ?själva? med mamma utan det kommer finnas åtta till barn som kräver uppmärksamhet och tid. Tex hushållssysslor tar mycket mer tid med så många barn. Överväg i så fall att ha olika veckor (hans kommer jämna och dina ojämna) eller iallafall olika bytesdagar för era kullar. Kanske ons-ons för dina barn och sön-sön för hans. Kanske tom dela på hans barn och låta hälften byta söndagar och andra hälften fredagar, om det går att lösa så alla blir glada. Beror ju också på hur dina barn kommer överens med hans och vilka åldrar barnen har.

Tänk på att eran ?egentid? dvs helt barnfria veckor är VÄLDIGT lågt prioriterat i en sån här situation.

Allra värst blir det för dina barn. Att gå från att ha ett syskon till nio är en jäkla skillnad mot från sju till nio.

Ta heller inte för givet att han är bra på att planera och organisera. Sannolikt har han jobbat mest och exet varit mycket mammaledig så det finns en risk att hon är den som planerar och styr allt med barnen och du/ni blir tvugna att dansa efter hennes pipa, något som inte är ett problem så länge han är singel förstås...

En sak till, ha inte bråttom att flytta ihop! Vänta MINST ett år till så ni hinner lära känna varandras barn och att era barn får träffa varandra en del först! Sov över hos varandra och verkligen lär er hur den andra sköter sitt hushåll så ni ser eventuella problem innan det är försent.

Oj, jag hade flytt fortare än kvickt! Försöka mecka ihop två familjer med bara 2-4 barn totalt är en mardröm, problemen ökar exponentiellt med 10 ungar. Inte ens Jesus återfödd (eller motsvarande mytologisk figur) skulle kunna väga upp allt negativt med åtta extra barn.

Efter att ha levt i bonusfamilj i mer än 20 år med sammanlagt 8 barn så skulle jag inte rekommendera det för någon!

Vi har överlevt och alla barn är nu välfungerande vuxna och vi är fortfarande gifta och nu är det fullständigt fantastiskt med stor familj! Men vägen dit.... oerhört fasansfullt tungt! Jag förstår idag inte hur vi klarade av det.
Om ni går vidare med varandra så ge det lång tid innan ni ens funderar på att flytta ihop. Dina barn riskerar att altid vara i underläge. De är bara vana att kompromissa med varandra. Din partners barn är vana att konkurrera med 7 andra vilken ger en annan erfarenhet.
Alla barnen är dessutom i skolåldern med allt vad det innebär. Ingen är på väg att flytta ut de närmaste åren. Bor ni dessutom i en storstad så är bostadsbristen ofta så stor att barnen blir kvar hemma långt efter 20-årsåldern.
Som andra påpekat så finns det massor av viktiga frågor, ekonomi, boende, gemensamma regler?, olika regler, relationen till ex, fritidsaktiviteter, ev diagnoser  eller sjukdomar hos barnen, andra problem som behöver hanteras.

Min erfarenhet är att en av de absolut viktigaste faktorerna för att vi klarade av vår situation var att vi kunde skaffa ett nytt gemensamt boende som rymde alla barnen med egna sovrum plus att vi hade flera olika gemensamma utrymmen också. Dessutom har vi haft god ekonomi som gett oss möjlighet att göra massor av saker med antingen alla barn eller bara delar av barnaskaran. Utan dessa faktorer vet jag inte om vi klarat av det.

Skulle jag göra om det? ALDRIG! Även om jag älskar alla våra barn. Vi skulle ha varit särbos om jag fick göra om det.

Tack alla för svar!

Just ekonomin kommer inte bli ett problem. Där har vi verkligen tur, han har en bra lön och jag har uppfunnit en produkt för barn där jag sedan sålde företaget och patentet. Och kan nu leva på dessa pengar och vara ledig och tillgänglig för mina barn. Detta har varit en stor lycka eftersom jag haft en jättestor hjärntumör (och har kvar en bit som inte gick attopetera bort) som gör att jag vissa dagar inte mår toppen. Att slippa tvinga mig till ett arbete totalt illamående och yr är en lyx som jag är evigt tacksam för.

2 dagar i veckan arbetar jag som volontär (en dag för Röda Korset, en dag på ett Hundstall). Det var så vi träffades, när han kontaktade mig eftersom hans företag ville göra en donation.

Men det finns ju så mycket andra fallgropar.

Han vill helst vara sambo men sade samtidigt att han inte vågat nämna det med tanke på antalet barn...

Inga av barnen har diagnoser. Vi kommer inte skaffa fler barn- jag är verkligen på gränsen till för gammal (46 år, fick barn sent. Han är 49). Och det känns ändå som det räcker...

Vi har båda turen att ha bra förhållanden till våra ex. Båda har gått vidare och har nya förhållanden. Hans ex har hunnit få ytterligare ett barn (!) och har ett i magen. Vi träffades på stan av en slump och jag märkte direkt vilka fina vänner och co-parents de är. En kvinna som jag lätt skulle kunna bli god vän med. Min date äter middag hos henne och hennes nya varje söndag då det är dags för byte av vecka för barnen. Mitt ex och jag har det ockdå bra. Vi var tillsammans i en massa år, och tillslut rann kärleken bara ut i sanden. Men vänskapen består. Vi träffad någon gång varje vecka och gör något mef barnen (och hans nya fru). Middag, bio. Vi har semestrat ihop några gånger.

Om barnen inte kommer överrens så är det såklart en showstopper både för honom och mig. Barnen kommer först. Då får vi bli särbos och fortsätta ses utan barnen.

Men vi har hursomhelst kommit fram till att ta det långsamt. Vi har trots allt bara dejtat i 2 månader. Planen nu är att om det fortsätter så här bra att låta barnen ses kanske efter 6 månader. Och diskutera samboskap efter något år. Vi har inte bråttom.

Tror det hela har potential att bli bra. Förutsättningarna finns. Nu håller vi tummarna för att barnen kommer gillar varandra massor när de väl får ses!

Kastrullresan: Tack! Så intressant att få höra från någon med erfarenhet.

Ja, jag uppfattar samma fallgropar som du. Vi har också bra ekonomi och kommer kunna unna oss enskilda aktiviteter, och dela upp barnen. Nytt boende är givet, tror inte heller det skulle bli bra annars.