Pappa med extra allt

Många bra synpunkter i alla inläggen tycker jag (lever i en ny familj men vi har totalt bara 5 barn: 3 + 2 så det blir lite mer "rättvist" för barnen)

Ni har som sagt bara känt varann ett par månader så ta minst ett år på att bara lära känna varann, det är så mycket som brukar komma fram efter ett tag. Det kan visa sig att ni har oerhört olika syn på vem som gör vad hemma (i värsta fall är det som någon skrev att hans ex i princip varit föräldraledig mest hela tiden och skött allt, men det behöver förstås inte varit så) Allt sånt behöver du ta reda på.

Sen kan man ta 1 år eller 2 där barnen ibland är med, allihop eller att han är med dig och dina barn eller du är med honom och hans barn. Då ser man väldigt mycket av hur den andre är som förälder och då ser man också mer av hur man hanterar tjuriga/bråkiga/ledsna barn, vilken syn på uppfostran man har osv. Det kan man prata om innan men det blir sällan samma sak som att se det in action. 

Ekonomi är superviktigt när det blir så olika. Du har 2 barn att försörja, han har 8. Ska han betala maten för 9 personer och du för 3 eller tänker han (som skulle tjäna på det) att man delar 50/50? osv. 

Mycket av det du berättar låter positivt, jag tänka bara på att en sak troligen kommer förändras om ni flyttar ihop: det här att en gång i veckan äta eller göra aktiviteter med "gamla" familjen tror jag är svårt att orka upprätthålla. Det går bra nu när ni är singlar men när alla fått nya partners brukar sånt där nedprioriteras, också i takt med barnens ålder. 

Sedan kan det hända saker, tonåringar som flippar ut eller annat som inte finns några bekymmer med nu (som i alla familjer) 

Varför väntade han så länge med att berätta att han hade åtta barn? Hur der du på det?

Hoppas det är okej att jag lånar tråden. Varför har det varit tufft och vad gjorde att du inte skulle göra om det?

Har han barnen vv?

Anonym och Xerxes: Han sade själv att han var ganska säker på att jag lagt benen på ryggen om jag ännu inte hunnit bli förälskad/mycket intresserad av honom.

Är inte säker på det- men det ligger säkert något i detta. Såklart det känns som något av en utmaning.

Samtidigt känns han som en härlig pappa på något sätt- som velat ha så många barn. Han och hans ex har delat föräldraledigheterna 50/50- något som jag också upplever mycket positivt.

Ja, de harannan vecka. Med stor flexibilitet för barnens önskningar.

Svarar utifrån min egen erfarenhet och inget annat. Vi hade varit tillsammans i 3 år innan vi flyttade ihop.
Det som varit tufft kan delas upp i två olika delar.

Det första är det som rör det sociala och relationsmässiga.
Det var endast vi två vuxna som valt varandra. Ingen av de övriga 8 hade valt varandra. När man är totalt 10 olika personligheter och vanor som skulle anpassa sig till varandra går det inte helt smärtfritt. Lägg därtill sammanlagt 3 expartners som på olika nivåer varit inblandade. Det var alltså massor av nya relationer som skulle hitta sin plats och som fungerade olika bra under olika perioder. Tonåren är för många tuff, det blir inte enklare av att leva i styvfamilj. Alla måste anpassa sig, kompromissa, avstå, ta för sig i en salig blandning. Någon behöver också ta på sig att projektleda även det relationsmässiga så att alla får något som kan betraktas som relevant utrymme. I perioder kändes det som att alla fick kompromissa så mycket att ingen var nöjd någonsin, inklusive jag själv. Som styvförälder är det bra att utveckla en extrem tolerans, acceptans, flexibilitet och allt som underlättar för barnen men det sker ofta på bekostnad av det egna måendet. Jag har varit på väg att ge upp flera gånger under åren men maken har varit mer envis (eller inte så utmattad som jag?) och velat fortsätta.

Det andra handlar om det rent praktiska
En familj som vår med 10 personer är stor. Med 8 barn så kommer också kompisar, pojk- och flickvänner. Att varje dag året om laga mat till mellan 10-18 personer när man kommer hem från jobbet kräver en del. För att inte tala om att köpa hem all mat. Detta var dessutom innan hemleverans av mat var möjligt på det sättet som idag. Maken som ofta varit borta veckovis har inte varit till så mycket hjälp i det vardagliga. Du kan inte heller kräva av barnen, som inte valt situationen, att ställa upp och laga mat till så många människor. Det är svårt för en vuxen van matlagare och blir inte enklare för ett barn eller tonåring. Att alla skulle laga sin egen mat var inte heller ett alternativ, varken av ekonomiska eller praktiska skäl.
Alla våra barn har idrottat på relativt hög nivå. Det medförde att vi under perioder hade upp till 45 idrottstillfällen/vecka plus 16 idrottslektioner i skolan. Ni kan ju gissa hur mycket tvätt det blir bara på det. Att barnen skulle tvätta sig egen tvätt funkar inte logistikmässigt då tvättmaskinen ständigt var upptagen med halvfulla maskiner. Med idrottande barn/ungdomar följer alla sidoaktiviteter som föräldrar förväntas ställa upp med. Fikaansvarig, cafeteriavärd, parkeringsvakt, funktionär, städa vägrenar, sälja blommor, bingolotter, strumpor, andra kläder, korvar, rengöringsmedel, vara hallvärd och sova över vid cuper, garderobsvakt vid evenemang och säkert 100 andra saker jag förträngt vid det här laget. Ta allt detta gånger 8 så har du bilden.
Ett stort hus kräver också mycket skötsel. Man kan köpa vissa tjänster men det måste fortfarande planeras och hanteras.
Under nästan 15 år hade jag exakt varenda vaken sekund uppbokad och inplanerad för att få ihop allt. Tur att inte sociala medier fanns så utvecklat då.

Lägg dessutom till att jag under dessa år också jobbade som chef med personalansvar för mellan 45-60 personer och lite pendling på det. Nu låter det som att jag gjort allt men det är inte sant. Mina egna barn har fått lov att hjälpa till massor men tyvärr har inte min man haft samma förväntningar på sina barn vilket var ett av de stora problemområdena under dessa år. 

Så nej, jag skulle aldrig göra om det! Ärligt får jag nästan ångest bara av att höra andra som är på väg in i det även om jag förstår att inte allas situation behöver bli så extrem som vår. 
Först nu, 5 år efter att sista barnet flyttat ut börjar jag på att hämta mig både privat och yrkesmässigt.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite egoistiskt att inte vilja berätta förrän du har blivit förälskad. Åtta barn är ett stort åtagande, och då menar jag inte ens att du ska gå in och ha en föräldraroll för barnen utan bara det faktum att han har åtta barn som du kommer att påverkas av. Utifrån hur du beskriver honom så verkar du ju intresserad ändå och det är ju en sådan kvinna han vill ha, som inte skräms av att han har åtta barn, men nu har han ju faktiskt väntat lite för länge med att berätta det för att ni ska veta, du hade fått känslor för honom innan du fick veta. 

Jag tycker också det är dåligt av honom att inte berätta direkt, för 8 barn är verkligen många. Även om man inte tar något ansvar alls för dem, så är det inte så att de inte märks i hemmet.

Om man har har 8 barn undrar jag verkligen om man har tid att satsa på ett förhållande.

Personligen skulle jag hellre bo själv med mina barn och sen kanske flytta ihop när de flesta barn flyttat hemifrån.

Kanske är så att han känner att han behöver lite hjälp i vardagen.

Trots att jag inte har åtta barn så skulle jag välja att va särbo tills de och den nyas barn flyttat ut.

Undrar jag med

Läser alla kommentarer. Börjar mer och mer luta åt särboskap. Bättre för barnen. I alla fall i några år- srn får vi se. Jsg har ju faktiskt ingen brådska. Är lätt att glömma det ibland. Jsg uppskattar verkligen era svar. En tankeställare.

Ni får väl vara varannanveckassambos? Till att börja med iallafall!

Varannan vecka har ni barnen och ses när det passar tex bjuder varandra på middag, filmkväll eller aktiviteter ute.
Varannan vecka är ni sambos hos den ena eller växlar ni och bor ett par dagar hos varandra.

Passar det dina barn att hänga med i hans familj, så blir det väl mer och mer så att ni bor en del med honom, men ni har möjligheten att vara bara ni 3 hemma hos dej om det behövs lite lugn och ro.

Eftersom ni inte måste bli sambos för ekonomins skull, så kan ni kombinera tills iallafall några barn har flyttat till eget boende!
Om äldsta är 15 nu så är det inte jättelång tid tills det är dags att flytta hemifrån.

Jag hade valt det. Det blir nog bra. De första åren i alla fall. Lär känna varandra först.