Att vara gift och gemensamt ta hand om hus och hem verkar vara himmelriket

Jag kan bara instämma. Efter 13 år som ensamstående. Jag har varit tillsammans med två st i ca ett år var under denna tiden. Men vi bodde aldrig ihop. Sov inte ens ihop alla dagar i veckan. Den ena träffade jag i princip varannan helg. Kan säga att det ändå var HELT otroligt vilken skillnad. Killen handlade mat på vägen hem. Bara det att han tog hand om disken efter maten...

Och ibland LAGADE maten. Och den ena killen hade bil och vi kunde STOR-handla (jag har inget körkort). Det var guld värt. Slippa bära hem tunga kassar från bussen.

Nu har jag bara ett barn men jag är dessutom sjuk i utmattningssyndrom. Har legat på sjukhus i omgångar för flera operationer. Lever med kronisk smärta. Jag FATTAR inte vad friska människor i förhållanden klagar på. Det är för mig en gåta.

Men självklart. Jag fattar ju även att det ÄR jobbigt i en relation. Självklart är det det. Men när man varit med om så sjukt mycket så blir man faktiskt lite avundsjuk på de som har det så bra och är friska och är två. Och både jag o barnet har adhd. Otroligt utmanande att ensam ha allt ansvar. För allt. Hela tiden. Jag klagar inte heller på småsaker. Men ibland klagar även jag på att bussen är sen el att det regnar ute. Och nej, det är självklart ingen tävling i lidande. Men jag kan ändå häpna när folk klagar på att det är stressigt att köra o storhandla när man är två (hade varit min dröm att ha bil) eller att det är dyrt att resa (vi har rest två ggr).