Att vara gift och gemensamt ta hand om hus och hem verkar vara himmelriket
Bor i ett familjeområde kan man säga. Det bor bara barnfamiljer här. Gifta med två, tre barn. Två bilar och fina villor. Och så jag då. Ensamstående sen femton år tillbaka med mina tre barn.
På varje föräldramöte och skolavslutning är det jag som är där. Övriga föräldrar kommer två och två. De har med sig anteckningsblock och antecknar det viktiga. De har frågor och förslag på förbättringar och tips. Jag blir så fascinerad.
Tänk att ha en man som är så engagerad i sina barns skolgång att han tar med sig ett anteckningsblock! Tänk att ha en man som hämtar och lämnar. Går och handlar och förbereder middagen. Bäddar sängen och frågar hur ens dag var och kommer med förslag och vill diskutera semesterresan.
En som byter lampor och en som skjutsar en till flygplatsen och hämtar en när tåget är inställt.
En som man kan bolla med när man måste fatta jobbiga beslut.
Ni som är gifta måste ha ett himmelrike till liv. Ni kan omöjligt bli trötta, utbrända, deprimerade och utslitna. Så känner jag när jag ser er på ica, på föräldramöte, på träningarna, på dagis, i trapphuset, på balkongen osv osv. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns att ha ett sånt liv.
Men jag tänker att man måste ju ordna för sig så att tillvaron funkar. Som ensamstående kanske man gör sig av med villan och skaffar en behändigare lägenhet, och att det räcker med en bil (fler åt gången kan man ju ändå inte köra)?
Är själv uppvuxen med ensamstående förälder som jobbade halvtid för att orka med och vi hade inte ens en bil, utan tog buss eller cykel överallt - det funkade också.
Som vuxen delar jag familj med en partner och vi turas om att gå på föräldramöten (för någon förälder måste ju vara hemma med barnen, men jag antar att de som går två till föräldramötet har skaffat en barnvakt precis som du måste göra?). Har det hyfsat jämställt, men vi jobbar SVINHÅRT båda två med våra lönearbeten. Så, det är klart att det underlättar att dela på allt, men det är ju ingen garanti för att undvika utbrändhet. Kanske att det t o m kan vara tvärtom? Att medvetenheten om att JAG ensam bär ansvaret för att tillvaron ska fungera, också kan skapa medvetenheten om hur viktigt det är att ställa om och skruva ned kraven på sig själv, och kanske sätta ner foten i jobbsammanhang och dra gränser för vad man klarar av. De gränserna finns ju inte för dem som tror att allt är möjligt bara för att man är två som hjälps åt.