Anonym (c)

Äldre 19 May 11:31

221 svar

Tycker inte om min sambos son

Först och främst ska jag berätta att jag känner igen mig i dina känslor. En tanke som ofta flyger igenom mitt huvud är att "jag vill inte ens ha honom här". En bra vecka är när den tanken inte flyger igenom mitt huvud. Det känns sorgligt att det är så.
Jag har inte samma historia som du men jag har många liknande faktorer. Din irritation är enkel att förstå. Hur känner du inför den, känner du också en sorg över att det inte fungerar bättre?
Jag säger som så många sagt här. Du ska se till att pappan tar hela sitt ansvar för sitt barn. Du ska inte behöva göra nånting. Om mamman får igenom att barnet ska bo hos er varannan vecka så ligger det på honom att få det att fungera så att varken du eller barnet mår dåligt av det. Du ska inte tycka synd om pappan för att han råkade göra en tjej gravid och för att hon behöll barnet. Hon är också i sin fulla rätt att behålla ett barn om hon råkar bli gravid. Det gör livet för er väldigt komplicerat men det är ingens fel, allra minst ditt. Om dom skaffade ett barn som de inte var redo för så var de knappast de första människorna på denna jord som har gjort så men du är inte den som ska kompensera för de val som de själva har gjort. En del klarar av att bli bra föräldrar trots att det inte var planerat, andra är mindre bra men det kan bli bra ändå till slut.
Lägg över allt på pappan, du ska inte behöva göra någonting. Om pappan inte har kapacitet att ha barnet mer än varannan helg så ska han inte ha det heller. Vill pappan ha varannan vecka så ska han se till att han klarar det.
Om du som din sambos partner vill gå in och stötta honom i hans önskningar och behov så kan du göra det men med den irritation du uppvisar inför hans barn så ser jag det som ett tecken på att du inte är där idag och det kan ingen kräva eller förvänta sig att du ska vara. Vill han ha sitt barn varannan vecka så ligger det på honom att bevisa att han har kapacitet för det. Det får aldrig ligga krav eller förväntningar ifrån andra, varken pappan eller mamman, eller eventuella släktningar eller annan omgivning, att du ska gå in och lösa det här för dom. Varför skulle du ha mer kapacitet än föräldrarna? Nu har du själv ett barn som du ska sörja för och det är det barnet som du måste stå upp för. Det barnet har bara dig och din sambo att sörja för sig. Din sambos son har sin mamma och sin pappa att sörja för sig.

Anonym (c)

Äldre 20 May 11:02

#75

Anonym (....) skrev 2018-05-20 10:02:54 följande:

Uppfostran känns ändå sekundärt här när pappan uppenbarligen inte bryr sig om sitt barn. Jag har gränser för mitt barns skärmtittande just för att jag har omtanke om honom, och vill honom väl. Hur ska pojken kunna bli uppfostrad om pappan skiter i grundläggande saker för att inte känslorna finns där?
Klart pojken känner av detta, folk är ju tragiska som påstår att ett barn inte märker om det är älskat eller ej.

Att barnet kostar ditt och datt kan man ALDRIG lasta barnet för. Alla problem i denna relation ligger på de VUXNA som inte klarat av den grundläggande omvårdnaden + det lösa det ekonomiska på ett bra sätt.
OM det drabbar barnen, gå skilda vägar för guds skull!

Det finns två barn, du tror inte det andra barnet drabbas ifall föräldrarna går skilda vägar?
Jag håller med dig om att jag tror att pojken känner av men det är än mer viktigt att pappan går in och tar över allt ansvar. Jag vet själv för jag bor med min sambos barn och känner av dess misstänksamhet mot mig, det har varit väldigt frustrerande och i längden irriterande att leva med det. Jag har bett pappan prata med sitt barn i flera år om vad han egentligen känner och tänker men pappan ser inte problemet, så länge hans barn inte menar något illa så finns inget problem. Jag har nu helt lagt över på pappan att sköta allt kring sitt barn, det blir mycket tjat på pappan, saker han inte tänkt på att man behöver plocka upp efter sitt barn, men det fungerar bättre när han tar hand om allt.

Jag håller med Ess om att pappan ska visa tacksamhet. Att uppfostra barnet att säga tack är en sak men man kan inte hålla en pistol mot pojkens huvud. Huvudsaken är vad pappan gör, att han anstränger sig för att upprätthålla de trivselregler som de anser sig behöva och att pappan visar tacksamhet mot ts.

Anonym (c)

Äldre 20 May 11:21

#77

FrozenGarden skrev 2018-05-19 17:43:34 följande:

FORTFARANDE så behandlar jag inte honom det minsta illa. Det enda är att jag inte pratar jättemycket med honom. Jag är inte elak mot honom och jag fryser inte ut honom. Utan det är en KÄNSLA jag har som jag inte visar honom. Så att komma och säga både det ena och de andra om att jag är vidrig och behandlar honom illa är bajskastning. För ingen av er ser hela situationen och hur vår vardag ser ut. Ingen av er skulle komma hit och reagera på det för det är inget som syns utan något jag känner. Så jo det är bajskastning att förkasta mig för att jag känner något. Jag har aldrig någonsin behandlat honom illa.

Du ska kanske försöka släppa att prata med honom ifall det känns så svårt. Huvudsaken är att pappan sköter det som behöver göras och att pappan lyssnar på dig och att ni två är sams kring hur ni ska ha det.
Du kanske kan försöka att inte störa dig så mycket på om han sitter och spelar, det är pappans val att låta honom göra det. Eller om kepsen är på vid matbordet. Om pappan låter honom. Du behöver inte låta dina barn ha keps på vid matbordet bara för att hans barn har haft det. Bli arg på pappan om det är en viktig trivselregel för dig. Försök att släppa tankarna på hur du tycker att barnet ska vara. Försök att se honom för vad han är. Du behöver inte tycka särskilt bra om honom, jag tror ändå att du hoppas att det ska gå bra för honom i livet. Men för att du ska kunna leva med honom i huset behöver du slippa den här ständiga irritationen. Det är pappans sak att se till att minska din irritation.

Anonym (c)

Äldre 20 May 11:23

#78

Anonym (....) skrev 2018-05-20 11:08:36 följande:

Låter som pappan mer och mer är också ett barn som också behöver uppfostran. Inte så mycket mer mogen än tioåringen med andra ord.

Tror det lilla barnet drabbas mer av att leva i denna familj med massa "tjafs och groll" som TS uttryckte det.

Det är inte så ovanligt med pappor som behöver "uppfostras". Särskilt om de inte har varit föräldralediga, ännu eller överhuvudtaget.

Anonym (c)

Äldre 20 May 13:06

#81

Anonym (....) skrev 2018-05-20 11:43:34 följande:

Att barnet dessutom, som TS skriver, inte haft en pappa som tagit ansvar, är inte det straff nog? Tror TS på riktigt att barnet tror att det lever i en kärleksfull familj, när det saknat en far större delen av sitt liv?? Så inkompetenta vuxna som bara tjafsar pch en pappa som är som en bebis och inte gör vad han ska, vare sig känslomässigt eller i övrigt. Grattis till det "kapet"!

Känner sympati för bägge barnen, som för övrigt är bröder, vare sig TS vill eller inte.

Han fick ju inte vara en närvarande pappa när barnet var litet. Han har väl en lång startsträcka att ta igen. Betyder väl inte att han inte vill. Betyder inte heller att pappans sambo ska gå in och kompensera pappans brister. Han kan lära sig.

Anonym (c)

Äldre 20 May 23:28

#97

FrozenGarden skrev 2018-05-20 19:02:42 följande:

Han sitter inte och spelar och kollar Youtube på sitt rum utan i vardagsrummet för vi har inte så vi kan dra kablar till hans rum. Så det är irriterande ljud från spel och löjliga videor på Youtube från han vaknar till han somnar. Det blir också ett irritationsmoment för jag undkommer det inte. Sen tillkommer att jag får betala för allt. Han tackar inte för maten och tar inte ens av sig kepsen. Jag bakade och han går och tar utan att varken fråga eller tacka. Han petar konstant på mina saker och ställer miljoner frågor allt som är bagateller blir gigantisk irritation för att det bara växer och gnager i mig. En sån liten sak som att han leker med min sons boll kan göra mig jättearg och jag vill vara skrika att "Det där är inte din vill för helvete!". Jag vet att det är en liten sak men det blir så stort av allt underliggande...

Inte okej. Börja med att köpa ett par hörlurar, behöver inte kosta så mycket. För även när ni har dragit kablar till pojkens rum kommer du att höra det där irriterande ljudet.
Jag hade faktiskt samma problem med min sambos barn i början men då fanns det redan hörlurar som han kunde använda. Jag tyckte ändå inte det var okej att han satt och ockuperade teven för att spela sex-sju timmar på en dag.
Säger du till pojken vad du tycker? Det här med spel och Youtube tycker jag bara ni ska fixa så att han kan spela på sitt rum så får du honom ur vägen. Sen får pappan ta tag i själva problemet med att han sitter hela dagen och spelar.

Men allt det andra, säger du att du vill att han säger tack, att du vill att han ska ta av sig kepsen vid matbordet? Vad händer då? Självklart ska han lära sig att han inte kan förse sig utan att fråga. Att han ställer frågor låter lite så där som ungar kan vara, icke desto mindre irriterande men du ska kanske visa tålamod efter ålder, du kan snällt be honom när det blivit för mycket att nu skulle du vilja ha en stund för dig själv, att du inte orkar svara på fler frågor nu och att han får gå och göra nåt annat. Petar på grejer, hur då petar på dina grejer? Jag blev tokig på min sambos barn som tyckte sig ha rätt att låna mina grejer utan att fråga men samtidigt inte tyckte jag hade rätt att sätta andra gränser för jag var inte hans mamma.

Jag har själv haft väldigt svårt att säga ifrån för jag har burit på så mycket irritation att jag varit rädd att ta i för mycket när jag väl ska säga till. Det har gjort att jag många gånger valt att inte säga något, ungefär som du beskriver att jag är rädd att skälla ut honom för att han rör en boll. Ibland har jag sagt ifrån, ibland har det blivit ganska starkt men oftast blir det mest väldigt krystat och jag känner att det mest gör att jag känner mig skakig efteråt, utan att jag ens känner att jag nått fram. Det är all irritation som byggts upp. Det har blivit bättre sen jag skjutit över på pappan att han måste hantera allt.

Anonym (c)

Äldre 21 May 00:00

#98

Anonym (Mamiisolskenet) skrev 2018-05-20 16:26:53 följande:

Alltså , vad hårda folk är mot dig TS.

Jag kan sätta mig in i hur du känner. Jag har gått igenom liknande - men faktiskt varit föräldern som har barn som sambon inte alltid kunnat knyta an till.

Jag ser mig själv som en riktigt bra förälder - men det tyckte inte sambon alltid. Det viktiga för henne var att man inte glömde bort det vanliga vardagliga livet när barnen kom. Att vi fortfarande var en familj med regler och ansvar. (tex är en regel att vi inte har mössa och keps vid bordet. Det har du all rätt att säga till om). Jag ville väl, som många föräldrar som kanske bara har barnen varannan helg, ha det extra mysigt när de kom, och undvek gärna konflikter. Konsekvenserna blev ju att tillvaron blev tämligen regelfri.

Just den där känslan av kompensation för att man inte kan vara närvarande dagligen gjorde att det blev helt snett i rollerna hemma när barnen var hemma. Jag fortsatte dessutom vara som en förälder som hade hjälp av den andra föräldern, men det var ju inte med honom jag levde längre. Och jag tog det lite för givet att sambon skulle förstå föräldraskap. Så jag missade att sånt som var så självklart för mig i föräldrarollen inte var så självklart för min sambo som inte ens hade barn då.

Under ungefär ett års tid bodde barnen hos sin pappa och kom till mig på helgerna. Sen flyttade ett av barnen till oss på heltid. Vi trodde att det skulle fungera jättebra, det hade funkat rätt hyfsat på helgerna. Men omställningen blev väldigt stor, från helgmys till vardagsliv. Och jag hade inte förmågan att förklara för min sambo vad det innebar, och inte heller förmågan att förstå att omställningen var alldeles för stor att ta in för sambon.

Dock en stor eloge till sambon som INTE tog detta inför barnet, som aldrig klagade. Utan gjorde som du. Försökte behandla barnet som en i familjen och när den tillfälligt utökades av syskonet varannan helg försökte vi vara en bra och fin familj. Men under ytan pyrde det och vi småtjafsade utanför barnens närhet. Så rann bägaren över och när den gjorde det blev det en jättekris.

Den har vi tagit oss förbi nu men det tog två år av kämpande och i den krisen blev förstås barnen drabbade i att sambon verkligen hade öppet svårt för barnen och de för sambon. Men nu har de hittat tillbaka till varann mer och mer.

Nämnas kan att jag blev med barn helt hastigt och oväntat med pappan till barnen första gången vi var med varann. Dock försökte vi vara en familj och det höll några år iallafall.

Nämnas kan också att det inte är så lätt att bara bryta upp och gå, inte heller ska man behöva säga nej till den stora kärleken och sin egen lycka pga ett ex och ett barn. Det där med barnet och anknytning kan du jobba på - men inte genom barnet utan genom sambon. Låt honom förstå hur du känner - det är en del av ditt ansvar som vuxen att tala om för din sambo hur du känner och mår, och sen är det hans ansvar att se till att skaffa de verktyg som behövs för att du och pojken ska kunna stärka er relation. Ta professionell hjälp om så behövs.

Att göra något åt exet kan vara svårt men även där måste du ha förståelse och stöd från sambon. Kanske bär också han tankar och funderingar och kan ni delge varann finns absolut hopp om att detta ska bli bra en dag.

Tycker du gör helt rätt som vågar stå för dina känslor och sträcker ut en hand i ett forum för att få tips och ideer och stöd. Tyvärr verkar det vara magert med det här.

Till er som dömer pappan: Skämmes ta mig fan! Är ni så jävla perfekta själva undrar man ju? Har inte folk rätt till en andra chans?

Vad bra skrivet! Det här har jag misstänkt länge med min sambo men han skulle aldrig erkänna att det är så. Han har haft varannan vecka så länge jag känt honom och det är många problem som sopats under mattan för att barnet ändå ska till mamman snart. Sen bodde barnet hos oss på heltid ett tag, när mamman ville göra nåt roligare, och hur jobbigt jag än såg för mig att det skulle bli med heltid så tänkte jag att en positiv sak skulle vara att det där vardagslivet bara måste infinna sig och att vi skulle fungera bättre av det. Men nej, det gick att undvika även då. Det var väl för att det var synd om barnet som hade en morsa som betedde sig så dumt, antar jag.
Jag tycker det är starkt av dig att erkänna dina egna brister, det skulle vara mycket enklare att komma åt problemen om det gick att diskutera sånt här öppet.

Anonym (c)

Äldre 21 May 10:36

#100

Anonym (illa) skrev 2018-05-21 09:44:13 följande:

"Min pappa har en ny sambo, dom har varit tillsammans i över fyra år och har en son tillsammans. Pappas sambo blir bara irriterad på allt jag gör och tar bara mer och mer avstånd. Jag har varit hos dom varannan helg och det är vidrigt men nu är det prat om varannan vecka.

När jag är hos pappa och hans sambo kollar jag mest bara på youtube hela dagarna. Jag har kepsen på mig för att slippa se dem vid matbordet. Det är så skönt när jag får åka hem igen.

Pappas sambo verkar mest tycka att jag är i vägen. Min pappa har knappt varit närvarande under hela mitt liv. Det känns lite som att pappa bygger ny familj nu och där är jag bara en oönskad fripassagerare. Hans sambo blir orimligt irriterad på allt jag gör."

Känns det okej?

Eller kanske såhär?

"Min pappa och jag har känt varann hela mitt liv och nu har han skaffat en ny kärring sen fyra år tillbaka. De har också fått en snorunge tillsammans som är ett år. Jag har aldrig lyckats tycka om pappas nya kärring, jag blir bara irriterad på allt hon gör och tar mer och mer avstånd.

Hon har varit hos oss varannan helg men nu är det prat om att hon ska flytta in! Hon ska vara hos oss så mycket som det passar henne.

När hon är här sitter hon bara i soffan och kollar på telefonen eller målar naglarna. Hon lämnar skräp överallt och har sjal på sig vid matbordet! Jag tycker det är så skönt när jag åker till mamma för då slipper jag pappas kärring. Det låter hems,t. Jag kan inte förklara det. Men jag känner ingenting för henne och tycker mest hon är i vägen. Min pappa ställer inga krav på henne. Det känns som att hon kommit in i vår familj som en fripassagerare som bara finns där för att irritera mig. Det är konstanta saker och jag blir orimligt irriterad på allt hon gör."

Det kan finnas en poäng i att som du gör, vända på perspektiven. Om vi skulle fullfölja den här tanken, vilken respons tänker du dig att pojken får på de här inläggen?
På det första inlägget kanske någon skulle fråga, var är din mamma? Vad säger din mamma? Varför ska du bo där varannan vecka i stället för varannan helg? Vad säger din pappa när du berättar att du känner så här? Varför har din pappa knappt varit närvarande?
Och sen en massa empati förstås, "jag förstår att det är jobbigt", "så där har jag också känt det", osv.

Betänk inlägg nummer två. Vilket gensvar hade pojken fått på det? Han kallar henne kärring och bebisen för snorunge? Vilket gensvar hade pojken fått på det? Vad hade ts fått för gensvar om hon hade använt motsvarande ord på pojken? Min misstanke är att många tycker att det är helt legitimt för pojken att uttrycka sig så här men aldrig i livet att ts har rätt att känna sina känslor, och då har ts inte uttryckt sig med öknamn.

Jag vet vad jag skulle ställa för fråga till inlägg nummer två: "jag förstår att du inte trivs hos din pappa och att du tycker det är skönt att åka till din mamma, men jag förstår inte, varför vill då din mamma och din pappa att du ska bo mer hos din pappa när du vantrivs där? Vad säger dom när du berättar hur du känner det?"

Anonym (c)

Äldre 21 May 21:50

#108

Anonym (Jadu) skrev 2018-05-21 21:15:14 följande:

Men jösses - ta av dig offerkoftan! Du är inget offer i detta utan DU har valt detta, det har inte den stackars pojken!

Du kan lätt åtgärda Ditt problem genom att flytta! Det valet har inte heller den stackars sonen utan han blir påtvingad dig!

Ta ett beslut, ta RÄTT beslut - flytta snarast!

Där hamnar alltså diskussionen för dig: håll käft eller flytta! Vem är det som ägnar sig åt att peka ut offer? Du har bestämt att det finns en stackars pojke och att han är ett offer. Några konkreta lösningar, förutom "håll käft eller flytta" har du inte.

På vilket sätt hjälper det någon i den här historien? Du pekar ut ts som den som har gjort ett val. Vilka val har pojkens pappa gjort? Vilka val har pojkens mamma gjort? Vad har du att säga till dom?
Kanske kommer ts att ta det val du förespråkar, så småningom, men alla är inte som du att de ger upp i första taget, en del försöker sträcka ut en hand och se om det kan finnas någon annan lösning innan man gör det som du förespråkar, nämligen att ge upp.

Ts har gjort ett val att starta en tråd på familjeliv. Vart pappan och mamman, och för all del pojken, vänder sig med sina problem, det vet inte du. Pojken kanske har kamrater som han kan prata med och kalla ts för både det ena och det andra, det vet inte du.

Att man väljer att öppet tala om att man befinner sig i en situation som man varken tycker om eller vet hur man ska hantera innebär för den sakens skull inte att man är omedveten vilka val man har gjort och att man alltid har ett val att lämna. Men för den sakens skull kan man väl ändå få våga sig på att lyfta upp problemen till ytan och se om det kanske, kanske går att få en lösning på problemet, bara genom att prata om det.
Om ts flyttar så kommer pojken fortfarande att ha samma mamma och samma pappa och vilka val de gör i framtiden och hur det påverkar honom vet inte du, det lär du ju inte få läsa om i den här tråden. Men du inbillar dig alltså att allt som behövs för att den här pojken ska få ett bättre liv är att ts flyttar ut så fort som möjligt.
Jag vet inte om du har missat det, men ts har ett barn ihop med pappan så det är inte som att hon kommer att försvinna helt och fullt ur pojkens liv bara för att hon flyttar.

Anonym (c)

Äldre 21 May 22:39

#110

Anonym (Vuxnamänniskor) skrev 2018-05-21 22:10:48 följande:

Hur ska folk här hjälpa henne, är bättre att söka riktig hjälp hos folk som arbetar och är kunniga inom dessa områden. Här säger folk saker man ibland inte vill höra. Jag reagerade på hur hon i inlägget skrev jag gillar inte min sambos son, det är ett barn vi pratar om. Hur kan man ogilla ett oskyldigt barn som dessutom är hennes barns syskon.

Vilka är det som är kunniga inom dessa områden då? Kan inte du rekommendera något?

Jag kan förstå att du inte gillar rubriken på tråden men visst kan man ogilla vissa barn, alla barn är inte riktigt så där oskyldiga men på ett eller annat sätt förhåller man sig till att det är just barn man har med att göra. Det typiska i styvfamiljer är att förälderns partner får en situation som gör att det blir svårare och svårare att förhålla sig till barnet. Det gäller inte alla styvfamiljer, men i de fall som problemen uppstår så är det typiskt att det är situationen runt omkring som gör att det blir svårt att förhålla sig till barnet.

Anonym (c)

Äldre 22 May 08:30

#120

Anonym (Stackarsbarn) skrev 2018-05-22 00:37:05 följande:

H*n menade nog att det finns professionella människor där man kan få stöd och hjälp BUP, familjerådgivning osv.

Ja, det kanske hen menade. Men varken du eller hen har väl själva försökt söka hjälp för dylika problem så att ni vet vilken hjälp det finns att få, eller?

Bup kan inte ts söka till för det är mamman och pappans bord.

Familjerådgivning är en bra idé men de är inte specialiserade på just styvfamiljsproblematiken så det är en bra idé att läsa på lite själv först. Mycket beror på vem du hamnar hos, men så är det ju alltid om du söker dig till någon slags hjälp överhuvudtaget, kuratorer, psykologer, mm, det ska kännas rätt om du ska kunna öppna dig och få hjälp. Men absolut, väl värt att pröva.
Det är viss väntetid på att få hjälp men om ts börjat undersöka sina alternativ idag så kanske hon kan få en tid om en månad om hon har tur. Om hon ska till familjerådgivning så måste både hon och sambon ansöka tillsammans så då beror det på sambons inställning också.

Du kanske har något annat alternativ, i så fall passar det ju bra att ge dina råd om det här.

Mamman och pappan kan även gå till familjerätten, men det ligger ju inte heller på ts bord. Hon kan tipsa sin sambo men har inte så mycket makt över det i övrigt.

Anonym (c)

Äldre 22 May 10:44

#125

mamaleona skrev 2018-05-22 09:51:44 följande:

Mitt enkla svar på dylika problem är fortfarande att människor skaffar barn för fort i nyfamiljer. Skulee man vänta, o se om konstallationen fungerar, o alla kommer sams o gillar situationen, så skulle garanterat största delen av nyfamiljernas problematik vara lösta. El dom skulle helt enkelt inte uppstå. De e väl självklart att barnen inte hinner med om föräldrarna skiljer sig, nån hittar en ny, flyttar ihop med denna o får barn på två år. Tänk er vilket trauma enbart skilsmässan är gör barnen som är inblandade.?

Hur kan det här vara ett svar på problemet? I så fall skulle du ju lika gärna kunna ifrågasätta varför mamman och pappan skaffade barn överhuvudtaget? För där började väl i så fall problemet? De två skaffade barn med varandra utan att ha tagit reda på om de var kompatibla med varandra och vips har vi ett barn som hamnar i kläm.
Men ditt svar är alltså att det är nyfamiljerna som är för snabba med att skaffa barn.

Sen kan jag förstå om du vill råda människor att inte ha för bråttom, varken att skaffa barn oavsett om det finns barn sen tidigare, och särskilt när det redan finns barn med i bilden, men vad hjälper det här? Det är knappast ett svar på ts problem.

Läser du igenom tråden så märker du också att föräldrarna aldrig har varit tillsammans. Det finns alltså ingen skilsmässa att ta hänsyn till.

När jag träffade min man hade han varit skild i fyra år, vi dejtade varandra i ett halvår innan jag träffade hans barn. Barnet längtade efter ett syskon och blev jätteglad den dag vi berättade att jag var gravid. Då hade jag och mannen varit ihop i fyra år. Ändå har det gått snett för oss. Visst, ha inte för bråttom, det är ett jättebra råd men det finns så många fler faktorer att diskutera och om man redan har barn tillsammans så hjälper det inte att få rådet att inte vara för snabba med att skaffa barn tillsammans.

Anonym (c)

Äldre 22 May 10:55

#126

Anonym (Jadu) skrev 2018-05-22 10:27:27 följande:

Men problemet ligger hos ts, det är ts som har valet att söka hjälp eller lämna familjen!!

Tänker man som du så är det alltså inte familjerådgivning hon ska söka.

Vilken familj ska hon lämna enligt dig? Ska hon lämna sitt barn också?

Anonym (c)

Äldre 23 May 07:27

#149

Anonym (Stolpskott nr2) skrev 2018-05-23 07:18:03 följande:

Försöka att manipulera? Det ingår också i utvecklingspaket hos alla barn, speciellt hos dem som har skilda föräldrar! Absolut inget konstigt! :-P

Hur tänker du då, varför speciellt hos barn med skilda föräldrar?

Anonym (c)

Äldre 23 May 09:59

#151

Anonym (Stolpskott nr2) skrev 2018-05-23 09:19:17 följande:

En klassiker som mina bonusbarn i den åldern körde med var att ?men för mamma får jag göra det...!? när vi hade sagt nej till något. Trots att mamman inte alls gjorde det, men barnen visste om att mamman inte ville ha kontakt med oss och jag inte skulle ringa och fråga henne. Men barnen är smarta! De vet om var och när man kan använda ohederliga metoder för sin egen vinning.

OCH de är fina smarta vuxna utan konstiga fasoner idag.

Ja, den har man hört talas om men den har min sambos son inte kört med men det kanske beror på att han inte har något för det. Mamman och pappan har i alla fall ett så pass bra samarbete att just den varianten inte är lönt.

Den manipulation som förekommer här är mer subtil och kanske inte alltid lika utstuderad som den du beskriver, som jag tror förekommer för att pappan aldrig har varit tydlig nog med vad som inte är okej. Pojken har nog aldrig fått en konsekvens i hela sitt liv. Om han har ljugit om något så resonerar pappan efteråt att man ser att pojken skäms och han vet att han gjort fel. Jag vet inte vad du tycker men jag tycker inte det räcker. Någon gång har jag också sett att pojken skämts men de flesta gånger ser jag det inte. Han ser ut att vara påverkad av att ha blivit påkommen men inte så att man ser att han skäms. I vilket fall som helst så kan man ju inte läsa någons tankar så antingen får man ta ett ordentligt snack om vad som händer när man ljuger, eller ge en konsekvens. Eller både ock.

Jag tror att pappans stil kommer sig av att han försöker kompensera vilket på något sätt också är en konsekvens av att han inte lever med pojkens mamma längre.

Anonym (c)

Äldre 23 May 15:39

#153

Anonym (Stolpskott nr2) skrev 2018-05-23 14:00:22 följande:

Jamen nu beskriver du själv att pappan aldrig har varit tydlig nog vad som är ok och inte. Hur ska pojken då veta det? Och då är det ju återigen PAPPAS fel - med konsekvensen att Du blir irriterad på POJKEN och inte på PAPPAN!

Pappan kanske känner igen sig i pojken, pappan kanske själv VAR som pojken en gång i tiden- full av fan och bus, ljög som få. och han kanske kan han tyda bättre om pojken skäms eller inte. Vem vet! Du säger att pojken blir påverkad av att bli påkommen. Det kanske räcker att avslöja den lille skithögen

Som Arstrid Lindgren sa- ge barnen mer kärlek så kommer folkvettet av sig självt. Det kan pappan göra.

Normala barn vet oftast när de gör fel, t ex ljuger. Ibland behövs det inget skäll där- det är pinsamt redan som det är när man har blivit avslöjad. Och är man bara söndagspappa så är det inte riktigt läge heller att börja bestraffa det besökande barnet, ge en massa konsekvenser och skäll.

Överkompensera barnet gör man inte för att man inte bor ihop med MAMMAN utan för att man INTE bor ihop med sitt BARN. Normala pappor väljer inte bort sina barn, de bara byter fruar ibland. :-P

Pappan ska bara visa att han bryr sig om sitt barn och vill träffa barnet.

Senare i tonåren väljer pojken kanske bort sin far, inte minst när relationen till faderns fru inte känns ok.

Med åren blir pappan, pojken OCH lillesonen mer lika än man trodde det var möjligt. Ve och fasa! :-P

Det som i trådstarten framkommer är att det är brist på ekonomiska resurser - det tär och är en STOR irritationsmoment i många familjer. Nu finns det TVÅ barn i er familj som ska uppehällas. Och pappan har inte råd att uppehälla sitt FÖRSTA barn.... Han måste kallt ha räknat med att hans sambo/den blivande modern till hans barn nr.2 tar ansvaret och kan uppehälla hans nya barn... nu är ju mannen beroende av hälften av BARNbidraget för barn nr1.

Ett barn kostar MYCKET MER ÄN barnbidraget. Normalt räcker inte barnbidraget till.

Bor man som familj brukar man hjälpa till som familj.

Det som TS kan göra är att skapa en egen lilla relation till bonusen och få syskonen ha en bra relation till varandra. I mån av möjlighet, inte så att man ska vända sig ut och in. Föräldrana blir gamla o dör... syskonens relation lever längre.

Asch! Kvinnor! Livet är mycket enklare UTAN bonusar och struliga män. Se till att dina barn får bra gener att ärva! Då löser dig allt annat mycket lättare.

Det är inte jag som är ts.

Min sambo har inte varit helgpappa, varannan vecka. Även heltid i perioder. Jag har inte sagt att jag inte är irriterad på min sambo

Jag frågade dig för att jag var genuint intresserad av din erfarenhet. Min erfarenhet såg annorlunda ut än din, därför tog jag upp min upplevelse. Ts beskriver att hon upplever att hennes sambos son manipulerar. En viss sorts manipulation är enklare att tillföra ålder, den som du beskriver. Jag vet inte hur ts sambos sons manipulationer ser ut.

Tycker inte om min sambos son

INNEHÅLL