Tycker inte om min sambos son

Jag kräver inte att han ska tacka och bocka för allt. Men allt vi bjuder med honom på så blir det mest bara klagomål. Det är inte direkt kul då. Jag tjänar helt okej med pengar men med tanke på att jag får försörja 2 vuxna och 2 barn blir det dyrt. Halva barnbidraget skulle underlätta. Och principsaken att min sambo inte ska betala underhållsstöd om han har sonen på halvtid. Min prioritering är min son. Allt detta tjafs tar bara energi och det blir som en ond cirkel som leder till mer och mer irritation. Jag önskar pojkens mamma och pappa kunde göra det som behövs för att det ska bli ordning. Det är inte mitt ansvar att lösa detta. Jag vill ha en bättre realtion till pojken men irritationen är stor och nu när det gått så lång tid känns det nästintill omöjligt att ens prata med honom. Det känns inte naturligt. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra. Det hör också till saken att jag haft en strulig uppväxt som satt sina spår i mig. Det sociala samspelet är över lag svårt för mig. Jag har svårt för att ta kontakt, hitta saker att säga osv. Jag vill göra bättre men jag vet inte hur. Alla påhopp hjälper inte. Som sagt så är det skillnad på konstruktiv kritik och bajskastning.

Skulle någon säga att de inte gillar mitt barn så är det helt okej. Man kan inte klicka med alla. Oavsett om det är ett barn. Alla barn är för den delen inte så oskyldiga heller. Ingen av er är här och ser situationen objektivt utan reagerar enbart på hur jag valt att uttrycka mig i ett forum. Att uttrycka sig här ger utlopp för frustration men det betyder inte heller att jag uttrycker mig på det viset hemma. Det är inte som att jag vägrar svara pojken när han pratar och bara fnyser eller något. Jag säger ingenting till honom om han rör saker. Dels av rädsla att överreagera och dels för att jag inte känner att det är min plats att säga något. Ja jag har svårt att ta kontakt med honom men jag har aldrig aktivt gjort något för att visa honom att han inte är välkommen. Och jag ser inga tecken på att han inte skulle känna sig välkommen heller. Att han har keps vid matbordet är inte för att han inte vill behöva se oss. För vi pratar vid matbordet. Att jag tycker han är lat är inte bara min åsikt för både hans egen mor och utomstående har uttryckt samma sak. Hans mamma har också sagt att han är uppkäftig hemma mot henne och att hon ibland uppfattar honom som manipulerande. Som sagt gör jag ingenting öppet för att visa pojken att jag inte gillar honom. Det är en känsla jag har. Och det fungerade bättre för några år sen men har blivit sämre med tiden. Och nej det finns ingen skilsmässa att ta hänsyn till. Mamman var i början av sin graviditet när de gick isär. Han har aldrig levt ihop med båda sina föräldrar. Att hon valde att behålla ett barn som blev till första kvällen med en man hon inte kände något vidare säger en hel del om hennes karaktär också. Min son har båda sina föräldrar och varför ska vi gå isär så det drabbar honom? Det är som att säga att den första sonen är värd mer än den andra då. Min sambo är fullt medveten hur jag känner och har inga planer på att lämna. För som sagt behandlar jag inte pojken illa och det finns ingen som säger att det inte kan bli bättre. Även min sambo kan tycka att pojken är påfrestande. Vissa barn är det. Alla barn är olika. Alla barn är inte söta små oskyldiga offer. Jag säger inte att jag är ett offer. Jag ventilerar mina känslor. Det är ingen som under alla dessa år reagerat på att jag skulle bete mig på ett visst sätt mot pojken för det är inget som syns utåt. Hans mamma och jag har väldigt olika syn på föräldraskap. Hon prioriterar inredning och skönhet över att hålla löften till sina barn (Ja hon har ett barn till). Jag prioriterar annorlunda. Jag håller mina löften. Även till den här pojken. För att jag vet själv hur det är att bli sviken av sina föräldrar. Jag inkluderar honom i våra semestrar och har jag sagt att vi ska göra något så gör vi det. Hans mamma gör precis tvärtom. Men det är JAG som är den stora boven i dramat?