Tycker inte om min sambos son

FrozenGarden skrev 2018-05-18 15:09:13 följande:

Min sambo har en son sen innan på 10 år. Jag har aldrig lyckats knyta än till honom. Jag blir bara irriterad på allt han gör och tar mer och mer avstånd. Men jag känner ingenting för honom och tycker mest han är i vägen. Det känns lite som att vi skulle bygga vår familj och den här pojken är en fripassagerare som bara finns där för att irritera mig. Det är konstanta saker och jag blir orimligt irriterad på allt han gör

Helt ärligt TS. Detta är dina egna ord. Och du tror inte pojken känner detta. Nä fy. Det är inte pojken som är problemet, det är du. Mitt råd är - sök hjälp för dig själv. Du VALDE att skaffa barn med pojkens pappa, spelar ingen roll att du inte kände till att han hade barn INNAN ni skaffade barn. Spelar ingen roll att pappan inte tagit sitt ansvar innan. Nu är det ju DU som uppenbarligen sätter stopp för deras relation. Inte mamman. Barn är ingen inkomstkälla, eller tycker din man att det viktigaste i detta är huruvida ni ska få betalt för att hans son ska vara med sin pappa varannan vecka? Du har, återigen, VALT detta. Eller börjar du gorma om att du inte får tillräckligt betalt för att försörja ert gemensamma barn också? Eller eventuellt ett syskon till?

Anonym (...)

Äldre 19 May 09:12

#47

FrozenGarden skrev 2018-05-19 00:01:20 följande:

Jag ser honom inte som en inkomstkälla. Jag jobbar hårt för mina pengar. Men hans mamma däremot säger att hon inte "har råd" att dela barnbidraget. Barn kostar pengar. Mat kostar pengar. Det är ett enkelt fakta och rätt ska va rätt. Ska han va här på halvtid ska vi ha halva bidraget. Och jag förväntar mig att barn visar respekt och tacksamhet. Annars växer de bara upp till odrägliga individer. Jag sätter inte stopp för deras relation. De får umgås hur mycket de vill. Jag bjuder med pojken på allt möjligt. Så påstå inte att jag utesluter honom. Då hade vi kunnat resa utomlands utan honom och åkt på djurparker och lekland utan honom. Men han får alltid följa med. Lite tacksamhet är inte så mycket begärt.

Barnbidraget idag är en sån liten del av vad barn kostar så de flesta med ordnad ekonomi väljer att spara barnbidraget eller bara helt enkelt noterar att det kommer in, men du har fastnat på "rätten" att få denna extra 500-lapp. Gör det verkligen så stor skillnad i ert liv om fk betalar ut halva barnbidraget till er eller är det ren principsak?

Du tycker barnet ska visa tacksamhet, för vadå? Att han inkluderas i era gemensamma aktiviteter? Ska han niga inför dig och tacka så mycket för att han fick följa med utomlands fastän mamma inte betalar er pengar för hans uppehälle? Tacka för maten, absolut, men han är också ett barn och de glömmer ibland. Man får ha överseende och man får tjata ibland. Men prata inte om att han ska vara tacksam för att du låter honom vara med när du tydligt inte kan visa honom tacksamhet för att han finns i ert liv utan bara visa att han är till besvär. Då är nog inte den resan så rolig för honom heller.

Anonym (...)

Äldre 19 May 15:34

#59

Ess skrev 2018-05-19 09:26:47 följande:

Varför ska mamman ha det när hon inte har sonen på heltid?

Du skriver att det är en så liten del så då kan ju pappan få hela istället...........

Klart han ska visa tacksamhet och tacka för maten och även om ts bjuder honom på något.

Men det är bättre att skippa det momentet helt och sluta bjuda honom, har inte pappan råd så kan de göra det den andra veckan istället.

Jamen absolut. Barnbidraget är dessutom enligt mig hur som helst minsta problemet. Största problemet är TS attityd gentemot bonussonen, på andra plats pappans relation till mamman.

Skulle du ha sagt tack till någon för varje sak den gör om den personen tydligt visar sin negativa syn på dig och att du bara är ivägen och till besvär? Pojken sitter ju jämt på sitt rum och spelar data. Vad ska han göra? Eller tycker du att han ska säga tack till TS för att hon ska bli nöjd/behandla honom bra? Och att istället då, som ditt råd var, att utesluta honom ÄNNU mer från familjen och aktiviteter... tror du pojken kommer säga tack för maten då? Vansinne.

Ge och ta är alltid A och O i ALLA relationer. TS tycker vi som inte håller med henne kör med bajskastning för att vi säger att hon behandlar ett barn illa, istället för att ta till sig det som konstruktiv kritik och vara den vuxna som kliver in och tar ansvar för relationen. Det är ALLTID den vuxna som ska ta det ansvaret. Barnet har inte valt TS, TS har valt barnet. När relationen sitter där, DÅ kan TS införa regler kring att tacka för maten m.m. Eller ska hon fortsätta med sin hieraki och förstöra pojken och hans självkänsla helt? "Du är inte välkommen här och känns som en inkräktare i mitt hem, du får följa med på saker men jag tilltalar dig inte för det är så svårt för du stör mig men du ska vara tacksam för att du får följa med"....

Anonym (...)

Äldre 19 May 19:48

#64

Ess skrev 2018-05-19 16:54:17 följande:

Ja och där tycker jag att pappan ska gå in och säga åt pojken att säga tack till ts eftersom hon bjudit på tex badet. Maten säger man självklart tack för när man lämnar bordet.

Jag tycker även att pappan ska tacka ts varje gång hon gör något för hans son.

Det är pappans sak att inkludera sonen i familjen, vilket han inte verkar så intresserad av, han verkar inte heller ha ekonomin för det. Därför blir sonen en kvarnsten för ts.

Det är ju samma för ouppfostrade ungar i släkten, man morrar över deras föräldrar men det är ungarna man får avsmak för och tycker illa om.

Varken ts eller barnet har valt varann så pappan har ett enormt ansvar här både för relationen och för att sonen inte ska belasta ts varken ekonomiskt eller arbetsmässigt.

Personligen hade jag valt att betala för sonens spel, för då hade jag sluppit honom på kuppen. Pappan verkar inte bry sig heller om att tillbringa tid med honom, så för mig hade det varit värt de pengarna.

Jag hade dessutom ställt kravet att om pappan inte kan betala för sin son under umgänget, så får han lösa det med sonens mamma och avstå umgänge eller skära i sina personliga utgifter för att ha råd att betala för de barn han valt skaffa.

Visst är det så, att pappan har stort ansvar för att pojken ska säga tack och naturligtvis är det han som ska säga till och INTE TS. Men nu handlar ju tråden om att TS inte tycker om sin bonusson och utifrån vad hon skrivit ser jag inte att hon själv anser att det är pappans icke-ansvar som är problemet utan bonussonens existens.

Ts valde att ingå i relation med pappan och visste vid tidpunkten för sin graviditet att sambon har barn sedan tidigare. Då blev väl TS besviken när sambon inte valde att förkasta sin relation med sin son till förmån för sin nya familj. Vilket är väldigt vanligt och OCKSÅ en anledning till att många tycker illa om sina bonusbarn. Kan man då inte förlika sig med tanken att inkludera sambons barn sedan tidigare som en jämlik i familjen har man ingenting i relationen att göra. Barnen går alltid först. Har Ts försökt att få bukt med problemet? Nej, hon skyller på att hon inte vet hur man gör och att det är svårt att prata med sonen för hon tycker illa om honom samt att hon är ärrad av sin egen uppväxt och har svårt med sociala koder. Men ändå tycker hon att bonussonen ska tacka för maten och för aktiviteter. Hon begär av honom utan att ta eget ansvar och därför tror jag många reagerar för hon är den vuxna. Men hon får ha ursäkter men ingen annan. Hon säger att hon inte visar för honom att hon inte gillar honom, men barn känner sånt. Tro mig. Jag var själv ett sånt barn.

Men jag håller med om att TS bör prata med pappan och det är DÄR hon ska ställa krav. Inte på barnet.

Tycker inte om min sambos son

INNEHÅLL