Tycker inte om min sambos son

Man blir inte en familj bara sådär. Sonen tillhör mannens familj och inte ts, precis som mannens föräldrar och ev syskon.
Visst allt kan hända, sonen kan ju också dö och då blir ts alla problem lösta. Jag tycker det är dumt att dra upp det argumentet, för dör någon så får man lösa den specifika situationen då, det har inget alls med det nuvarande problemet att göra.

. Min sambo ställer inga krav på honom och har under större delen av hans uppväxt inte tagit ansvar alls. Det känns lite som att vi skulle bygga vår familj och den här pojken är en fripassagerare som bara finns där för att irritera mig. Det är konstanta saker och jag blir orimligt irriterad på allt han gör

Det är inte så konstigt att hon blir irriterad på hans existens eftersom det verkar va hon som får betala för att ha det stora nöjet att få ha honom vv.
Sedan verkar föräldrarna, i alla fall pappan va slapp med uppfostran. Allt ligger på honom för att få hela situationen att fungera. Han kan inte bara tro att allt löser sig av sig självt, för då blir det som nu att ts härsknar över både dåligt föräldraskap och över att få betala för hans ouppfostrade unge. Det är pappans ansvar att se till att sonen tackar för maten och även när ts har bjudit honom på något. Dessutom så ska pappan själv se till att tacka ts varje gång hon gör något eller betalar för hans son.

Men min åsikt är att om inte pappan själv klarar av att uppfostra och ta hand om sonen OCH betala alla hans kostnader så får han lösa det med mamman och i så fall inte ha något umgänge förrän han har råd till det.
Jag hade kört stenhårt på separat ekonomi om jag varit ts.

Det finns två barn, du tror inte det andra barnet drabbas ifall föräldrarna går skilda vägar? 
Jag håller med dig om att jag tror att pojken känner av men det är än mer viktigt att pappan går in och tar över allt ansvar. Jag vet själv för jag bor med min sambos barn och känner av dess misstänksamhet mot mig, det har varit väldigt frustrerande och i längden irriterande att leva med det. Jag har bett pappan prata med sitt barn i flera år om vad han egentligen känner och tänker men pappan ser inte problemet, så länge hans barn inte menar något illa så finns inget problem. Jag har nu helt lagt över på pappan att sköta allt kring sitt barn, det blir mycket tjat på pappan, saker han inte tänkt på att man behöver plocka upp efter sitt barn, men det fungerar bättre när han tar hand om allt. 

Jag håller med Ess om att pappan ska visa tacksamhet. Att uppfostra barnet att säga tack är en sak men man kan inte hålla en pistol mot pojkens huvud. Huvudsaken är vad pappan gör, att han anstränger sig för att upprätthålla de trivselregler som de anser sig behöva och att pappan visar tacksamhet mot ts. 

Det är inte så ovanligt med pappor som behöver "uppfostras". Särskilt om de inte har varit föräldralediga, ännu eller överhuvudtaget.

Han fick ju inte vara en närvarande pappa när barnet var litet. Han har väl en lång startsträcka att ta igen. Betyder väl inte att han inte vill. Betyder inte heller att pappans sambo ska gå in och kompensera pappans brister. Han kan lära sig.

Mamman vill att pappa nu ska ha honom varannan vecka, men vill behålla pengarna. Pappan är inte engagerad i barnet, sambon tycker han är ouppfostrad och att det blir dyrt att ha honom där.

Och så skapar man en ångestfylld och deprimerad tonåring.

Han sitter inte och spelar och kollar Youtube på sitt rum utan i vardagsrummet för vi har inte så vi kan dra kablar till hans rum. Så det är irriterande ljud från spel och löjliga videor på Youtube från han vaknar till han somnar. Det blir också ett irritationsmoment för jag undkommer det inte. Sen tillkommer att jag får betala för allt. Han tackar inte för maten och tar inte ens av sig kepsen. Jag bakade och han går och tar utan att varken fråga eller tacka. Han petar konstant på mina saker och ställer miljoner frågor allt som är bagateller blir gigantisk irritation för att det bara växer och gnager i mig. En sån liten sak som att han leker med min sons boll kan göra mig jättearg och jag vill vara skrika att "Det där är inte din vill för helvete!". Jag vet att det är en liten sak men det blir så stort av allt underliggande...

Det är nästintill otroligt att det finns så många människor här som är helt perfekta och utan en enda brist. Som kan kasta sten i glashus och namnkalla andra för att man inte har en perfekt situation och för att man har brister. Jag är åtminstone villig att titta på mig själv. Det är mer än jag kan säga för er. Och nej jag skäms inte för att jag inte är perfekt och för att jag har känslor och tankar. Tack till alla er som har empati. Er andra har jag inget till övers för. Kalla mig vad ni vill och gå sen och polera era silverskedar.

Reagerade också på hur hon uttryckte att hon ogillade sin sambos son. Vad har denna lilla pojken exakt gjort dig? Hur skulle du känna om någon uttryckte sig så om ditt barn? Denna lilla pojken kanske är avundsjuk på sin bror, har ni försökt att prata med honom och hjälpa honom? Kanske är det så att barnet inte mår så bra och behöver hjälp. Skulle jag någonsin uttrycka mig så om mitt bonusbarn så hoppas jag att min sambo lämnade mig direkt, skulle aldrig säga så eftersom jag älskar denna killen precis som hans lillasyster som jag senare fick. Det är min familj, och familj för mig är allting.

Du visste att din sambo hade barn, varför valde du honom om inte hans son passar dig, hans son är hans prio ett (hoppas jag) är det detta som gör dig avundsjuk. Lägg ner och sök hjälp för dina problem, det är ALDRIG ett barns fel speciellt inte om man bara är 10 år. Frågan du borde ställa dig är att vad har du gjort för att han ska må som han mår?

Skulle någon säga att de inte gillar mitt barn så är det helt okej. Man kan inte klicka med alla. Oavsett om det är ett barn. Alla barn är för den delen inte så oskyldiga heller. Ingen av er är här och ser situationen objektivt utan reagerar enbart på hur jag valt att uttrycka mig i ett forum. Att uttrycka sig här ger utlopp för frustration men det betyder inte heller att jag uttrycker mig på det viset hemma. Det är inte som att jag vägrar svara pojken när han pratar och bara fnyser eller något. Jag säger ingenting till honom om han rör saker. Dels av rädsla att överreagera och dels för att jag inte känner att det är min plats att säga något. Ja jag har svårt att ta kontakt med honom men jag har aldrig aktivt gjort något för att visa honom att han inte är välkommen. Och jag ser inga tecken på att han inte skulle känna sig välkommen heller. Att han har keps vid matbordet är inte för att han inte vill behöva se oss. För vi pratar vid matbordet. Att jag tycker han är lat är inte bara min åsikt för både hans egen mor och utomstående har uttryckt samma sak. Hans mamma har också sagt att han är uppkäftig hemma mot henne och att hon ibland uppfattar honom som manipulerande. Som sagt gör jag ingenting öppet för att visa pojken att jag inte gillar honom. Det är en känsla jag har. Och det fungerade bättre för några år sen men har blivit sämre med tiden. Och nej det finns ingen skilsmässa att ta hänsyn till. Mamman var i början av sin graviditet när de gick isär. Han har aldrig levt ihop med båda sina föräldrar. Att hon valde att behålla ett barn som blev till första kvällen med en man hon inte kände något vidare säger en hel del om hennes karaktär också. Min son har båda sina föräldrar och varför ska vi gå isär så det drabbar honom? Det är som att säga att den första sonen är värd mer än den andra då. Min sambo är fullt medveten hur jag känner och har inga planer på att lämna. För som sagt behandlar jag inte pojken illa och det finns ingen som säger att det inte kan bli bättre. Även min sambo kan tycka att pojken är påfrestande. Vissa barn är det. Alla barn är olika. Alla barn är inte söta små oskyldiga offer. Jag säger inte att jag är ett offer. Jag ventilerar mina känslor. Det är ingen som under alla dessa år reagerat på att jag skulle bete mig på ett visst sätt mot pojken för det är inget som syns utåt. Hans mamma och jag har väldigt olika syn på föräldraskap. Hon prioriterar inredning och skönhet över att hålla löften till sina barn (Ja hon har ett barn till). Jag prioriterar annorlunda. Jag håller mina löften. Även till den här pojken. För att jag vet själv hur det är att bli sviken av sina föräldrar. Jag inkluderar honom i våra semestrar och har jag sagt att vi ska göra något så gör vi det. Hans mamma gör precis tvärtom. Men det är JAG som är den stora boven i dramat?

Håller med dig. Klart det är jobbigt för er alla, men hur tror du det är för den lilla pojken, ni är trots allt vuxna han är bara ett barn. Diagnoser är ingen ursäkt, finns hjälp att få för sina diagnoser. Och är man inte kapabel att ta hand om ett barn ska man låta bli att skaffa barn. Har själv adhd men det gör mig inte till en sämre förälder/bonusförälder.

Ja, välkommen i klubben.

Här är en stolpskott till som skaffade barn med en man som hade två barn sen innan. Människan var helt ointresserad av sina tidigare barn. I viss mån tyckte jag att det var ok, då jag slapp bli någons bonus, ta ansvar där, ha kontakt med exeti och jag slapp vara svartsjuk, irriterad på bonusen mm. Jag Slapp att vara i din situation! Bra va?

Men sen när äktenskapet brast - tror du att människan tog ansvar för våra barn? Haha!

Han gick vidare till nästa. Skaffade ett till barn.

Sedan upprepades allt med ett till stolpskott som skaffade barn med honom trots att hon visste om att människan aldrig hade tagit något ansvar för sina tidigare barn!

Heeeeelt otroligt!

Vad jag vill säga egentligen är, att ja, vi kvinnor hoppas alltid och tror att just våra barn och vi själva är bäst, vi kan ändra våra män mm. De andra kvinnorna - alla ex är idioter. Men sen blir det exakt samma sak - allt upprepas. Hur mycket du än tänker älskar och skyddar din man är han och förblir han en man som INTE tar sitt ansvar.

Sorry!

Och ditt barn kan bli precis som hans bror. Ibland har halvsyskon väldigt många gemensamma karaktärsdrag. Vissa de är mindre önskvärda. Deras gener kommer ju från samma genbank.

Precis!

Kvinnor som älskar för mycket/ Män som inte tar ansvar.

Men tyckte du inte att det var rätt skönt att han struntade i era barn, du slapp ju allt bråk och tjafs om allt och inget. Det finns både fördelar och nackdelar med allt.
Men just det att slippa allt bråk som kan bli, måste va en tungt vägande fördel.