Känner mig ständigt utesluten

Jag känner igen mig. Jag har nog gjort och känt ungefär som du men idag skulle jag nog resonera annorlunda.
Din sambo borde verkligen ta till sig hur du känner. Jag tycker du borde lägga fokus på hur han beter sig. Att hon bara ser sin pappa tycker inte jag är så mycket att hänga upp sig på, jag störde mig på det förr jag också, men resonerar annorlunda nu, men att han tycker att det är du som ska anstränga dig mer är inte okej. Han märker ju inte ens hur han själv beter sig.

Jag tycker att du till viss del kan låta dom ha sin tid för sig själva, hon är där för att träffa honom, men det är inte okej att du i alla situationer ska känna dig utesluten. En sån sak som att prata över huvudet, om du ogillar det så mycket är det en sak du ska få din sambo att bli uppmärksam på att han gör. Säg framförallt ifrån till honom när han gör det. 

Det svåra är också hur man själv förväntas bete sig för om de utesluter dig på det sättet så kan de inte alltid förvänta sig att bjudas in av dig heller. Jag tror det är bra för ens egen del att skapa sig en egen bubbla där man kan glida in och vara utan krav på att du måste dela med dig till dom. 

Det blir ju lite så att man börjar ta avstånd när det ser ut så där. Efter ett tag räcker det att dottern kommer till er på altanen för att du ska resa dig upp direkt och gå därifrån, inte sitta kvar och utstå uteslutningen, utan man reser sig direkt för man vet ju redan vad som väntar. Går därifrån så fort man märker att de går in i sin bubbla. Det kanske är lika bra att vara beredd på, ha din egen grej att göra i stället, ta med ditt glas vin och sätt dig framför en film du länge har velat se i stället. Gå in i din bubbla, när de går in i sin. 

Din sambo har ett stort ansvar i att få det att fungera mellan dig och hans dotter, kanske har han inte förmågan eller så har han inte förstått sin egen roll i det hela. Det är ingen lätt roll men det är bara han som kan ta den. Klart att det hade varit enklast för honom om allt bara hade fungerat, om du inte hade känt dig utesluten och sårad, då behöver ju inte han göra något för att förändra situationen. Det är alltid lättare för honom att tolka problemet som att du är för känslig för då ligger inte ansvaret på honom att göra en förändring. 
Kanske är det så att han inte är kapabel att ta sin roll som spindeln i nätet, i så fall gör du väl bäst i att lämna han och hans dotter, flytta därifrån. Jag håller med dig i att han borde föregå med gott exempel och bjuda in dig i samtalen men vad säger han om det när du berättar det? Förstår han inte ens problemet? Jag skulle nog börja påpeka det för honom i den stund det händer. Det är lätt hänt att man vill välja att ta upp saker när barnet inte är med men om han är så oförstående så kan du gott ta upp det just när det händer även om barnet är med. 
Sen förstår jag inte varför han inte heller låter dig gå ifrån när du känner dig utesluten. Om han inte ens kan se att han ställer frågor över huvudet på dig och sen inte kan tillåta att du går din väg och gör något roligare i stället. Vad har han för förväntningar på dig egentligen? 

Ett annat råd jag kan ge är att uttryckligen be honom om hjälp. Vi är olika bra på att ta plats. Både du och jag, och de flesta som läst här, tycker att han borde jobba på att släppa in dig men det är lättare att ta till sig att någon vill ha hjälp än att ta till sig vad någon annan tycker att man borde. Då slipper ni ha en dragkamp om vem som gör fel och i stället lägga fokus på vad ni ska göra åt saken. Du har svårt att ta plats (vem skulle inte ha det i den situationen, men lägg den åsikten åt sidan för stunden) och vad kan han göra för att hjälpa dig.