Känner mig ständigt utesluten

Jag resonerar ungefär så, att inte lägga fokus på barnet i det här fallet. Från hennes sida handlar det väldigt mkt om bekräftelse av sin pappa och inte alls om att medvetet utesluta någon annan. Däremot bör och ska (enligt mig då) min sambo aktivt jobba för att få med mig i samtal, visa henne hur det går till att göra alla delaktiga - vara en positiv förebild.

Hans dotter bor hos oss på heltid. Hade varit mer förståeligt och lättare att acceptera för mig att hon enbart väljer honom om hon var här kortare tid. Nu utsätts jag dagligen för detta.

Tar jag upp med sambon att det inte känns bra för mig går han i försvarsställning direkt och jag blir den elaka styvmodern. När jag väljer att gå ifrån och göra ngt på egen hand får jag till mig att jag har svårt för hans dotter och är alldeles för känslostyrd.

Tack alla för konstruktiva svar!

Jag känner precis så som ni skriver, att sambon inte tar till sig att han är en stor del i problemet, utan väljer att lägga skulden på mig. Extra känsligt blir det när hans dotter är inblandad - iofs naturligt - men det gör att minsta kritik jag kommer med slår tillbaka mot mig själv. Så när jag går undan, som igår, heter det att jag inte orkar med hans barn, att jag hellre gör saker på egen hand utan dem.

Jag har provat ibland att ta upp saker när det händer men det gör ingen skillnad. Mer än att det blir tjafs framför barnet, det vill ingen av oss.

Vi har tagit paus i vår relation (på mitt initiativ), jag flyttar snart till en egen lgh för att leva som särbo. Under tiden ska vi gå i parrådgivning.

Just nu vet jag inte ens om det är värt att försöka jobba vidare på den här relationen.

Det handlar om respekt för varandra i slutänden, lyhördhet för den andres behov.

Tack Mario!

Mkt bra råd om att be om hjälp ist!!

Jag kan börja med att säga att jag har definitivt inte ngt stort behov av uppmärksamhet. Jag är fullt medveten om att pappan och dottern behöver ha sina stunder där hon har hans odelade uppmärksamhet. Ser det inte som en tävling heller, då det handlar om olika slags roller och relationer.

Sambons dotter och jag har en bra relation där jag gör saker på egen hand med henne, åker och badar, köper kläder, hämtar och lämnar i skolan etc. Det fungerar fint och känns bra. Jag vet att hon tycker mycket om mig, och jag henne.

Problemet kommer först när vi umgås tillsammans alla tre. Eller om vi får besök, då blir dottern extra klängig på sin pappa och vill att han ska prata mest med henne. Här har pappan ett stort ansvar att föregå med gott exempel. Tex när vi äter mat så ingår det inte att min sambo och hans dotter enbart tilltalar varandra med namn, går in i en egen bubbla där de bara tittar på varandra och vänder sig halvt bort från mig. På vilken arbetsplats som helst hade det kallats för utfrysning/mobbing. Att prata OM någon över huvudet på denne är också en slags utfrysning. Det är heller inte fel utan fullt logiskt att lära sina barn hur man ska agera i vissa sammanhang för att de ska lära sig hur man umgås med andra. Det kan en förälder göra utan att skälla och domdera, tex som i exemplet som bonusmamma gav.

Efter det som utspelade sig på altanen häromdagen har vi diskuterat ett antal ggr. Jag har bett sambon att fundera och observera vissa situationer, och han har nu börjat lite smått att förstå vad jag menar. Men är ff ganska fast i att "det är väl inte så farligt". Det är så oerhört känsligt att komma med ngn form av kritik som berör hans dotter - fast här tkr jag min kritik mest riktar sig till honom iofs.

Sen händer ju inte detta precis hela tiden, men tyvärr alldeles för ofta. När det blir ett upprepat mönster blir man ledsen till slut, vilket jag försöker få honom att förstå.