Känner mig ständigt utesluten

Hej!

Föreställ er följande scenario...

Jag och sambon sitter på altanen med varsitt glas vin och pratar. Sambons 8-åriga dotter kommer ut till oss och visar upp en bild i sin mobil för sin pappa. Hon visar inte mig. Hon fortsätter prata med min sambo genom att hela tiden vända sig direkt till honom och titta på honom. Efter en stund ställer hon en fråga till honom som gäller mig, utan att vända sig direkt till mig. Jag svarar då vänligt "jag sitter här, du kan fråga mig direkt." Sambon svarar henne trots detta över huvudet på mig. Deras samtal om allt möjligt fortsätter en stund där min sambo återigen prarar över huvudet på mig, om mig.. Det slutar med att jag går därifrån, då jag känner mig helt osynliggjord.

Det här har pågått i två års tid, ända sedan vi flyttade ihop. Jag har en god relation till sambons dotter, dock på hennes villkor. Hon är uppvuxen med en ensamstående mamma och dito pappa fram tills jag kom in i bilden för tre år sedan. Vi hade inte bråttom att flytta ihop. Jag tänker att hon har inte ngn direkt förståelse för vad det innebär att bjuda in andra i diskussionen el dela med sig av sin förälder.. Sambons dotter har ett väldigt stort behov av uppmärksamhet och bekräftelse, vilket gör mig till en konkurrent om uppmärksamheten i hennes ögon. Jag är alltid vänlig och uppskattande mot min bonusdotter, låter pappan sköta tjatandet och uppfostran. Tänker att hon så småningom kommer att släppa in mig mer och mer. När vi är själva hon och jag fungerar det jättebra. Så fort hennes pappa kommer hem blir jag totalt osynlig.

Det som stör mig mest är att min sambo inte ser det här öht. Han lägger allt på mig, att jag borde anstränga mig mer. Jag har försökt allt! Prata trots att jag inte blir tillfrågad, låta bli att ge mig in i diskussionen, prata med min sambo i enrum om att jag känner mig utesluten...han blir bara sur.

Min fråga är ang situtionen ovan, vilken inte är helt ovanlig hos oss, ska jag bara acceptera att bli osynliggjord på det viset av både sambon och hans dotter? Hur skulle ni ha reagerat?

Jag kan börja med att säga att jag har definitivt inte ngt stort behov av uppmärksamhet. Jag är fullt medveten om att pappan och dottern behöver ha sina stunder där hon har hans odelade uppmärksamhet. Ser det inte som en tävling heller, då det handlar om olika slags roller och relationer.

Sambons dotter och jag har en bra relation där jag gör saker på egen hand med henne, åker och badar, köper kläder, hämtar och lämnar i skolan etc. Det fungerar fint och känns bra. Jag vet att hon tycker mycket om mig, och jag henne.

Problemet kommer först när vi umgås tillsammans alla tre. Eller om vi får besök, då blir dottern extra klängig på sin pappa och vill att han ska prata mest med henne. Här har pappan ett stort ansvar att föregå med gott exempel. Tex när vi äter mat så ingår det inte att min sambo och hans dotter enbart tilltalar varandra med namn, går in i en egen bubbla där de bara tittar på varandra och vänder sig halvt bort från mig. På vilken arbetsplats som helst hade det kallats för utfrysning/mobbing. Att prata OM någon över huvudet på denne är också en slags utfrysning. Det är heller inte fel utan fullt logiskt att lära sina barn hur man ska agera i vissa sammanhang för att de ska lära sig hur man umgås med andra. Det kan en förälder göra utan att skälla och domdera, tex som i exemplet som bonusmamma gav.