Känner mig ständigt utesluten

Jag kände mig också utesluten första året efter att jag flyttat ihop med min sambo. Men han blev aldrig sur eller arg när jag tog upp det. Vi kunde prata om vår familjesituation varenda, varenda söndag när barnen åkt till sin mamma igen.

Problemet för oss var att sambon "glömde bort" mig när hans barn var där. Han är en jättefin pappa, men jag ville ju också ha en plats i deras lilla bubbla och familj. Sambon förklarade det som att han kände att när barnen var där får vår relation ha en "paus" som återupptas när barnen åkt. Samt att han inte ville lasta någonting på mig. Medan jag kände att jag hade uppskattat mer om han frågat mig om hjälp ibland (för att ge mig en plats i familjen) än att helt stänga mig ute i allt som rör barnen.

Min sambo har alltid varit väldigt förstående och varit bra på att uttrycka sina egna tankar. Idag har vi det helt annorlunda. Som vilken familj som helst. Och vi har bott ihop i 2,5 år.

Ska jag var ärlig tycker inte jag att det låter som om din sambo sköter det särskilt bra alls. Man måste respektera varandra och lyssna på varandras känslor. Om jag fortsatt känna som jag gjorde i början och sambon inte lyssnat då skulle jag nog lämnat. Det kommer aldrig bli bättre om inte din sambo VILL göra det bättre. Vilket han inte verkar vilja så som du beskriver.

Anonym (bonusmamma)

Äldre 26 Jun 09:35

#18

jrockyracoon skrev 2018-06-26 00:24:38 följande:

För det första undrar jag: Är du en vuxen kvinna, eller en liten flicka på 3 år?

Det finns vissa sanningar:
1. En far måste alltid sätta relationen till sin dotter i första hand. Detta eftersom den är viktigare och större än andra relationer.
2. En vuxen kvinna bör kunna uppträda mer moget än att gå iväg och sura, om något problem uppstår.

Du skriver att dottern kräver uppmärksamhet. Jag tänker då: Låter sunt och bra. Små barn ska göra det, nämligen. De ska också ges mycket uppmärksamhet. Men när man blivit lite äldre (som du) ska man kunna tåla att inte stå i centrum hela tiden. Jag tänker att om du verkligen älskar och bryr dig om din partner, borde även dennes dotter bli viktig för dig. Det borde då resultera i att du engagerar dig och visar uppmärksamhet och bryr dig om dotterns väl och ve. Om dottern kräver uppmärksamhet borde du inte reagera med en sådan här barnslig irritation och vrede, utan istället inse barnets behov. Din reaktion tror jag säger något om din egen barndom, och hur den har format din syn på barns rättigheter att ta plats.

Men visst kan det bli och vara ett problem att ett barn inte samspelar med pappans nya partner. Jag tänker att man då behöver gå väldigt varsamt fram. Det finns många tänkbara lösningar. Man kanske ska backa tillbaka ett steg, d.v.s. flytta ifrån varandra ett tag för att sedan jobba med relationen till barnet mer på distans. Kanske man kan invänta barnet och hitta öppningar där man kan hitta något som man kan connecta kring. Jag tänker att man i så fall gör detta med största möjliga försiktighet och varsamhet. Samt att man ger det tid. En annan aspekt är att man är tydlig gentemot barnet. Jag vill lära känna dig, men jag kommer inte att bli en ny mamma, utan bara vara en ny vuxen i din omgivning. Jag vill lära känna dig för att du verkar vara en spännande person, och jag gillar också din pappa så mycket, etc, etc...

Det viktigaste budskapet jag kan ge dig är att du behöver vara så vuxen att du inte hamnar i någon form av uppmärksamhetstävlan med dottern som ditt inlägg antyder. För att nå dit behöver du inse att ditt behov av uppmärksamhet är något som du skapat själv. Ge upp det, och lyssna istället intresserat på vad dottern säger. Ställ kanske någon fråga, men om hon inte svarar så är det också okej. Kanske dottern känner sig hotad av dig - det är viktigt då att du inte låser henne inne i den känslan. Du behöver kanske vänta ut henne, innan hon kan acceptera dig. Det bästa sättet du kan göra det på är egentligen att behandla henne med värme, uppmärksamhet och kärlek så fort hon tillåter dig att ge det. Och på hennes villkor.

Så ja, du behöver acceptera situationen och jobba mot att er relation ska förbättras. Din fråga implicerar att du tycker att vuxna inte ska acceptera vissa av barns beteenden och att de vuxna ska sätta gränser. Problemet med det synsättet är förstås att det inte går att skapa värme, vänskap och goda relationer genom regler, förbud eller gränser. Det skulle vara helt fel att förbjuda dotterns behov av uppmärksamhet. Det är så mycket bättre och effektivare att försöka få henne på kroken, så att hon även vill få uppmärksamhet av dig. Ett positivt samspel är så mycket mer värt än ett negativt.

1. Var har TS skrivit att pappan inte ska sätta relationen till sin dotter först? Det handlar ju om respektlöst beteende. Jag hade blivit besviken om mina barn betedde sig respektlöst, oavsett mot vem det är. (Där ingår det att prata över varandras huvud). Det betyder inte att jag inte värdesätter deras & min relation.

2. Vad ska hon göra då när pappan inte bryr sig och fortsätter att behandla henne respektlöst? Hon säger att hon har pratat med honom och att han reagerat med att bli sur och arg.

Problemet är sällan barnens. Inte i detta fallet heller. Hur kan det vara TS fel om pappan & barnet pratar över hennes huvud och låtsas som att hon inte är där när hon sitter bredvid? Utfrysning från PAPPANS sida. Barn får bete sig som barn gör. PAPPAN beter sig väl snarare som en 3åring då som surar över att TS blir ledsen när han beter sig som en barnslig snobb.

Anonym (bonusmamma)

Äldre 26 Jun 09:39

#19

jrockyracoon skrev 2018-06-26 00:24:38 följande:

Vill även tillägga att man kan förändra ett beteende med värme och omtanke utan att skälla.

Dottern: "Vad ska TS göra imorgon?"
Pappan: (vänder sig mot TS), Ska du göra något roligt?
TS: "Jag tänkte..."
Pappan: "Ställer följdfråga"
Dottern: "Svarar något om ämnet".

Pappa hjälper TS in i samtalet utan att skälla ut dottern. Men fryser inte heller ut TS och pratar över hennes huvud. Allting är inte svart och vitt.

Anonym (bonusmamma)

Äldre 26 Jun 12:20

#21

jrockyracoon skrev 2018-06-26 10:39:43 följande:

Tja, om det stämmer att pappan fryser ut henne, så är det givetvis en konflikt mellan pappan och TS, som de behöver prata om och reda ut. Men det är inte så som jag uppfattar att TS har framställt det i sitt inlägg. TS skriver att pappan pratar över huvudet på henne eftersom han svarar på dotterns fråga. Att svara på sin dotters fråga är inte att prata över huvudet på sin partner.

Vad hon ska göra har jag just beskrivit i mitt tidigare inlägg, så om du vill veta min åsikt där får du läsa det inlägget igen. Hon skulle behöva beskriva vilken form av utfrysning hon menar att pappan deltar i, och mer specificerat hur han inte tar henne på allvar när hon försöker ta upp problemen.

Visst är det möjligt att pappan är oresonlig som inte tar hennes problem på allvar - hon kanske ska vara tydligare med hur stort problem detta är för henne. Samtidigt så måste hon vara lite mer vuxen och inte uppfatta ett samspel mellan far och dotter som någon konkurrens. Vad gör det att de har ett bra samtal och om dottern inte är redo att släppa in henne, behöver hon kanske stå utanför.

Jag tänker att det inte är så mycket pappan kan göra om dottern vägrar låta henne komma in i samtalet. Det vore inte bra om pappan går in och bestämmer och domderar över dotterns beteende. Om dottern inte vill släppa in henne, behöver de ha mer genomtänkta strategier för att stärka relationen. Kanske de kan hitta roliga aktiviteter för endast TS och dottern för att stärka deras relation.

Man kan inte lägga ansvaret på pappan att relationen mellan dottern och TS inte fungerar. Men samtidigt kan man givetvis kräva att han ska delta i tankar på hur man kan försöka lösa situationen. Men lösningen ska inte bestå i att tvinga dottern till kontakt, snarare att försöka stärka dottern och TS relation...

Fast han svarar ju på frågor OM ts. Jag har själv en sådan person i min närhet som ställer frågor över huvudet på andra och jag HATAR det. Min bonusdotter har en kusin som gör precis så. De leker och pratar till varandra och helt plötsligt kan hon ställa frågor till mig om min bonus när hon står bredvid. Kan säga att stämningen dem emellan har blivit kall och bonus har vid några tillfällen börjat gråta och inte velat leka alls efter det. Tåler inte sånt beteende. Tycker det är helt oacceptabelt.

Dottern behöver absolut inte fråga TS om hon inte vill. Men pappan ska väl inte behöva svara på frågor OM henne heller. Det är inte schysst alls i mina ögon.

Anonym (bonusmamma)

Äldre 26 Jun 18:31

#34

jrockyracoon skrev 2018-06-26 18:18:12 följande:

Nej, det har du rätt i. Om dottern kör ett spel där hon pratar om TS i tredje person, ja då är det ju ett problem.

Jag skulle då fråga mig varför dottern beter sig så. Är det tecken på att hon känner en maktkamp om pappan? (eftersom det är med pappan som detta inträffar). Eller har dottern inte så bra relation med TS, som hon tror och detta är ett tecken på att hon vill ha pappan för sig själv? Eller är det bara gammal vana?

För mig finns det endast ett rimligt svar. Blir hon utfryst är det för att dottern inte känner sig tillräckligt trygg med henne - hon vill därför ha pappan för sig själv.

Jag tror att TS behöver tänka långsiktigt här. Att försöka komma in i deras personliga sfär genom många små steg mot närhet och värme. Det blir fel om hon ska gå till pappan och kräva att bli insläppt. Hon behöver plocka fram sin mest förstående sida - inte låta sig bli provocerad och försöka tänka sig förbi sin känsla av att vara utfryst och mobbad - hon är ju ändå vuxen. Genom att visa värme, kärlek och uppmärksamhet mot dottern kommer denna att långsamt att öppna upp sig mer och mer. Det kräver dock en stor insats från TS, att backa, ha tålamod, visa välvillighet och storsinthet, etc.

Jag förstår på TS som att det är just det som dottern gör. Givetvis bör man fundera över varför dottern gör det och jobba utifrån det. Men PAPPAN har ju återigen ett ansvar gentemot både TS och sin dotter att se till att båda mår bra och trivs. Föräldern har alltid ett ansvar att se till att respekt finns i en bonusfamilj. Och så är det ju i ALLA situationer. Jag kan återigen ta exemplet på min bonusdotters kusin. De kan leka och prata och helt plötsligt ställer hon frågor till mig om min bonusdotter när hon står bredvid. Föräldrarna säger ingenting om det. De är bara två barn som leker. Min bonus blir sårad och ledsen. Är det skillnad i TS situation enbart för att hon är en bonusförälder?

Tycker det läggs för mycket fokus på barnet. Barn får vara som barn är. Det är pappan som har en uppgift att se till att TS inte känner sig utfryst, utan att kränka varken barnet eller TS. Vara en bra förebild. Barn kan tycka det är skittråkigt att gå på en middag på restaurang. Jag ber dem ändå att sitta kvar. Barn kanske inte vill leka med alla på släktmiddagen. Jag ber dem ändå att försöka så ingen känner sig utanför under de få timmarna. Vad är skillnaden? Ibland måste de göra saker de inte vill för att alla ska må bra.

Utifrån vad TS skriver så tycker inte Bonus & Ts har en dålig relation. Den fungerar ju i alla andra situationer. Pappan verkar snarare ha satt i system att tycka det är OK att utesluta TS. Dottern har inget ansvar men pappan har det.

Anonym (bonusmamma)

Äldre 26 Jun 18:36

#35

Ts, jag är både mamma själv & bonusmamma. Min dotter hade oerhört mycket agg mot min sambo när vi flyttade ihop och jag vet precis vilken jobb det är att få alla att fungera och samspela. Givetvis krävs det mycket av båda vuxna men det är sambons jobb att fostra dottern och vägleda henne i hur man behandlar andra människor. Genom att hela tiden svara på hennes frågor som handlar om dig, vända sig bort, utesluta dig ur samtalen så visar han ju sin dotter att det är ok att behandla andra människor så. Skulle aldrig behandla min egen sambo på det sättet för att mitt barn vill det.

Anonym (bonusmamma)

Äldre 27 Jun 08:48

#39

jrockyracoon skrev 2018-06-26 21:32:40 följande:

Så vad är grundproblemet enligt dig? Att det är pappan som låter barnet frysa ut TS? Eller att det är pappan som fryser ut TS, och att inte barnet är inblandat i det hela.

Grundproblemet som jag har förstått det är att dottern tycks frysa ut TS i vissa situationer. Detta tolkar jag som ett tecken på att barnet inte känner tillräckligt trygghet i relationen till TS. Visst kan man på många olika sätt se till att dotterns beteende upphör. T.ex. genom förbud, eller genom att pappan försöker gå in och styra samtalet, etc. Men dessa åtgärder ökar inte barnets trygghet i relationen till TS. Det är därför jag förordar att de jobbar på relationen...

Tycker man att "visa respekt" är det viktigaste kan man fokusera på att få barn att följa de vuxnas regler. Det finns dock risk att man hamnar fel. Ett barn som mår dåligt, men som följer de vuxnas regler är inget tryggt barn. Sätter man fokus på barnet och barnets bästa i första hand, inser man att respekt är inget självändamål. Om ett barn uppför sig på ett dåligt sätt, är det oftast bättre att försöka sätta sig in i barnets situation och utifrån det vidta åtgärder som är bra för barnet. Ibland handlar det om att träna barnets empati med andra, andra gånger att helt enkelt förklara konsekvensen av vissa beteenden.

Uppför sig ett barn illa på grund av att det mår dåligt, handlar det om att försöka hjälpa barnet att hantera orsaken bakom på ett mer konstruktivt sätt, och inte så mycket att förbjuda själva beteendet. Beteendet som sådant är mer ett symptom. I TS fall behöver vi hitta en förklaringsmodell till barnets beteende och agera utifrån det. Att bara gorma: "Såhär gör man inte" och sedan inte se beteendet som ett symptom på något annat, löser inte grundproblemet.

Jag håller med dig om relationen, men TS skriver att de har en bra relation när pappan inte är där. Det är lätt att fastna i olika roller, gå i samma spår. Man kan vara en person på jobbet och en person hemma. TS får absolut jobba på relationen till bonus, men pappan måste också kunna visa hur man beter sig.

Jag skyller på pappan därför att jag själv varit i en liknande situation. Vid de tillfällen pappan "glömde bort" att jag också bodde där så kunde jag lätt ta avstånd från barnen istället. Det blev en negativ spiral. Vid de tillfällen pappan "bjöd in" mig så var det tvärtom. Jag var mycket mer benägen att just bygga en relation med barnen.

Jag har själv en 8-årig bonus som jag bott tillsammans med i 2 år och vi har en underbar relation till varandra. Men jag tror inte att det hade varit så om pappan inte hjälpt mig och gett mig en självklar plats. Det är ju trots allt pappan som måste visa för barnet att det är okej att tycka om, okej att släppa in, okej att acceptera. Medan bonusföräldern måste skapa sig en relation till barnet och försöka ta för sig trots att man är helt utomstående. Det är skitsvårt om man inte har pappans stöd.

Ja, jag tycker att barnen ska läggas utan skuld. Alla barn har olika faser i livet, beter sig på olika sätt, testar sig fram mot föräldrar och anhöriga. Det är en del av deras uppväxt. Huvudsaken är hur vi vuxna hanterar det och hjälper dem vidare i livet.

Känner mig ständigt utesluten

INNEHÅLL