Tips på hur bemöta prinsessåldern

Ja absolut är barnet sin egen. De har också när de vuxit till sig insett att praktiskt är ganska bra, i de flesta lägen.

Rosa får de givetvis ha, och prickigt med. Rosa förekommer i alla barnens garderober, prickar i mindre mängd med det finns det med. Spets och volanger har jag sluppit efter princess-fasen.

Egen smak är bra, även om den är rosa :) jag blir dock extremt lycklig när barnen skiter i vad andra tycker och löser ett problem praktiskt. Som när dottern snor brorsans badbrallor utan att blinka för att baddräkten dagen innan gav skavsår i ljumskarna (med hjälp av sand). Sånt gillar jag, att den tidigare så princessiga ungen nu glatt badar i ett par badbyxor med 3 fotbollspelare på utan att fundera på om hon som tjej borde haft något annat på sig.

Och jag känner mig lycklig över att jag är på stan med min dotter nu och jag har blå volangklänning och hon avklippta jeans och enfärgad t-tröja. Hon har valt helt själv och jag har inte påverkat henne. Stolt över jag jag inte försöker få in henne i ett praktiskt fack. Utan att hon är tjej över sina egna beslut.

Instämmer helt. Det handlar om att våga bortse från vad man tror att andra associerar med prinsess- och spets och låta barnet välja själv utan påverkan, Har gett mina tjejer lego, mekano och radiostyrda bilar, men de sitter där i sin rosa klänning och gör pärlhalsband. För att de VILL det av den enkla anledningen att de tycker att det är en fin färg. Det handlar enligt min erfarenhet aldrig om att vilja behaga eller vilja vara söt, utan om en tillfällig kärlek till färgen. Vissa vuxna lägger betydelser i prinsesstemat som barnen själva inte alls tänker på. Bättre att låta barnet leva ut sin rosa dröm. Större sannolikhet att den går över fortare skulle jag säga. Rosa kommer som sagt att ersättas av svart och silver i 8-9-årsåldern... kan bli så trött på dessa politiskt korrekta hipsters som bara klär barnen i brunt och grönt, tror att man är så himla upplyst och välinformerad och kör över barnets egen smak och vilja i processen. Ej riktat mot TS.

Intressant och spännande tråd! Många bra & konstruktiva tips!

Sedan är det väl kanske några som hakar upp sig på fel grejer. Tråden handlar ju inte om att färgen rosa eller att glitter och prinsessor är fel, utan det är väl vad samhället fått dessa symboler att representera. Traditionellt sett (och som ff hänger kvar på något sätt i de flesta läs alla kulturer) är att Flickor ?ska vara söta och fina? (behaga mannen gärna) så att de blir gifta när de växt till sig, pojkarna meckar och fixar med saker så de kan ta hand om och försörja sin familj. Det är väl inte fel som förälder försöka få tips kring att försöka få sitt barn att få se hela paletten av valmöjligheter istället för att fållas in i denna köns-fåra som skapas redan på BB? Bl.a. barnmorskors tonläge ter sig annorlunda om de talar till en nyfödd pojke eller flicka enligt studier (så rätt tidig start alltså).

Jag ser ju hellre att mitt barn påverkas av mig och mina värderingar (åsikts eller inte) så jag vet källan än andras som jag inte har koll på.. är det inte som är uppfostran? När barnet är gammalt nog själv hittar den ju andra källor..

I vilket fall, tror absolut inte heller på att frånta barnet det den vill leka med utan uppmuntra all sorts lek. Du har ju fått bra tips från andra här i tråden så det tänkte jag inte gå in på, även om det var det du faktiskt efterfrågade. Men eftersom det finns vissa nötter här som ifrågasätter TS så kände jag ett starkt behov att gå in i debatten.

Själv är min förstfödde en pojke och jag försökte få honom att intressera sig för dockor, djur etc. dock har det tidigt (ca från 6+ mån ålder) enbart varit tekniska saker han intresserat sig för, ex skjutdörrar på garderober och Alla typer av fordon (till min besvikelse men är det det han gillar så hänger det ju inte på leksakerna om han får schyssta värderingar eller inte, varför jag såklart uppmuntrar hans intresse). Jag läste en gång om att det finns en könshormon för killar som gör att de biologiskt sett dras mot teknik, om det stämmer lämnar jag osagt men med min gallupundersökning av ett barn verkar det ju stämma.. huruvida den hormonen gör att tjejer gilllar rosa och prinsessor tror jag ju dock inte..

Dock något tips: försök undvik kommersen så mycket som det går, typ Disney. Men när det inte går, försök twista till leken lite som någon föreslog att prinsessan räddar draken eller ger sig ut på upptäcktsfärd. Jag har exakt samma problem fast tvärtom med min pojke. Senast igår ville han att jag skulle leka med monstergubbar som skulle vara elaka mot hans gubbar, och det roligaste han vet är när gubbarna ramlar och slår sig. Personligen är sådana våldsmma inslag inte mina favoriter (och absolut inte för en fyraårig pojke) så jag gjorde om leken att de två monstrena egentligen var jättesnälla och sjöng o dansade istället för att vilja slåss och kriga, vilket min son tyckte var jätteroligt. Så det går ju faktiskt att utmana idealen i leken istället.

Sedan kan ju gränssättning vara bra att jobba med också. Exempelvis det är ok med prinsessklänning, hårband eller vad en vill men inte färga hårlockar, ta hål i öronen eller använda smink och ha en schysst förklaring till barnet för detta...

Typ don?t Grow up its a trap..?

Varken barn eller vuxna kan undvika att påverkas av sin omgivning och önskan om att tillhöra en grupp är biologiskt betingat. Det är inte heller sunt att försöka tvinga sitt barn bort från grupptillhörigheten, anser jag. Har vänner som växt upp så och de kände sig utanför och awkward under uppväxten. Skämdes för sina fula gröna byxor osv. Jag är själv feminist och för både flickors och pojkars lika värde och att båda könen ska ha både rosa fluff och snabba bilar att leka med (exempel). Poängen är som jag ser det, att vi vuxna också måste ha självförtroende nog att acceptera barnets val. Tror att många upplysta föräldrar idag skäms när exempelvis dottern går omkring i rosa prinsessutstyrsel, av rädsla för att omgivningen ska tro att man uppfostrar sitt barn könsrollsstereotypt. Jag anser som sagt att man bäst stärker barnet genom att stötta och uppmuntra barnets egna smak och vilja, och att man inte ska överanalysera skälen till varför barnet väljer det ena eller det andra. Men detta gäller ju enbart om barnet faktiskt har ett val. Det har det inte om föräldern gör valet åt barnet, oavsett om föräldern köper könsneutralt eller könsstereotypt. Har för övrigt precis läst en fantastisk askungesaga för min dotter där prinsen hade ersatts av en prinsessa. Prinsessan och Askungen pratade hela kvällen, blev kära i varandra och gifte sig :). Det som fascinerade mig mest var att dottern överhuvudtaget inte reagerade på detta, sade ingenting om att det var annorlunda eller konstigt på något sätt. Tror att barn har ett mycket ner naturligt förhållningssätt till det mesta.

Skrev värsta långa förklarande inlägget som jag tror kunde ha förändrat världen lite.. men familjelivs webbteknik ville annorlunda så allt försvann tyvärr.

Vill bara säga att medan ni andra i den här tråden lutar er tillbaka och samlar minnen kommer jag aktivt att utmana könsidealen och försöka skapa förändring så att mina barn får med sig annat i livet än att lära sig bli bekräftade genom sitt utseende.

Tack TS för tipset om boken!

Min dotter har också gått igenom princessålder för nåt år sedan. Älskade rosa, glitter, lent, mjukt osv. Hon är nästa 8 nu, avskyr rosa (blå är hennes favorit färg just nu), har inga problem med att ha byxor/shorts (tidigare var det endast kjolar och klänningar). Jag har inte gjort nånting - för att börja med så finns det inte alls sånt tryck på vem ska vara hur (då har du inte sett/varit i andra länder, hehe), sedan barn behöver prova allt på deras egna vilkor. My little pony, tycker jag, är en underbar tecknad serie - framför allt eftersom den är snäll, uppmunntrar till vänskap och mångfald (alla ponnyer har helt olika personligheter).

Så, personligen tycker jag att minst av allt ska du behöva oroa dig över nåt - inte i den ålder i alla fall

Jag är 70-talist, och vet därmed av egen direkt erfarenhet att den där Prinsessåldern som barn av ett visst kön drabbas av idag, är en modern sorts sjukdom utan någon som helst ursprung inifrån individen.

Visst fanns det flickor som gillade färgen rosa då med. Andra flickor hade favoritfärgen gul, eller grön, eller lila, eller blå.

Gick man in i en leksaksaffär så satt inte Frost-Elsa fastklistrad i ett glitterhjärta runt såpbubbleburken.

Att prata om fritt och frivilligt val när det gäller vad barn föredrar är vanskligt. De lever inte isolerade från sin omgivning, och blir alltså utsatta för påverkan från första lilla mössan i storlek 46 på BB.

Vi vet att små barn suger åt sig som små svampar, att de härmar och imiterar, och att vi sedan tidernas begynnelse varit beroende av gruppen för att överleva i naturen. Grupp-påverkan är en stark mekanism hos människan.

I kombination med att ingen människa lever i långt mycket mer än 100 år i taget, så blir det därmed möjligt för många inom ett samhälle att faktiskt tro att det här med Prinsessålder är någonting verkligt. Verkligt i betydelsen generiskt och nedärvt genetiskt, ett biologiskt imperativ hos de små flickorna.

Varför inte låta dem få vara flickor, undrar någon. Vad är det för fel på rena tjej-intressen, undrar någon annan. Min flicka gillar Barbie, och min kille gillar grävskopor, säger en tredje, och SÅ ÄR DET, så varför får de inte göra det?

Det är inte rätt frågeställningar.

Men några generationer efter den nuvarande så kanske man blickar tillbaka och säger att på den här tiden vi lever i nu, så var det extremt könsuppdelat, med mycket starka normer där flickor var små glitterrosa bakelser, och pojkar små blågröna dinosauriehajar.

Och när jag växte upp var alla gula, bruna, orangea små Ronja Pippi Kajsa-Kavat respektive Birk och Hajk-Goliats. Någonstans kändes det mer äkta än den nuvarande Disney-dikterade dagen, men det kanske det inte alls var.

Jag menar, hur stora är oddsen att stora brunblommiga tapeter VERKLIGEN var allas innersta smak och längtan, sprungen från deras egen biologis direktiv?

Som ett barn av min tid vill jag dock, med min mormors röda hemsydda superhjälte-cape om axlarna, ståendes på en pall redo för att ta sats och flyga, påpeka och påstå å det BESTÄMDASTE, att Prinsessåldern är en

ILLUSION SKAPAD AV KOMMERSIELLA KRAFTER SOM HAR SITT URSPRUNG I ETT STORT LAND I VÄST DÄR FAMILJE- OCH SAMHÄLLSKULTUREN ALLTID HAR VARIT DJUPT UPPDELAD I KÖN OCH ROLLER, SPRUNGET UR EN KRISTEN MORAL OCH TRADITION SOM INTE ENS DE KOMMERSIELLA KRAFTERNA KAN NÄMNVÄRT PÅVERKA, ENDAST BEJAKA.

Personligen tycker jag att det är tråkigt att Sverige påverkats så till den grad att vi numera härmar och imiterar detta... bokstavligen tråkigt eftersom det blir så enformigt... men om det är en samhällelig katastrof vet jag egentligen inte...

... det här med att vi även som vuxna härmas, och NATURLIGTVIS av Fri Vilja som av sig själv kom flygande i vinden en vindstilla dag...

(Over and out till filosoferna, och de före detta vikingarna...)

Kära Ladylufsen!

Jag har funderat litegrann på din fråga, och jag tror nog inte att jag har några konkreta tips, mer än vad någon annan har.

Jag har själv barn och jag gör nog där ungefär som du och många andra säkert gör. Att man försöker nyansera bilden för barnen, så att de ser de större sammanhangen. Att man varierar aktiviteter och lekar, och introducerar gott om alternativ att också välja från.

Så att det inte BARA blir rosa, och BARA blir Barbie.

I mitt föräldraskap gör jag mitt bästa för att överföra ett så holistiskt synsätt som möjligt, kring detta och annat, både genom berättelser om livet och genom det vi praktiskt gör samman i livet som familj.

En bra blandning av aktiviteter, varvat med dialog, främjar och stimulerar barnens egna inneboende förmågor att så småningom själva kunna reflektera över och balansera tillvaron.

Det är iallafall så jag tror.

Som du säger så finns det också många fällor bortom klädval, och det gäller att vara lite vaksam. Där är dagens föräldrar långt mer medvetna än många andra tiders föräldrar...

En hel del små pojkar får trots allt idag vara ledsna utan att behöva torka bort några tårar, om ock det så självklart är i den gråa batmanpyjamasen de gråter.

Och tänk att idag kan någons flicka välja att bli civilingenjör utan att den vägen är mindre välkomnande av henne än någon annan utbildningsväg skulle vara.

Men absolut, från ett genusperspektiv så finns det massor av saker som är i skriande behov av att rättas till. Stora som små saker, inom oss såväl som i omgivningarna.

Så dagens samhälle är både bu och bä!

Vi får göra vårt bästa för att navigera i det!

Låt henne ha prinsessklänning och rosa fluff och glitter.

Jag tycker personligen att pojkars våld , krigs- och arga monsterleksaker är värre.

Har aldrig hört talas om "prinsessåldern"! Ingen av mina döttrar har varit i en sådan och sannerligen inte jag själv.

Tycker det är samhället idag och att pengar skall tjänas på all möjligt skit. Mina syrror var inte inne i den svängen, 70-talet, lite gulliga klänningar/kjolar på sin höjd. Askungen/Snövit på julen och disneyböckerna var väl det som fanns. Min dotter var lite i svängen, men det försvann fort tycker jag. Men så va hon mest med mig ute på vilda lekar. 

Mm Word på den. Jag märker ju hur min son, som tidigare varit ett rätt försiktigt och lugnt barn, nu blivit buffligare och vill färna leka lite mer pojkaktiga lekar med våldsammare inslag (alltså actionhjältar, skurkar som slår sig etc.). Det är väl naturligt att utforska leken men jag tror att mycket kommer ifrån oss vuxna och andra pojkar, ex de andra pojkarna på dagis. Inte är det så att de leker ihop med tjejerna utan tydlig uppdelning mellan kön verkar det vara (nämnde jag att han är 3,5 år??!). Pojkarna knuffar dessutom varandra och har en allmänt bufflig stämning.. Vet inte om det är dagispersonalen, biologin eller jag själv som bidrar mest till uppdelningen (även om jag försöker att vara medveten och uppfostra mitt barn som ett barn och inte huvudsakligen efter kön så går jag ju ofta i fällan av invanda mönster, tyvärr) och det känns lite vemodigt att det kommer från så tidig start. Och hela vuxenvärlden frammanar ju dessa mönster, senast idag står mormor och hejar på min sons busiga upptåg genom att säga: ?han är en tyyypisk pojke..?

Lite snurrigt inlägg kanske men hoppas ni fattar vad jag menar. Det där med fyraåriga prinsessor och smink i förorten är ju bedrövligt också tyvärr.

Suck!

Okej. Ja då är det ngt nytt som kommit. MYCKET märkligt med tanke på alla feministmammor som det verkar krylla av numer?

Tänker att det är ensidigt mycket ilska och agression som förmedlas genom de figurer som riktar sig till småpojkar. Som om man alltid ska vara en aktiv, arg, hetsig, explosiv filur på språng.

Lika stressade som vissa småkillar verkar vara. Pojkar matas med detta.

Att vara pojke kan också vara att vara humoristisk, lugn, eftertänksam, klurig, stark, varm, och glad ? Tänker jag.

Jag tolkar det som om du inte tror att pojkar mår bra av att leka krig och fajtas. Och varför tror du att pojkar skulle "må bättre" av att kramas?

Jag tolkar det som om du inte tror att pojkar mår bra av att leka krig och fajtas. Och varför tror du att pojkar skulle "må bättre" av att kramas?

Låt henne ha sin rosa period! Bättre vid 4,5 än att hon (som jag) målar om hela rummet i rosa när hon flyttar hemifrån vid 19 för att hon inte fick ha vilka färger hon ville som barn.

Herregud vilken obehaglig ?lek?!

Såg för övrigt ?flugornas herre? igår på tv - ett mästerverk som sätter pricken över i:et. Alltså över vad pojkars våldsamma lek kan leda till..Självklart mår vi alla bättre av att kramas. Ever heard of oxitycin..? Googla! Finns massor med forskning kring detta.

www.newsner.com/vetenskap/det-haer-haender-med-din-kropp-naer-du-kramas-varje-dag/

Jag har två döttrar, jag försökte så länge som möjligt undvika rosa och prinsessor men får nu anse mig besegrad. Det är nog ändå värre för killar, mina tjejer kan ändå välja Spiderman, pyjamashjältarna, lejonvakten, och andra figurer som väl kan anses vara antingen neutrala eller för killar, men för killar är det inte lika okej att välja ariel, elsa och anna, och andra tjejiga figurer.Jag kan förstå ditt motstånd till my little pony men de har ändå värderingar som är goda, som vänskap. Jag såg den senaste filmen med min döttrar och jag tyckte faktiskt om filmen. Filmen handlar till stor del om vänskap och vara starka tillsammans. Alla figurer har sina unika egenskaper och styrkor, inga svaga mesar här inte. En väldigt bra sensmoral enligt mig.Frost har också en väldigt vacker sensmoral där man kan ledas att tro att det ska handla om det gamla vanliga, att det viktigaste för en kvinnas överlevnad är kärleken ifrån en man men kärleken behöver inte vara ifrån en man, kärleken är större än så. Så det finns ju prinsessor som står för något annat än att bara vara vacker och vänta på att prinsen ska vilja gifta sig med dig. 

Min ena dotter vill gärna ha rosa men verkar i övrigt vara väldigt ointresserad av utseende, min andra dotter är väldigt noga med vilka kläder hon vill ha, gärna klänning. Jag vet inte hur mycket förskolan har påverkat, de har gått på olika avdelningar, hon har då inte fått det ifrån mig, vill ha tofsar och flätor. Jag vet att personalen på förskolan har en plan som de följer för att inte göra skillnad på tjejer och killar, inte uppmuntra utseendefixering, men barnen får ju även sina värderingar hemifrån så jag vet inte hur mycket som kommer ifrån de andra barnen.Har du pratat med förskolan om vilket förhållningssätt de har mot flickor respektive pojkar? Har de någon plan som de försöker följa? Hemma kan man ju prata om vad sagorna och filmerna representerar, peka ut det man tycker är bra, påpeka det man tycker är mindre bra, prata om det. Även om man klär ut sig till en prinsessa så behöver det inte bara handla om utseende, man kan få superkrafter, det behöver inte vara den där prinsessan som väntar på prinsen utan hon kan vara den där prinsessan som har en speciell styrka och räddar hela världen.