Vattnet har gått. Är i vecka 18

Först vill jag bara säga att jag lider med er. Så mycket. Jag hoppas så att ni klarar er igenom detta med er bebis i behåll.

Mitt vatten gick i vecka 20. För lite mer än 2 år sedan nu. Vaknade mitt i natten av att jag trodde jag kissat på mig. Men allt vatten hade läckt ut.

Ingen vet varför det blev så. Hade heller inga infektioner och allt hade sett helt normalt ut fram till att vattnet gick.

Efter ett ultraljud dagen efter, konstaterades att vår lille kille var i princip helt utan vatten. Han låg med ansiktet i en liten liten pöl bara.

Vi fick de enda två valen som fanns. Avbryta eller hoppas på att han skulle klara sig till vecka 22, och då skulle vi få komma till Linköping. Som ju klarar extrem prematura.

Vi valde att vänta och hoppas. Så vi åkte hem med order om att vara sängliggande. Vattnet fortsatte att sipra hela den veckan.

Sedan kom värkarna. Vi låg tre dygn på gyn och dom försökte med allt för att stoppa förlossningen, men varje natt kom värkarna tillbaka, och till slut föddes Isak. En fredag morgon, i vecka 21+3. Han somnade in samma timma. Inget gjordes för att rädda honom då han var för liten.

Det var det mest fruktansvärda som hänt oss. Det var vårt första barn, och han dog.

I ett år var jag bara arg. Tills min bästa vän berättade att hennes väninna hade fött en pojke i vecka 22+1 efter att hennes vatten hade gått, och han levde!!! Då kändes det som världen skulle försvinna under mig. Så orättvist. Varför fick inte min son leva?

Nu är denna lilla kille 1 år gammal. Han klarade sig alltså. Född så tidigt, men han klarade sig och mår bra, inga komplikationer.

Så det finns ju solskenshistorier att ta del av. Även om vår inte var det, så finns dom. Det finns hopp.

Idag har vi en liten lillebror till Isak, han heter Lukas. Han blev vår solskenshistoria!

Hoppas det löser sig för er, och vet att ni inte är ensamma.

Stor styrkekram

Jag fick doser av bricanyl i låret varje gång värkarna kom på nytt.

Dock när dom såg att jag hade öppnat mig så slutade dom och sade att det nu var kört.

Men efter 4 timmars värkarbete så stannade det på nytt upp igen, fast på egen hand. Men samma natt kom värkarna igång igen, då gav dom mig på nytt bricanyl och stoppade det hela. Men på morgonen när jag skulle kissa så födde jag honom nästan i toaletten. Så värkarbetet hade tyvärr gjort sitt ändå.

Hoppas verkligen ni ska slippa detta och att er lilla bebis klarar sig.

Ja det var fruktansvärt att vara så nära men ändå så långt bort. Vi inser ju nu att hade vi klarat några dagar till så vi kommit in i v22 så hade han nog ändå inte klarat sig. Men just då var det så hemskt, och jag var så arg för att dom inte kämpade för att rädda vår son.

Men jag tror nu i efterhand att det fanns någon mening med det hela. Vi hade inte haft vår lillebror annars. Han kom till bara 5 månader efter vi förlorat Isak.

Vi bor i Huskvarna, så vi var på Ryhov i Jönköping. Vår läkare var underbar på alla sätt, även resterande personal. Det vill jag ändå säga. Bemötandet i en situation som denna kan verkligen hjälpa eller stjälpa en. I detta fall hjälpa.

Jag kan inte mer än beklaga. Denna sorg är så tung och fruktansvärd. Har följt er hela tiden och verkligen hoppats att detta skulle vara den solskenshistoria vi aldrig fick uppleva.

Jag och min man vet precis hur avgrundsdjupt svårt detta måste vara.

Ta hand om er. Tillåt er sörja, och vet att ni inte är ensamma.

Stora kramar från Isaks mamma.