Vattnet har gått. Är i vecka 18

Har läst din tråd och känner så med dig. Vi var i liknande situation i april i år. Jag var i vecka 19+4 då jag helt plötsligt fick värkar en kväll. Hade aldrig haft en enda sammandragning tidigare (första barnet). Åkte in och fick träffa en läkare vid tretiden på morgonen som sa att allt såg bra ut. Åkte in igen vid åtta och fick träffa en ny läkare som sa samma sak. När jag gick på toa en halvtimme senare så kände jag att något var på väg ut, och det var fostersäcken som fallit ner i slidan. Åkte in på KK och dom såg att jag var öppen 4 cm och att en del av fostersäcken kommit igenom öppningen. Fick veta att det var en chans på miljonen att vi skulle klara oss till vecka 22. Blev inlagd och fick strikt sängläge. Kunde inte sätta mig upp en cm eller ens lägga mig på sidan utan att gå sammandragningar. Då jag låg platt på rygg hade jag bara nån sammandragning i timmen.  Efter 3 dagar så tyckte läkarna att vi skulle avbryta graviditeten. Men jag resonerade som dig, vårt barn (som faktiskt också fick namnet Saga) mådde fin fint i magen och om jag avbröt graviditeten skulle det kännas som om jag mördade mitt barn. Jag ville känna att hon fick alla chanser. Ville även att dom skulle försöka trycka tillbaka fosterblåsan och sen sätta akut cerklage, men det ville dom inte då dom sa att då är det stor chans att hinnorna spricker. Jag fick fragmin mot blodproppar och antibiotika pga stor infektionsrisk då jag hade ett litet hål på hinnan som läkte fostervatten. Några timmar efter att jag förklarat för läkarna att jag ville att naturen skulle få ha sin gång, att förlossningen skulle få starta av sig själv, kommer en av läkarna in och säger att om jag inte väljer att sätta igång förlossningen så kommer han skicka hem mig efterföljande morgon, då dom inte kan göra något för oss. Förklarar att jag kan ju inte ens ligga på sidan eller sätta mig upp utan att få massa sammandragningar. Vi bor dessutom 40 min bilfärd ut i skogen. Läkaren säger bara att då får jag väl föda hemma. Bara tanken på att måsta åka hem och föda ensam gjorde att värkarna startade av ren panik under natten, och på morgonen födde vi vår lilla Saga i vecka 20+1. Hennes hjärta slog i ca 90 minuter innan hon somnade in. I efterhand ångrar jag lite att jag inte var mer påstridig om att testa trycka tillbaka fosterhinnan, då Saga föddes i hela hinnor. Så tydligen var dom väldigt starka. Jag hoppas verkligen, verkligen att det kommer gå vägen för er och att ni får åka hem med en levande bäbis.