Vattnet har gått. Är i vecka 18

Först vill jag bara säga att jag lider med er. Så mycket. Jag hoppas så att ni klarar er igenom detta med er bebis i behåll.

Mitt vatten gick i vecka 20. För lite mer än 2 år sedan nu. Vaknade mitt i natten av att jag trodde jag kissat på mig. Men allt vatten hade läckt ut.

Ingen vet varför det blev så. Hade heller inga infektioner och allt hade sett helt normalt ut fram till att vattnet gick.

Efter ett ultraljud dagen efter, konstaterades att vår lille kille var i princip helt utan vatten. Han låg med ansiktet i en liten liten pöl bara.

Vi fick de enda två valen som fanns. Avbryta eller hoppas på att han skulle klara sig till vecka 22, och då skulle vi få komma till Linköping. Som ju klarar extrem prematura.

Vi valde att vänta och hoppas. Så vi åkte hem med order om att vara sängliggande. Vattnet fortsatte att sipra hela den veckan.

Sedan kom värkarna. Vi låg tre dygn på gyn och dom försökte med allt för att stoppa förlossningen, men varje natt kom värkarna tillbaka, och till slut föddes Isak. En fredag morgon, i vecka 21+3. Han somnade in samma timma. Inget gjordes för att rädda honom då han var för liten.

Det var det mest fruktansvärda som hänt oss. Det var vårt första barn, och han dog.

I ett år var jag bara arg. Tills min bästa vän berättade att hennes väninna hade fött en pojke i vecka 22+1 efter att hennes vatten hade gått, och han levde!!! Då kändes det som världen skulle försvinna under mig. Så orättvist. Varför fick inte min son leva?

Nu är denna lilla kille 1 år gammal. Han klarade sig alltså. Född så tidigt, men han klarade sig och mår bra, inga komplikationer.

Så det finns ju solskenshistorier att ta del av. Även om vår inte var det, så finns dom. Det finns hopp.

Idag har vi en liten lillebror till Isak, han heter Lukas. Han blev vår solskenshistoria!

Hoppas det löser sig för er, och vet att ni inte är ensamma.

Stor styrkekram

Mitt vatten gick i vecka 18 nu i maj. Läkarna sa till mig och min man att det fanns inget hopp. Hålet eller vad man ska kalla det var för stort och det stannade inte kvar nåt vatten i mig fast jag var i sängläge. Vi fick avbryta graviditeten och jag födde vår älskade flicka som nu är begravd i en minneslund. Lider med er. Kram

Jag beklagar verkligen!! Bestämde ni er direkt eller avvaktade ni för att se om vattnet fylldes på?

Läkaren hade varit med om ETT fall på 15 år som slutat bra, och då sipprade det bara ut lite vatten. Med mig så sprack alla hinnor och allt vatten forsade ur mig. Vi provade desperat att avvakta 2-3 dagar men det stannade inget vatten trots att jag inte rörde mig och låg ner. Det var fruktansvärt. Vi sörjer henne men försöker gå vidare med livet. Jag hade inga blödningar eller infektion i kroppen, det var enligt läkarna ren otur att vattnet gick.

Hej! Först och främst vill jag bara säga att jag beklagar er förlust och jag lider verkligen med er!

Vad gjorde dom för att bromsa förlossningen? Jag har hört att dom inte gör något innan vecka 22 för att bromsa förloppet..[/q

[quote=78946649][quote-nick]Kajsalannestad1 skrev 2018-08-07 23:54:26 följande:[/quote-nick]Hej! Först och främst vill jag bara säga att jag beklagar er förlust och jag lider verkligen med er!

Vad gjorde dom för att bromsa förlossningen? Jag har hört att dom inte gör något innan vecka 22 för att bromsa förloppet..

Jag fick doser av bricanyl i låret varje gång värkarna kom på nytt.

Dock när dom såg att jag hade öppnat mig så slutade dom och sade att det nu var kört.

Men efter 4 timmars värkarbete så stannade det på nytt upp igen, fast på egen hand. Men samma natt kom värkarna igång igen, då gav dom mig på nytt bricanyl och stoppade det hela. Men på morgonen när jag skulle kissa så födde jag honom nästan i toaletten. Så värkarbetet hade tyvärr gjort sitt ändå.

Hoppas verkligen ni ska slippa detta och att er lilla bebis klarar sig.

Usch va hemskt att vara så nära :( jag kan inte ens föreställa mig!! Vilket sjukhus var ni på?

Ja det var fruktansvärt att vara så nära men ändå så långt bort. Vi inser ju nu att hade vi klarat några dagar till så vi kommit in i v22 så hade han nog ändå inte klarat sig. Men just då var det så hemskt, och jag var så arg för att dom inte kämpade för att rädda vår son.

Men jag tror nu i efterhand att det fanns någon mening med det hela. Vi hade inte haft vår lillebror annars. Han kom till bara 5 månader efter vi förlorat Isak.

Vi bor i Huskvarna, så vi var på Ryhov i Jönköping. Vår läkare var underbar på alla sätt, även resterande personal. Det vill jag ändå säga. Bemötandet i en situation som denna kan verkligen hjälpa eller stjälpa en. I detta fall hjälpa.