Får ej komma på bonusbarnets kalas- i lägenheten där jag bor

Jo men nu har min kille erbjudit sin lägenhet eftersom han bor mer än dubbelt så stort. 

Jag hade såklart blivit ledsen om jag inte hade fått komma till sonens kalas hemma hos henne- men jag hade aldrig krävt att få komma eller försökt bjuda in mig med armbågen. Var person måste få bestämma själv i sitt egna hem.

Min kille är ledsen över att det blev en sån stor grej men säger att han är på hennes sida och säger att han förstår henne eftersom han tycker synd om henne då hon är så besviken över separationen.

Jo jag håller ju med er... samtidigt tror jag att hon hade haft kalaset hos sig själv om hon fattat att jag ville komma. Så hon kunde säga nej. Som sagt hade jag blivit lika ledsen men jag hade önskat att vi kunde bli vänner. 

Till saken hör att på barnets födelsedag så skulle jag, min kille och tre par till honom ut och äta middag. Middagen var en present till ett av paret och alla hade barn med sig. Eftersom min kille gärna ville ha med sig sin son (jag förstår honom- dessutom var det ju sonens födelsedag!) bjöd han med exet och sonen. Även om jag gärna vill att vi ska bli vänner så tyckte jag att det var konstigt. Hon har ju haft en relation med hans vänner i 10 år och jag hade min chans att lära känna dessa vänner lite bättre nu. Jag hade såklart inte känt mig bekväm med att hon följde med på parmiddagen då de inte är ett par längre. Nu följde hon inte med utan hade andra planer för henne, sin nya och sonen. 

Vidare fyllde min kille år och han bjöd in henne. Hon kom inte på hans kalas heller. Inför denna födelsedag påpekade jag att jag tyckte det skulle kännas konstigt men jag vidhöll att hon inte skulle o-inbjudas till festen eftersom jag dels inte tycker att man beter sig så och dels har son intention att vi ska bli vänner. 

Med denna nya information tycker jag egentligen att jag har betett mig bättre eftersom hon var välkommen- men kanske är jag lika dålig? Jag vill bete mig reko och agera på ett sätt som jag kan se tillbaka på om 6 månader och vara stolt över. Jag vill inte agera på ogrundade och omogna känslor men jag är så himla sårad av detta. 

Du har rätt! Jag är inte mantalskriven där. Dock så är är jag ju de facto där och vill väl. Jag bor ändå hos honom trots att jag har ett eget boende. Jag ser din poäng- den är välgrundad. Det som spelar någon roll är ju att hon aktivt hindrar mig från att komma och att mitt ex sanktionerar detta genom låta henne hållas för "att hon blir så upprörd". Jag blir också väldigt upprörd ska tilläggas.

Killen gillar mig som jag läser det. Vi har jättekul. 
Nä, varför ska jag vara där... för att jag bryr mig? För att jag vill att det ska bli kul? Såklart har jag ingen rätt till hennes son, tvärtom! Men på samma sätt kan man ju fråga sig varför vi inte alla kan ha kul tillsammans? 

Nu har ju festen varit och med facit i hand förstod jag att det var rätt vilt och att en vuxen till hade varit bra. Jag hade älskat att få va med :(

Hej,

Ja jag håller med om att man måste vara vuxen. Kalaset var i helgen och jag accepterade att jag inte var välkommen. Men nu står jag inför att försöka hitta tillbaka till min kille. Ganska många gånger i vår relation har jag fått indikationer om att han inte är villig att kompromissa för att välkomna mig in i sitt liv. Även om jag inte tvekar på att han vill ha mig där så känns det som att det alltid är på hans villkor. 

Kanske... all input är välkommen

Uppdatering:

Det är absolut inte så att jag och pappan umgåtts bara på hans "Pappa-lediga" dagar. Om man nu kan vända ordet så. Det har väl varit 60/ 40 utan/ med barn. Och någon månad 70/ 30. Mest pga att både han och jag har aktiva liv/ jobb. Sen så har jag valt att skynda långsamt, tex inte dykt upp alltid hos dem även om jag vetat att jag varit välkommen. Jag vill skynda långsamt och se till att de får son-pappatid för sig själva även om de inte har uttalat detta som ett önskemål. Jag vill ju vara med dem resten av livet så jag har inte bråttom. Dessutom så fick jag själv egentid med mina föräldrar trots att de var gifta tills en gick bort. 

Mammans nya var ej med på kalaset. Varför vet jag inte och det är  absolut inte min ensak att spekulera i. Däremot vet jag att han alltid är välkommen men inte har deltagit så mkt. Han är alltid trevlig liksom mamman varit innan dess. Hon och jag har inte träffats så många gånger så visserligen är det en poäng många gör, även hon och min kille. Jag kan hålla med om att vi borde ha träffats mer och det är också något jag har önskat. Hon måste väl vara intresserad av att veta vem hennes barn umgås med en stor del av sin tid? Tänk om jag var en häxa! (OK om någon tycker det här men jag gör mitt bästa). 

Jag är väldigt sårad av främst min pojkväns ryggradslösa sätt men har även förståelse för att han vill ha en fortsatt god relation med mamman. Det har funnits många skäl till att deras relation inte höll och det enda målet nu är ju såklart att absolut inte bråka med varandra för barnens bästa. Jag är så sårad för att han inte stod upp för mig och jag tycker att det är så omoget av henne att inte låta mig vara med, samtidigt är jag väl medveten om att hon alltid  kommer att finnas i hans liv och att samarbetet måste fungera. 

Det kan inte vara lätt att separera med ett barn i bilden men det är faktiskt inte mitt fel att de separerade. De har själva skapat den här situationen och de blir inte mindre separerade eller skapar ett bättre liv för sitt barn om de stänger mig ute. 

Någon sa att det var löjligt att bli ledsen för ett kalas och att jag var tramsig som hävdade mig vara en ball festfixare. Må så vara, jag kan hålla med. Men symboliken bakom är det som sårar. Här står jag och knackar på dörren hos den jag älskar, och blir inte medbjuden i gemenskapen... för att mamman skäms för att behöva förklara för de föräldrar hon inte känner att "hej det är jag som är mamman och här är pappa och där är pappas flickvän". Det är den anledning jag har fått förklarad för mig iaf. Om detta sker nu- vad blir nästa grej? Så svårt och smärtsamt. 

Nja,
Pappan och jag var på det klara med att jag skulle vara där eftersom vi pratat. planerat och sett fram emot kalaset ihop. Sedan fick han ändra sig pga exet. 
Givetvis har ingen bett barnet välja, jag vill inte blanda in honom i en konflikt. Han ska bara ha kul. Jag vill aldrig aldrig någonsin att jag eller pappan ska säga något elakt framför honom om exet (och helst vill jag inte det även när barnet inte hör heller- why hate?) 

Nu blev det ju tyvärr inte så utan barnet hörde att mamman inte ville ha mig där (han var med när det sades- något jag försökte släta över för att sedan fortsätta diskussionen i annat forum). Det ger mig SÅN ÅNGEST att han vet att hans älskade mamma inte ville ha mig där. Jag tänker att han kanske börjar ogilla mig om han hör att hans mamma gör det? Jag tänker att jag bara ska vara glad och inte prata alls om kalaset nu ifall han skulle känna att det är ett olustigt ämne. Samtidigt vill jag ju se hans presenter och höra om han hade kul... Jag får nog ända delvis ta @berlinmammas råd och ibland ta ett steg tillbaka. Det känns dock oerhört tråkigt att behöva anpassa mitt liv efter hans ex. Anpassar det redan efter hans son och har inga problem med det. 

Tilläggas ska att även jag var bjuden på parmiddagen. Han skulle bara dyka upp med mig+ sitt ex som denna dag hade vårdnaden. Egentligen bjöd han ju barnet och var därför tvungen att bjuda henne för att barnet skulle komma. Hon tackade dock nej. Tänkte innan att det kan vara av omtanke för mig men nu är jag osäker.