Min kille är ledsen över att det blev en sån stor grej men säger att han är på hennes sida och säger att han förstår henne eftersom han tycker synd om henne då hon är så besviken över separationen.
Jag förstår dig helt. Jag har också en bonusdotter på 7 år och såna saker som du beskriver kan vara väldigt känsliga. Jag har dock, efter 5 år med pappan (och två gemensamma barn) kommit fram till att det enda man kan göra i dessa situationer är -.. Att acceptera. Och ta ett steg tillbaka. Det låter kanske jättekonstigt, men om du tänker såhär: Mamman har problem och skapar drama. Det är upp till henne. Jag däremot, vill bara det bästa för barnet och för vår (din och pappans) relation. Vad blir bäst för barnet och för vår relation? Att jag sväljer mitt ego och håller huvudet högt och utan drama tar ett steg tillbaka. Detta kommer vara sååå uppskattat av pappan som kommer känna att han verkligen har ditt stöd. Och sen kan du må så bra över att du var så pass mogen att du klarade av att vara den som vägrade skapa bråk och gräl och drama. Sen kan du säga till pappan: "Jag måste erkänna över att jag är ledsen att inte kunna vara med, men det viktigaste är att pojken har en fin födelsedag". Sen kan du inför nästa födelsedag skicka ett mess till mamman och säga "Jag skulle bli jätteglad om jag kan vara med på födelsedagen i år". Men om du tvingar pappan att "ta strid" och börja bråka med mamman, då kommer i slutändan er relation bli lidande. Det kan jag lova. Han måste bestämma själv om han vill ta strid eller inte. Kram från Johanna
