Får ej komma på bonusbarnets kalas- i lägenheten där jag bor

Jo men nu har min kille erbjudit sin lägenhet eftersom han bor mer än dubbelt så stort. 

Jag hade såklart blivit ledsen om jag inte hade fått komma till sonens kalas hemma hos henne- men jag hade aldrig krävt att få komma eller försökt bjuda in mig med armbågen. Var person måste få bestämma själv i sitt egna hem.

Min kille är ledsen över att det blev en sån stor grej men säger att han är på hennes sida och säger att han förstår henne eftersom han tycker synd om henne då hon är så besviken över separationen.

"Bonusmammor" i all sin prakt.

Lika omogna som de barn de vill ha med i sin mamma-pappa-barn lek.

Ingen tänker på pojken, som antagligen helst vill fira sin födelsedag med sin mamma och pappa. Att åtminstone den dagen få leva i illusionen av ett normalt barnliv. Utan rivaliserande kattor som ska pissa revir.

Tror inte det är lätt för föräldrarna heller, men de har ju själv skapat problemet, så att säga.

Uppdatering:

Det är absolut inte så att jag och pappan umgåtts bara på hans "Pappa-lediga" dagar. Om man nu kan vända ordet så. Det har väl varit 60/ 40 utan/ med barn. Och någon månad 70/ 30. Mest pga att både han och jag har aktiva liv/ jobb. Sen så har jag valt att skynda långsamt, tex inte dykt upp alltid hos dem även om jag vetat att jag varit välkommen. Jag vill skynda långsamt och se till att de får son-pappatid för sig själva även om de inte har uttalat detta som ett önskemål. Jag vill ju vara med dem resten av livet så jag har inte bråttom. Dessutom så fick jag själv egentid med mina föräldrar trots att de var gifta tills en gick bort. 

Mammans nya var ej med på kalaset. Varför vet jag inte och det är  absolut inte min ensak att spekulera i. Däremot vet jag att han alltid är välkommen men inte har deltagit så mkt. Han är alltid trevlig liksom mamman varit innan dess. Hon och jag har inte träffats så många gånger så visserligen är det en poäng många gör, även hon och min kille. Jag kan hålla med om att vi borde ha träffats mer och det är också något jag har önskat. Hon måste väl vara intresserad av att veta vem hennes barn umgås med en stor del av sin tid? Tänk om jag var en häxa! (OK om någon tycker det här men jag gör mitt bästa). 

Jag är väldigt sårad av främst min pojkväns ryggradslösa sätt men har även förståelse för att han vill ha en fortsatt god relation med mamman. Det har funnits många skäl till att deras relation inte höll och det enda målet nu är ju såklart att absolut inte bråka med varandra för barnens bästa. Jag är så sårad för att han inte stod upp för mig och jag tycker att det är så omoget av henne att inte låta mig vara med, samtidigt är jag väl medveten om att hon alltid  kommer att finnas i hans liv och att samarbetet måste fungera. 

Det kan inte vara lätt att separera med ett barn i bilden men det är faktiskt inte mitt fel att de separerade. De har själva skapat den här situationen och de blir inte mindre separerade eller skapar ett bättre liv för sitt barn om de stänger mig ute. 

Någon sa att det var löjligt att bli ledsen för ett kalas och att jag var tramsig som hävdade mig vara en ball festfixare. Må så vara, jag kan hålla med. Men symboliken bakom är det som sårar. Här står jag och knackar på dörren hos den jag älskar, och blir inte medbjuden i gemenskapen... för att mamman skäms för att behöva förklara för de föräldrar hon inte känner att "hej det är jag som är mamman och här är pappa och där är pappas flickvän". Det är den anledning jag har fått förklarad för mig iaf. Om detta sker nu- vad blir nästa grej? Så svårt och smärtsamt.