Uppdatering:
Det är absolut inte så att jag och pappan umgåtts bara på hans "Pappa-lediga" dagar. Om man nu kan vända ordet så. Det har väl varit 60/ 40 utan/ med barn. Och någon månad 70/ 30. Mest pga att både han och jag har aktiva liv/ jobb. Sen så har jag valt att skynda långsamt, tex inte dykt upp alltid hos dem även om jag vetat att jag varit välkommen. Jag vill skynda långsamt och se till att de får son-pappatid för sig själva även om de inte har uttalat detta som ett önskemål. Jag vill ju vara med dem resten av livet så jag har inte bråttom. Dessutom så fick jag själv egentid med mina föräldrar trots att de var gifta tills en gick bort.
Mammans nya var ej med på kalaset. Varför vet jag inte och det är absolut inte min ensak att spekulera i. Däremot vet jag att han alltid är välkommen men inte har deltagit så mkt. Han är alltid trevlig liksom mamman varit innan dess. Hon och jag har inte träffats så många gånger så visserligen är det en poäng många gör, även hon och min kille. Jag kan hålla med om att vi borde ha träffats mer och det är också något jag har önskat. Hon måste väl vara intresserad av att veta vem hennes barn umgås med en stor del av sin tid? Tänk om jag var en häxa! (OK om någon tycker det här men jag gör mitt bästa).
Jag är väldigt sårad av främst min pojkväns ryggradslösa sätt men har även förståelse för att han vill ha en fortsatt god relation med mamman. Det har funnits många skäl till att deras relation inte höll och det enda målet nu är ju såklart att absolut inte bråka med varandra för barnens bästa. Jag är så sårad för att han inte stod upp för mig och jag tycker att det är så omoget av henne att inte låta mig vara med, samtidigt är jag väl medveten om att hon alltid kommer att finnas i hans liv och att samarbetet måste fungera.
Det kan inte vara lätt att separera med ett barn i bilden men det är faktiskt inte mitt fel att de separerade. De har själva skapat den här situationen och de blir inte mindre separerade eller skapar ett bättre liv för sitt barn om de stänger mig ute.
Någon sa att det var löjligt att bli ledsen för ett kalas och att jag var tramsig som hävdade mig vara en ball festfixare. Må så vara, jag kan hålla med. Men symboliken bakom är det som sårar. Här står jag och knackar på dörren hos den jag älskar, och blir inte medbjuden i gemenskapen... för att mamman skäms för att behöva förklara för de föräldrar hon inte känner att "hej det är jag som är mamman och här är pappa och där är pappas flickvän". Det är den anledning jag har fått förklarad för mig iaf. Om detta sker nu- vad blir nästa grej? Så svårt och smärtsamt.
Jag tycker inte mannen låter mesig som de flesta säger. Eller att exet "kör över honom". Han har valt, TS. Han prioriterar sitt ex framför dig.
Hade jag varit dig hade jag nog inte velat vara kvar. Det står ju där fint mellan raderna.
Mesig är han då inte. Han valde att göra antingen dig (som ska vara hans stora kärlek) eller sitt ex (som ska vara långt ned på priolistan) men ändå verkar det som hon fick prio stora kärlek här. Han fick välja vem han skulle göra besviken och det blev du.
Dock, tycker jag situationen ändras om sonen uttryckligen sagt att han vill ha det såhär. Då hade jag haft mer förståelse.