sextiotalist

Äldre 13 Sep 12:14

571 svar

Till er styvföräldrar som är missnöjda!

Anonym (Klassiker) skrev 2018-09-13 11:53:18 följande:

Det du beskriver är en vårdnadstvist, barnen är gamla nog å få välja förälder, grund och orsaker skiljer sig från ex o er, det räcker för en vårdnadstvist, sedan vad det handlar om spelar ingen roll.(både rätten och socialtjänsten ser vad som är barnets bästa,där dom mår bra, där dom trivs) inget annat!!!!
En sak som spelar stor roll i umgänge är samarbete mellan föräldrar, vem som bråkar spelar ingen roll, utan samarbeta, så vinns aldrig gemensamt umgänge.

Ex mamman har rätt och fråga sina barn hur dom upplever livet hos er, det gör hon för att hon är en ansvarsfull förälder, hon har rätt o veta, vad som påverkar hennes barn, om det nu är konflikten mellan er, ,,regler,,,, bråk mellan bonussyskon, ja allt som påverkar barnens bästa, att hon har kompisar som mobbar ditt barn, kan inte ni styra, utan dom kanske är bra med henne och är bra för henne. genom det så har hon rätt o prata med sina barn om er!!!

Nu verkar ni tro att barnen ska ändra sitt sätt, nu när ni har en ny familj, kom nya regler (som din lista 1001 nya regler) dom måste följa, men tyvärr så fungerar inte livet så, utan föräldrar måste anpassa sig efter barnen, efter det liv dom levt o blivit uppfostrat kring.

Ni har själva bäddat sängen så dom lämnat er, och ni förstår inte varför.....

Självklart är det pappans fel och ts fel att situationen är som den är, den goda modern gör ju aldrig fel (OBS ironi om du inte kunde läsa in det).

Det jag kan läsa ut av tråden är en osäker mamma som är livrädd att barnen ska tycka om någon annan än henne och gör allt för att underminera ts och hennes man.
Ja, de är gamla nog att ha inflytande över boendet, absolut, men de är fortfarande för unga för att hantera konsekvenserna av sina beslut.
Självklart är det en omställning för barnen, men det är det ju även för ts barn. Jag är allt annat än en regelivrare (vi har för övrigt haft mycket få regler, däremot har vi reglerat när det inte fungerar).

Nej, barnen kan inte ändra sitt sätt utan hjälp, och är det barn som saknar normala ramar så kan de behöva extra stöttning, är den ena föräldern inte införstådd att deras barn inte kan hantera normala ramar och ser sina barn som felfria, då blir det absolut problem.
Ts kämpar, kanske lite för mycket, för att få det fungera. Mamman motarbetar. Det är synd, för de flesta barn klarar att hantera att det fungerar olika på olika ställen (såvida de inte har funktionshinder av något slag). Men får de höra att allt de gör hemma hos den andra föräldern är fel, så klart de blir konfunderade.

Det är i slutändan synd om dessa flickor, då de inte får chansen att trivas hemma hos pappan pga mammans missunsamhet, att de inte får hjälp när deras sätt att se på omgivningen, på sina kamrater är dysfunktionellt. De kommer bli förlorarna i det hela och jag är rätt säker på att mamman bidrar mycket till detta. Istället för att vara den mamman som ska vägleda de rätt i livet, så håller hon på att leda in dom på knepiga vägar som kommer göra livet svårare för dom.

TS:

Det är läge att backa rejält, för ditt eget måendes skull, för dina barns måendes skull. Fokusera nu på dina barn, om hennes barn upplever det orättvist, då får de göra det, eftersom inget som ni gör duger.
Pappan får satsa på att göra egna saker med sina barn, så kan de inte halshugga dig i varje fall.

sextiotalist

Äldre 13 Sep 12:27

#42

Anonym (Klassiker) skrev 2018-09-13 12:17:30 följande:

Hitintills har du beskrivit rätt bra vad som hänt och händer, varför barnen lämnar er, nu är det inte våra barn som valt bort oss utan era barn, .

Men kanske svårt för dig o ta in det. kanske rent ut så att du inte riktigt bryr dig varför ,utan tycker det är bra.

Och det jag kan läsa ur detta är att de verkligen försökt (och även gjort) så mycket rätt det går.
Eftersom jag har en faster som har gjort allt för att min kusin inte ska gilla sin pappa (men misslyckades) så vet jag att det finns kvinnor/mödrar (även fäder) som skulle kunna gå över lik för att ha full kontroll över sina barn. Det förekommer.
Att man (som i ts fall) blir så frustrerad att man inte längre kan vara förlåtande är inte alls konstigt.
Vet du, det finns elaka människor i alla åldrar, även barn. Barn kan man, med rätt stöd, mjukna, men utan stöd så kommer barnen fortsätta att vara elaka mot andra.
Men mamman till dessa flickor vill tydligen uppmuntra missunsamheten hos sina döttrar, tycker tydligen det är OK med mobbing.

Ja, min sambo har två barn sedan tidigare, det har varit allt annat än problemfritt, men en sak har alltid fungerat. Båda föräldrarna har velat att barnen ska trivas överallt och när de fick sitt halvsyskon (sambons och min gemensamma) så var detta barn så välkommet även av deras mamma.
Jag skulle nog säga att vår gemensamma son är det som gjort att det fungerat bättre, för han blev en brygga mellan mig och min sambos ex.

sextiotalist

Äldre 13 Sep 12:28

#43

Anonym (Klassiker) skrev 2018-09-13 12:23:49 följande:

Nu är det som sagt dina bonus barn som är rädd för dig, det visar dom tydligt, och väljer bort er, men sättet du uttrycker dig på, så gör du säkert på liknande sätt mot bonusbarnen och därför vägrar dom vara hos er.

Rädda?
Hur kan du läsa ut att barnen är rädda, snarare ignoranta. Ts är inget värt i deras ögon, en person som man kan nonchalera.

sextiotalist

Äldre 14 Sep 07:35

#64

Pope Joan II skrev 2018-09-14 07:00:03 följande:

Jag har träffat så kallade elaka barn, det har i samtliga fall varit uppenbart att de och deras elakheter varit en produkt av omständigheterna de levt under och vuxenvärldens agerande mot dem.

Men du menar alltså att du och din mans barn kanske fötts elakt? Att dina barn sedan tidigare skulle kunna bli "elaka barn" för en del barn är helt enkelt just det - elaka? Om du inte tror det utan tvärtom tror på din och din mans förmåga att påverka till det bättre så gäller det förstås också hans övriga barn.

Fast de som är psykopater blev inte det över en natt där de blev 18. Så ja, det finns elaka barn, även om ett bra föräldraskap kan se till att de kan uppföra sig och lära dom att bete sig bra.
Vi har ju faktiskt läst trådar om syskon som varit för jäkliga mot de andra syskonen under uppväxten.
Och självklart är dessa barn påverkade av sin omgivning. Om man läser ts så har hon gjort vad som kan förväntas och lite därtill. Hon har skjutsat, hon har sett till att de fått göra något de verkligen önskar, de har försökt att involvera barnen i vardagen, pratat etc. Vad mer kan man göra?
Men om det finns en annan förälder som motarbetar hela tiden och att de har ett lättare liv hemma hos henne, då slutar det att man tar ställning.

Jag har en sådan kvinna i släkten, min faster, som gjorde allt för att motarbeta pappan (nu var hon inte snäll heller direkt mot min kusin, så hon föll på eget grepp kan man säga).

sextiotalist

Äldre 14 Sep 08:02

#68

Anonym (Ts) skrev 2018-09-14 07:50:52 följande:

Exakt! Halleluja att någon förstår vad jag menar! Du har så rätt i det där för min storasyster var så elak mot mig hela min uppväxt, hon har fortfarande inget hjärta av guld! Ändå är vi uppväxt i samma hem. Hon har bara inte det där omtänksamma på samma sätt, det finns inte. Medan jag alltid har blivit utnyttjad hela mitt liv för det. Jag vill verkligen vara mindre Omtänksam för mycket är till min nackdel, tar på mig för mycket för jag är så himla svag för dom svaga. Vill ställa upp för alla. Blir utnyttjad. Min syster har gjort så hela mitt liv, jag har ställt upp för henne men aldrig nåt tillbaka. Jag tvingades kapa banden. För tillslut var jag hennes dörrmatta. Så ja visst föds vissa barn med elak natur. Hon är fullt funktionell i livet för övrigt men har just den där egocentriska sidan, så som jag försöker förklara att min mans barn har.

Tyvärr är det ofta så att dörrmattor förblir dörrmattor (inte avsett att vara elakt) och när en dörrmatta äntligen säger ifrån, då är dörrmattan djävulen personifierad. Ofta har det samlats på sig mycket ilska under åren så det verkligen pyser ut. Så det jag ser nu är en frustrerad kvinna som gjort allt rätt, troligen också utnyttjad i sin vänlighet och detta att man ska slå knut på sig själv för att försöka göra alla nöjda.

Det slutar aldrig bra.
Du gör helt rätt att backa i den relation med barnen. Låt deras pappa ta allt, de bör fortfarande vara välkomna, men pappan ska hantera det helt.

Är de vanliga barn, som fått dålig vägledning, så brukar det lugna ner sig, annars är det bara att acceptera situationen.

För något år sedan var det en kvinna som startade en tråd, en som hade kunnat vara ett av din mans barn, som vuxen insåg hon hur illa hon hade betett sig mot pappans fru, utan någon som helst anledning (men självklart hade hon hittat anledningar).

Mobbingen får du tar med skolan, så de håller koll på detta.

Det du behöver nu är någon att prata med för att kunna reda ut både tankar och känslor och som kan hjälpa dig att sätta gränser kring dig själv. För jag misstänker (och tycker läsa ut av det hela) att det är mycket besvikelse, frustation och även en del bitterhet bakom dina inlägg.

sextiotalist

Äldre 14 Sep 09:17

#71

Anonym (Linn) skrev 2018-09-14 09:08:57 följande:

Din historia lät riktigt illa TS. Jag fattar faktiskt inte hur du står ut. Riktigt lika illa är det inte hör men vi har problem i vår bonusfamilj. Min sambo har en tonåring sen innan som snart ska fylla 16 och sedan har vi ett gemensamt barn på sju månader. Våra problem uppkom i samband med att jag snart skulle föda vårt gemensamma barn, då blev hans tonåring på samma nivå som en krävande femåring. Hans barn sen innan har alltid varit curlad och det säger min sambo själv att denne är men det blev tio resor värre när ett barn till skulle komma. Hans barn krävde att sambon helt skulle prioritera denne och ignorera mig och bebisen, hans ex höll också på med svartsjukeflippar där denne ringde ner sambon om att deras barn måste vara den viktigaste och inte våran bebis. Ganska sjukt av henne att hålla på så eftersom hon själv har fler barn men hennes ex ska minsann bara plutta runt med deras gemensamma barn.

Vi har aldrig tidigare bråkat men sen vi fick barn så har vi tyvärr hamnat i många konflikter dom veckor som bonus är här. Min sambo är annars aldrig hemma pga mycket med sitt jobb och jag känner att han fortfarande lever varannan veckas liv när bonus är här. Bonus kräver all sin pappas uppmärksamhet, pappa ska minsann alltid laga mat, packa ihop väskan till skolan och pappa ska minsann tvätta alla kläder. Jag är så trött på gapet och domderingarna och är på vippen att ta med min bebis och flytta isär för jag står verkligen inte ut längre.

Innan vi fick barn så var bonus rätt krävande också men inte på samma nivå som när vår gemensamma kom. Det var då problemen hopade sig.

Inser hur lätt vi hade det. Två stycken på mellanstadiet när deras lillebror föddes och de har dyrkat honom från dag ett, har varit så mån om honom. Ett ex som älskar barn och älskade detta barn från dag ett.
Förvisso var sambons barn curlade av sin moder, men inte så påverkade av detta
När sonen var äldre och hälsade på sina syskon själv, så tog syskonens mamma ledigt från jobbet för att träffa sina barns halvbror, sedan hade hon andra sidor som inte gjorde livet helt enkelt.
Men vi har varje sluppit den tävlan och framför allt så finns det tre vinnare, tre syskon, som trots olika mödrar, är tighta och har sluppit konfronteras med svartsjuka föräldrar.

sextiotalist

Äldre 14 Sep 11:48

#75

Pope Joan II skrev 2018-09-14 08:13:56 följande:

Psykopati är oerhört sällsynt.

Anonym (Ts) skrev 2018-09-14 07:42:21 följande:

Vad förstår du inte i det hela?? VI HAR FÖRSÖKT PÅVERKA TILL DET BÄTTRE! Punkt!

Det förefaller för er del ha funnits ett problem med strategin. Om nu mamman verkat för att så split och alienera barnen från främst dig och dina barn så fungerar det dåligt att bara stå för en vanlig regelstyrd vardagsbehandling som om deras, barnens, situation vore en vilken som helst situation. Det är den ju inte och kan därmed inte behandlas som om den vore det heller, bara för att man önskar att den så vore. Uppstår problem av en sådan magnitud måste man bemöta dem och göra det på mer okonventionella sätt där förståelsen för hur besvärligt det är för ungarna sätts i centrum för varje övervägande.

Ha lite medkänsla människa, uppmanade du mig. Det borde du också ha, men istället väljer du att tacksamt agera bakgrundskör åt sextiotalists psykopatteori.

Nåja. Du har ju satt punkt och hoppet torde väl hur som helst vara ute för ungarna så det finns förmodligen lite eller inget för oss, dig och mig, att diskutera. Och det var ju inte vad du ville heller, du ville ju älta med medlemmar som också hyser psykopater födda av andra kvinnor under sina takstolar.

Min medkänsla går till alla barn som har en usel morsa, en farsa som inte vet vad han ska ta sig till och en ilsken styvmorsa. Det är en mycket dålig konstellation av vuxenrepresentation som sällan eller aldrig leder till något gott.

Det vet jag, jag tog det endast som ett exempel, inte att barnen skulle vara det, men likväl, så måste man inse att barn, precis som vi vuxna, har olika personligheter, en del av våra personligheter kan absolut skapa problem för oss själva och omgivningen om vi låter dom ta över och frodas.
Som förälder kan man uppmuntra de positiva och arbeta bort de negativa, man kan också tvärtom, bygga på det negativa.
Vill man ha ett missunsamt barn, ett barn som mobbar, inte förstår gränser, så lägger man ved på brasan för de egenskaperna och gör inget för att barnen ska hantera situationer, som inte alltid går i barnets färdväg, annorlunda.
Det man lugnt kan påstå är nog att mamman inte har hanterat barnens känslor på ett bra sätt, utan snarare underblåst det som upplevts som orättvist och elakt. Istället för att checka av varför de reagerar.

Att få ett nytt syskon kan vara toppen eller pest, sambons ex tog emot sina barns halvsyskon med glädje, vilket gjorde det mycket lättare för dom att acceptera sitt nya syskon och även få tycka om det. Hade hon inte gjort det, så hade det varit svårare för dom.
Mamman har verkligen inte gjort det lätt för barnen att få en bra relation med sitt nya syskon, det är förvisso inte hennes ansvar, men det hon hade kunnat göra är att själv acceptera det nya barnet och visa att det barnet var välkommet.

sextiotalist

Äldre 14 Sep 14:57

#77

Pope Joan II skrev 2018-09-14 14:51:57 följande:

Jag har svårt att se poängen med att använda vad som är fåtaliga och extrema undantag som exempel.

Jag tycker också att det finns många mycket bättre saker som den här mamman och många andra hade kunnat ta sig för men det hjälper inget att tycka så. Man måste ju förhålla sig till den verklighet som råder och då är det tämligen verkningslöst att agera som man skulle gjort om att varit frid och fröjd och normalt och bra.

Jag har gett ts råd, att backa och överlåta hela ansvaret för barnen till pappan, att inte förbjuda dom att komma hem, att söka hjälp för att få redskap att hantera sin frustation och lära sig sätta gränser kring sig själv och även ta tag i skolsituationen, så hennes barn slipper blir utsatt för mobbing.
För hur som helst så kan vi inte lägga skulden på ts för att mamman har underminerat pappan och ts, ts har gjort enligt "regelboken" och det fungerade tydligen inte, mer kan hon för tillfället inte göra.
Det måste vara ett helvete att försöka göra sitt bästa och det bara blir fel, för jag tvivlar på att det är reglerna som är det stora problemet (som förvisso är mer än vad vi någonsin haft, men inte sådär jättehemska)

sextiotalist

Äldre 21 Sep 09:21

#133

Anonym (andra sidan) skrev 2018-09-21 09:14:47 följande:

Självklart är inte smutskastning ok. Men jag tänker att din man säkert hade sunda gränser innan du kom in i bilden (varför skulle han inte haft det?) och undrar varför så mycket behövde ändras i deras relation när han träffade dig.

Men det brukar relationer göras, när man träffar en ny, så ändras relationer till föräldrar, syskon, vänner etc.

Ofta behövs det ändras en hel del, men de flesta både klarar av det och ser det som naturligt

sextiotalist

Äldre 21 Sep 09:35

#136

Anonym (andra sidan) skrev 2018-09-21 09:30:21 följande:

Det är inte självklart! Mina relationer till föräldrar och syskon har aldrig ändrats av att jag har träffat någon.

Det är jag säker på att de har, men era relationer har inte påverkats negativt. Sedan beror det självklart på vilken relation man har innan, hur den ändras. Så nej, jag är rätt säker på att relationen har ändrats, men att det inte har varit några problem eftersom det känns som det alltid varit.
Alla relationer ändras under livet.

sextiotalist

Äldre 21 Sep 09:46

#140

Anonym (andra sidan) skrev 2018-09-21 09:40:41 följande:

Det är så att vissa perioder har man mer kontakt och vissa mindre. Men för min del har det inte påverkats av om jag har ett förhållande eller inte. Men jag och de män jag varit tillsammans med har alltid haft våra egna liv också, vid sidan av förhållandet.

Det har sambon och jag också, men likväl så har våra relationer med de runt omkring sig ändrats under resans gång, inget negativt, utan bara annorlunda.

Men nu rör det som ex, som, när mannen var singel, kunde använda sig att mannens tid rätt mycket, men när det kom in en ny, så kunde de inte längre disponera den tiden som de själva ville och än mindre när det kommer fler barn in. Det är den typen av kvinnor som det rör sig om.

Om något av dina syskon skulle få en ny relation så misstänker jag att du backar och låter de utveckla sin relation, du kräver inte deras uppmärksamhet och att de ska hjälpa dig med miljoner saker, utan du ger dom både den tid och utrymme som de önskar eller hur?

sextiotalist

Äldre 21 Sep 10:46

#142

Anonym (andra sidan) skrev 2018-09-21 10:41:02 följande:

Nej, känner inte igen mig i tankesättet. Jag har aldrig krävt att mina syskon ska hjälpa mig med miljoner saker, oavsett relationsstatus. Skulle inte tänka "nu ska jag inte ringa min syster för hon vill nog vara ifred i sin nya relation", och skulle inte vilja att hon tänkte så heller. Så funkar det inte i vår familj. Däremot har man självklart rätt att säga att det inte passar att prata just nu. Jag har aldrig tänkt att man ska bete sig annorlunda mot någon för att den har en relation, och vill inte heller själv bli behandlad annorlunda. (Förutom att man bjuder in partnern också förstås!)
Men det är säkert olika.

Där har vi skillnaden, du är inte gränslös, du kräver inte dina syskons 100% uppmärksamhet, du är helt enkelt en normal fungerande person som vet hur man både respekterar och sköter relationerna. Det är inte sådana som du som skapar problemen, det är gränslösa personer som inte kan acceptera att det finns andra i exets liv som faktiskt är viktigare än en själv.
Skulle tippa på att de flesta inte hade haft några som helst problem med att ha dig som ett ex.

sextiotalist

Äldre 21 Sep 11:16

#145

Anonym (Annan) skrev 2018-09-21 10:58:55 följande:

Här tror jag att du har helt rätt. När jag täner efter så har jag aldrig haft problem med andra ex till partners och ett par av dem har faktiskt haft barn sedan tidigare med. Det är nog de gränslösa dragen hos just det här exet som gör det.

I kombination av att personen är konflikträdd, eller snarare konflikträdd mot exet (för konstigt nog verkar de männen sällan vara rädda för konflikter med den nya)

sextiotalist

Äldre 21 Sep 12:27

#147

Anonym (andra sidan) skrev 2018-09-21 12:24:21 följande:

Tack

Och självklart finns det gränslösa ex och de som använder barnen som maktmedel, vilket är förkastligt. Men det finns också "nya" som har orimliga "ägandekrav" och kontrollbehov. Som vill bestämma vad han får prata om med exet (bara om barnen och bara om det är absolut nödvändigt) och som bestämmer att han inte får dricka kaffe med exet etc. Sådana regler är helt överdrivna och skapar bara problem.

Såklart det finns, det tror jag kan fungera utmärkt om den nya känner att hon (OK nu kör vi på hon, fast jag vet att det finns han många gånger) är accepterad som en partner.
Själv har jag nog fikat mer med sambons ex och även ätit lunch än vad han har gjort efter deras separation.

sextiotalist

Äldre 1 Oct 08:52

#330

Pope Joan II skrev 2018-10-01 08:41:14 följande:

Jag ser det inte så, även om jag håller med dig om att unga vuxna naturligtvis i takt med att de blir just unga vuxna successivt bör beläggas med mer eget ansvar. Men man ska ha klart för sig att tonåringar som av naturliga skäl har en begränsad livserfarenhet är oerhört lätta att manipulera och man ska också ha klart för sig att barn och ungdomar som inte får en bra guidning mot det med vuxenlivet ökande ansvaret för sina handlingar har väldigt mycket svårare att bli bra vuxna.

Var tror ni egentligen att alla dysfunktionella vuxna - bio- så väl som styvföräldrar - kommer ifrån? De är liksom inte en mutation som sedan parat sig med varandra och numera lever i en egen population. Som alltid i de här trådarna blir jag förvånad över att så många är beredda att se på barn och tonåringar som om de är hår av hin samtidigt som de inte alls kan tänka sig att det skulle finnas riktigt idiotiska styvföräldrar när det finns riktigt idiotiska biologiska föräldrar. Tycker det förefaller vara samma skenhelighet som så ofta uppträder i form av att män är sopsäckar medan kvinnor inte är det.

Det finns mycket 16-åringar kan klara av och mycket de kan förstå, men elaka, sårade, intrigerande, själviska, trångsynta, idiotiska (you get the picture) vuxna står de sig slätt mot. Särskilt om de vuxna är deras föräldrar vilkas dumheter de är tämligen utlämnade till, vilka de än är.

Samhället bedömer också ungdomars kapacitet att bedöma konsekvenser av sitt handlande och förmåga att i alla lägen agera förnuftigt både mot sig själva och andra som mindre. Därav finns många saker de inte får göra och skulle de ändå göra det så fungerar korrigeringarna av deras beteenden annorlunda än för oss andra. Mindre strängt, precis som det ska vara.

Stannar här eftersom jag garanterat talar, nåja - skriver - för döva öron.

Det man kan tillägga är att tonåringar är inte lika roade, generellt, att umgås med sina föräldrar.
Och att även ens egna tonåringar kan vara allt annat än trevliga mot sina föräldrar (vilket alltid lättare att hantera som förälder till en trulig tonåring, än ens partners truliga tonåring).

Vi löste det genom att vara öppna med att sambons tonåringar var mer än välkomna till oss, men att vi inser att de har ett eget liv. Så umgänget blev mer på allas villkor (inte styrt längre). Vi fick hem trevligare tonåringar och umgänget var mycket mer friktionsfritt än när föräldrarna försökte styra upp umgänget.

Vi lät dom ta det ansvar som de var redo för helt enkelt.

sextiotalist

Äldre 1 Oct 10:05

#333

Anonym (Ts) skrev 2018-10-01 09:54:53 följande:

Här försökte vi också det men bonusbarnen är så bittra att de inte är de enda i pappans liv längre så de har helt tagit avstånd. Påstår att de får ångest över att vara här, ja men vad bra då jag får ångest över dom!

Men skönt verkligen att det funkade för er, helt klart. Hade de inget regelrätt sätt att gå efter när de var hos er, utan liksom bara middagsgäster typ?

Det varierade, ibland över dagen, ibland över en natt, ibland hela helgen. Vi släppte helt på att bestämma exakt hur det skulle vara varje gång. De hade ju sitt liv med kompisar och studier och det enda vi ville ha var framförhållning och att man hördes av innan om det var ett kortare besök (lite olyckligt om ingen var hemma)

När vi flyttade närmare dom, så var det mer som middagsgäster eller tittade upp några timmar.

sextiotalist

Äldre 1 Oct 10:45

#337

Pope Joan II skrev 2018-10-01 10:18:51 följande:

Nu hade du avböjt vidare diskussion med mig eftersom, och jag citerar:

"Håhå och där sjönk du och tyngden i dina inlägg just precis.. Jätte patetiskt! Verkligen. Jag tar inga fler diskussioner med dig."

Brukar du inte stå för de beslut du fattat eller vad?

Hur som helst så finns det förstås en sorts nationell mall som alla i vissa fall måste gå efter och i många fall bör gå efter. Barn och ungdomar är i en lång rad olika avseenden inte färdiga och behandlas inte av samhället som om de vore det. Själv har jag helt självklart mycket större förståelse för och överseende med en ungdom än jag har med en vuxen, den förra är fortfarande möjlig att påverka i en för ungdomen och därmed också omgivningen gynnsam riktning medan den senare endast i sällsynt fall är det. Jag har givetvis också mycket större tålamod med barn och ungdomars misstag eftersom det i mitt tycke är i den fasen av livet som man får göra dem och som man - i bästa fall - har ett nätverk som kan lära ut något om det inträffade. Men, som jag skrivit tidigare, många ungdomar saknar sådana konstruktiva sammanhang och befinner sig mer eller mindre i fritt fall och för dem väntar besvärliga tider.

Du/ni verkar ha haft en problematisk nyfamiljsbildning som utmynnat i haveri. Det kan skyllas på och förstås genom en mängd olika faktorer, men ungarnas fel är det aldrig. De brukar bli kanonmat när de involverade vuxna går i klinch med varandra och verkligen bestämmer sig för att sätta hårt mot hårt. I ert fall har saker hänt som ni inte förmått reda ut och det resulterar i att ungdomarna (har du i tråden uppgett deras åldrar?) inte har så mycket kontakt med sin pappa, sin lillebror och dig som de kunde haft och som de högst troligt haft nytta av att ha för sitt framtida liv. För dig verkar du ha tagit och tar allt personligt, att de inte hälsar och inte bryr dig om sin lillebror och dylikt - men hur gör pappan? Är han oförmögen att försöka hitta mer rättvisande perspektiv? Är han intresserad av att vidare göra ytterligare försök att hitta en fungerande relation med sina äldre barn? Kan han tänka sig att umgås med dem utanför er familjesituation tills dess att något kanske förbättras/ändras?

Instämmer, de måste nog tänka utanför boxen. Nu har vi, tack och lov, inte varit där.
Men jag måste protestera lite. Det finns knepiga tonåringar (lite mer knepiga än andra). Min exbästis var en sådan.
Hon bodde hos sin pappa, som var omgift och hade två småbarn, jag minns väl detta tillfälle, det har fastnat eftersom jag (som själv var tonåring) reagerade på hur min kompis resonerade.
Hon skulle till stan, hade inte pengar för att kunna gå på bio och ville ha pengar från sin styvmamma, styvmamman satt och ammade och min kompis blev argare och argare, skrek och kallade henne det ena och det andra. Kvinnan sa till slut ifrån och då vände sig min väninna till mig och "se nu hur hon är mot mig".

Hon hatade sin pappas fru, riktigt hatade och dyrkade sin mamma (som hon inte bodde hos och också var omgift). Hon kunde inte ge någon speciell orsak, utan det var mer flummigt, hon ger mig inte pengar, hon sitter bara och ammar, hon ägnar för mycket tid åt småbarnen.
När man blev lite äldre, förstod man hur mycket denna nya gjorde för sin mans barn, hon verkligen ställde upp. När min väninna skulle flytta, det var hennes pappas fru som fixade lägenheten via kontakter, erbjud henne massor av saker hemifrån (så hon inte behövde köpa allt på en gång) nix, det hade ju tillhört henne.

Hennes syskon ville hon inte ens kalla för syskon. Hon var sur för att hon sedan inte fick barnvakt när det passade (hennes mamma satt inte heller barnvakt, men det var på pappans fru hon blev sur) Summa summarum, allt ont i världen kunde tillskrivas en person, sin pappas fru (det var på håret att hon fick vara med på bröllopet).
Nu råkar jag veta lite mer än vad min fd väninna har berättat. Mamma är nämligen väldigt nära vän till min fd väninnas mamma och hon har aldrig, aldrig sagt ett ont ord om sin fd mans fru, hon beundrade denna kvinna som verkligen tog sig an hennes barn och har ingen som helst förståelse för hatet som min fd väninna hade mot denna kvinna.
Nu bröt vi med varandra, det gick inte ha en nära vän där man måste alltid passa sin tunga eller tassa på tå runt för att inte kränka och få några månaders tystnad som straff. Hon behandlade för övrigt sin förra man riktigt illa (och var nästan nöjd med det).

Ursäkta det långa inlägget, men jag vet att det ibland finns unga personer som bestämmer sig för något, sedan finns det inget i världen som kan ändra det och kan bete sig riktigt illa, tyvärr (tror inte det är vanligt).

sextiotalist

Äldre 1 Oct 11:08

#339

Anonym (Mm) skrev 2018-10-01 10:57:45 följande:

Vad konstigt! Men samtidigt inte förvånande om än ett väldigt extremt exempel. Försökte du påpeka sånt som att hennes mamma inte heller satt barnvakt? Varför vill man ens att någon man hatar så mycket ska vara barnvakt?

Nja, jag lade någon kommentar, men bara en gång. Det var både sorg och lättnad när vår relation bröts. Jag får ju höra lite "skvaller" via min mamma och nu verkar min fd väninna har landat, men det har tagit många år

sextiotalist

Äldre 1 Oct 12:04

#341

Anonym (Mm) skrev 2018-10-01 11:51:51 följande:

Vet du om hon fick mycket medhåll av andra som inte hade samma insyn som du?

En del tyckte så synd om henne, andra såg igenom. Det var endast de som sympatiserade med henne som hon lyssnade på.
Äh, det var mest att visa att det inte alltid är föräldrarnas fel. det finns tonåringar som kan bete sig riktigt illa, med eller utan föräldrarnas medverkan. Får kredit för sitt uppförande av någon förälder, då är det än svårare för den andra. Tonåringar är inte små barn längre, utan har sina egna idéer och sina egna åsikter om omgivningen.
Personligen hade jag inte stannat i ett sådant förhållande, där det fanns barn som direkt ogillade mig, oavsett om det finns en anledning eller inte. I mitt hem vill jag känna mig bekväm, omge mig med personer som uppskattar en.

sextiotalist

Äldre 23 Oct 23:50

#349

Anonym (Hmmm) skrev 2018-10-23 21:36:08 följande:

Tycker det är mer patetiskt av dig att förhöra din kille vad hans ex sa i telefon till honom.

Det är ju inget som angår dig öht!

Varför kan hon inte låna en sak från honom om det är något hon behöver och vet att han har?

Jobba med din sjukliga svartsjuka istället!

Fast det kan vara så att mannen berättar. Inte helt ovanligt att man recenserar samtal för varandra. Sambon refererade de flesta samtal med sitt ex, oavsett om jag var intresserad eller inte.

Till er styvföräldrar som är missnöjda!

INNEHÅLL