Till er styvföräldrar som är missnöjda!

Det var väldigt många kommentarer, jag tittade på de översta tjugo-trettio, faktiskt var det flera som pratade om vad deras exfruar, eller deras mäns ex hade gjort, plus de som liksom Elaine ansåg att de kände igen sig precis med hur de hade växt upp. Några som trodde att deras exmäns nya var svartsjuka.
Självklart kommer hennes text att dra till sig vuxna styvbarn som förenklar världen på precis samma sätt som hon själv. Jag tvivlar inte på deras känslor men jag tror inte att de tjänar på att projicera all skuld på förälderns partner. Mamma är alltid mamma, pappa är alltid pappa, men pappas fru har man ju inga band med så hon kunde ju fara och flyga. Vad som egentligen hände bakom kulisserna är ingen mening att ta reda på, lättare att lägga skulden på någon som inte är mamma eller pappa. Särskilt när alla redan vet hur de där styvhäxorna är, svartsjuka och sånt.

Du märker ju själv, du har svårt att förstå varför hon överhuvudtaget ville bo hos sin pappa. Jag ser inget konstigt i att hon vill vara med sin pappa trots hans övergrep, det är hennes pappa. Hur mamman resonerade kring sitt barn vid den här tidpunkten vet vi inte men det är typiskt att det lämnas ett stort hålrum kring mamman. Mycket fokus läggs på pappas fru. Det är nog bekvämt för många föräldrar att det är så. 

Saken är ju den, och nu pratar jag utifrån egen erfarenhet, att man försöker ju bespara barnet det som händer bakom kulisserna. Som när hens mamma ville resa iväg, inte vet hen allt som mamman gjorde från det att hon tog upp sin önskan om att lämna till det att hon faktiskt lämnade. Inte heller vet hen hur tungt det blev för oss att ha heltid med allt annat som pågick i våra liv just då. Hur berättar man det för ett barn, liksom. Det är i så fall inte jag som ska försöka berätta det utan pappan som får försöka förklara på ett sätt som inte får barnet att känna sig i vägen. Jag vet inte ens om det är möjligt.

Mamman däremot, hon hade ju jättebra förklaringar på varför hon skulle resa, ja, det var ju till och med synd om henne. Den ingången har hon till barnet, hon kan beklaga sig (eller bearbeta barnet som jag anser att hon gör) medan mina problem så gott som aldrig når barnet. 
Stor frustration, ja, verkligen. Och jag har försökt att prata med pappan men det är som att det tar stopp. Det tar inte lång stund förrän han ser det som att jag klagar på hans barn och då kan han inte föreställa sig att han kan göra något, då är det bara min inställning det är fel på. Ibland märker jag ändå att han har lyssnat men det är väldigt mycket frustation däremellan. 

Det bästa jag har gjort är att lämna över allt på pappan som har med hans barn att göra. Det har varit enda sättet att få honom att se hur saker verkligen är. Det kan bli lite lustigt ibland när han tror att hans barn har börjat bete sig på ett visst sätt den senaste tiden, fastän jag har påtalat det i flera år. Inte direkt skrattretande lustigt, mer sorgligt att det var så svårt för honom att lyssna när det kom ifrån mig. 

Jag fantiserar ofta om att berätta allt för deras barn, allt om hur mamman minsann förväntar sig att vi ska stötta henne om hon vill ha hjälp men hur hon rent av har gått in för att sabotera de få gånger som vi har önskat hjälp av henne. Det är så sjukt, vi har alltså frågat om hon vill hjälpa, aldrig tagit för givet, hon har sagt ja, självklart. Men sen när det kommer till kritan så lägger hon upp sina planer så att vi står där i sista änden och får ta hand om henne i stället. Hon gör det så subtilt också, eller blånekar om att vi kommit överens. Sen kan hon ändå med att begära att vi ska ta över hennes del av ansvaret för barnet under långa perioder när hon har någon intressant resa som hon vill göra. Att jag och pappan har bråkat mycket är hans barn garanterat medveten om men jag tror inte hen är medveten om hur hens mamma har agerat. Det kan bli svårt att berätta också när jag vet att hon bara kommer att blåneka. Men jag tror ändå att deras barn vet med sig att hens mamma har dessa tendenser så att det åtminstone kan väckas en tanke att det kanske inte har varit så lätt. 
Som sagt, det här är något jag fantiserar om, inte något jag vet eller tror att jag kommer att göra. 

Hur menar du då, inte låtit min frustration gå ut över barnet? Jag har inte bytt lås och stängt ute barnet, om det är det du menar. Men jag känner mig frustrerad, även på barnet och ibland har det bubblat över. Det är inte ett särdeles problematiskt barn men det är ingen ängel heller. Jag har svårt för hens lögner och manipulationer och än svårare när pappan är flat. 
Jag försöker hålla mig borta från irritationsmomenten nu. Pappan får ta allt själv. Häromveckan utdelades den första konsekvensen någonsin. Kors i taket. Plötsligt händer det. Men inga konsekvenser delas ut om det "bara" handlar om att hen har stört min nattsömn. Inte ens ett samtal.
Pappan tycker att jag har dragit mig undan för mycket, att jag låter frustrationen gå ut över hans barn, det kanske du också skulle tycka. Jag tycker det är skönt jag, jag behöver inte dras med i hans barns manipulationer, jag står utanför. Jag kunde inte hantera det och hans pappa tyckte inte att det fanns något att hantera. Pappan får sköta det nu så tittar jag på. Det är mycket mer behagligt än att befinna sig mitt uppe i stressen. 

Vad innebär det att känna sig välkommen? För om du frågar mig så är inte jag särskilt intresserad av att ha hen hos oss. Men jag förstår ju att det är så det är, de delade på vårdnaden när vi träffades, jag har aldrig ens funderat på att min sambo skulle ändra på något där. Han hade ett barn som skulle träffa sin mamma och sin pappa, bo hos båda, inget konstigt med det. Två kompetenta föräldrar som samarbetade om att ta hand om ett barn.  
Idag, med allt som har hänt, utan att gå in på alla detaljer, med de krafter det tar ifrån mig att ha hen hos oss, så tänker jag inte precis att hen är välkommen. Mina tankar går åt andra hållet faktiskt. Men det är fortfarande min sambos barn, jag förstår ett hen ska bo med sin pappa, men jag längtar till att hen vill pröva sina vingar och flyga ut från boet. 
Men om mamman bestämmer sig för att resa iväg igen, lämna deras barn på heltid hos oss igen, jag måste säga att jag har fantasier om vad jag ska göra då och en av fantasierna inkluderar något med nycklar och lås. 
Jag har ingen aning om hans barn känner sig välkommen hos oss, det ligger inte som prio ett hos mig. Min största prioritet ligger i att hålla problemen på avstånd, bibehålla mina krafter, så att jag har mina krafter kvar till min prio ett, nämligen att ta hand om mina egna barn. 

Min sambo har ett ex som ringer om allt möjligt också. Det kan vara om bilen, om det hänt något speciellt, om barnen. Jag vet att hon int har någon annan att fråga då hennes familj/släkt knappt existerar för henne. Men det är ok, dom var trots allt ihop i 19 år och har två barn tillsammans och då hinner man skapa band som alltid kommer finnas där. Även jag har jättebra kontakt med hans ex och har haft under alla dessa år vi varit tillsammans, vi kan fika hos varandra och pratar om det är något med barnen när min sambo är borta.

Hellre en fungerande relation åt alla håll än en massa ovänskap och intriger. Tvivlar inte en sekund på min sambos kärlek till mig heller.

En ny grej då som dök upp häromdagen från min kille vars ex så gärna letar anledningar att ringa honom.

1. Hon ringer för att kolla om hon kan låna en grej av honom (sitt ex för i h-e fråga nån annan kanske?!)

2. Hon ringer upp igen minuten efter för att höra med honom om han visste om att hans ex (tjejen som han hade tiden mellan mig och henne) hade gjort slut med sin kille.

What?

Jag undrar verkligen varför en del människor verkligen inte kan låta sina gamla ex vara utan MÅSTE bara ha kontakt hela tiden.

Nu handlade det inte ens om sonen liksom?

Skrattretande och faktiskt patetiskt.

Gah...

Jag tror inte att hon gör det för att reta upp mig. Jag tror eller VET att det handlar om att hon vill ha uppmärksamhet och gör vad hon kan för att få det.

Jag bryr mig inte utåt sett. Jag håller God min inför min kille och inför hans ex. Jag ser detta som ett forum att ösa ur mig mina känslor. Och mina känslor har jag rätt att ha även om jag inte låter det drabba nån annan.

Stör det dig så väldigt alltså? Vad är din egen erfarenhet om du ens har nån?

Knappast! Man frågar inte sitt ex om ett lån så är det bara!

Ditt problem är så mycket större än vad familjeliv har utrymme för.

Det är fortfarande gemensamma saker som är personligt, men med din neurotiska sida förstår jag att du inte förstår detta. Jag behöver definitivt inte låna saker av mina vänner, som är nåt de köpt ihop med sina respektive, jag kan köpa egna grejer med min respektive. Detta är alldeles för krångligt dig, jag har förstått det så därav lägger jag faktiskt ner denna s.k diskussion, men för mig är en diskussion egentligen ett utbyte av idéer och åsikter som ligger på samma nivå. Detta ger mig inget utbyte alls.

För dig är det svammel för att du inte greppar det helt enkelt!