Ständiga konflikter med bonusdottern.. hjälp!

Jag och pojkvännen har en situation med hans dotter som vi inte riktigt vet hur vi ska lösa.

Jag och hennes pappa bor särbo varannan vecka och ihop varannan vecka, och har gjort i 5 år. Hon är 9 år och bor hos sin pappa på heltid sen början av sommaren. Under de senaste 5 åren har boendet dock varierat mellan att vara varannan vecka, varannan helg och heltid på grund av konflikter med flickans mamma.

De senaste veckorna har vi fått göra tillfälliga lösningar av boendet då jag och pojkvännen har en 1-åring som han ska sköta inskolningen av på en förskola på min ort, samtidigt som jag själv pluggar. Pappan har därför bott med 1-åringen i min lägenhet och jag har bott med hans 9-åriga dotter i hans lägenhet några dagar (och kommer göra tills inskolningen är klar), detta för att det är för långt och dyrt för pappan att åka hemifrån sig till förskolan varje dag med 1-åringen.

Det vi har märkt är att allt funkar bra med 9-åringen så länge hon bor antingen med bara mig eller med bara sin pappa, eller med bara sin pappa + 1-åriga syskonet. Men så fort både jag och pappan bor tillsammans med dem blir det ständiga konflikter. Det blir extrema konflikter om småsaker, sånt som egentligen ska ske på rutin (gå och lägga sig på kvällen, borsta tänderna etc). Hon blir också extremt uppkäftig mot mig när även hennes pappa är hemma, vilket gör att jag i stort sett bara låter henne vara och låter pappan ta över, för jag orkar inte gräla med henne.. Det blir otroligt destruktiva situationer när hon och jag ska försöka lösa vår konflikt samtidigt som pappan är hemma, för då ska hon söka sympati hos pappan som istället hänvisar till att hon ska lyssna på mig, och då låser det sig så att hon kan sitta och gallskrika/tjuta i en halvtimme eller mer.

I perioder känner jag att jag helst inte vill bo ihop med dem överhuvudtaget, för jag orkar inte med de ständiga grälen. Samtidigt är hon som sagt en trevlig och go tjej när man är själv med henne, och jag vill ju att vi ska kunna umgås som familj. Vi har planer på att i framtiden flytta ihop permanent (när ekonomin finns och bostadsmarknaden ser annorlunda ut, har inte möjlighet att hitta ett gemensamt boende just nu). Men det skrämmer mig också, för jag vill inte leva i dessa ständiga konflikter..

Anonym (bonusmamman) Trådstartaren

Äldre 13 Sep 18:05

#7

Anonym (krängel) skrev 2018-09-13 12:43:35 följande:

Gud vilken krånglig och otymplig vardag ni har lyckats skapa för era stackars barn! Hur tänkte ni egentligen när ni planerade ihop den här tillvaron? Eller tänkte in inte utan bara lät sker och ting hända?

Undra på att 9-åringen reagerar och inte vill vara med på tåget.

Under 5 år har boendet varierat på grund av konflikter med flcikans mamma - hur tror ni att det har påverkat flickan?

Sen har hon bott heltid med pappan under sommaren, fast nu ska han bo i en annan stad för att skola in sitt nya barn!! och då ska flickan bo med dig i pappans lägenhet. Alltså, jag får ont i magen bara av att läsa om det. Aldrig skulle jag vilja utsätta min 9-åring för en sån otrygg boendesituation!

Ett nytt syskon har det blivit också, ja och ibland ska ni tydligen bo ihop alla tillsammans... Och då blir det extrema konflikter som är så jobbiga att du inte ens vill bo med henne. Men hur tror du hon känner i den här soppan då? Är det hennes fel att ni har kokat ihop den här konstiga konstellationen som hon bara ska finna sig i?

Låt den stackars ungen få lite lugn och ro i livet så ska ni se att hon blir lite lättare att stå ut med. Och tänk på att du är vuxen och har valt detta, men hon är 9 år och har i flera år av sitt unga liv tvingats in detta på grund av er vuxnas oförmåga att hantera tillvaron. Och sen står ni där och är förvånade, och arga!! över att hon inte kan hantera tillvaron.

Givetvis är vi fullt medvetna om att flickan har mått dåligt av alla konflikter mellan föräldrarna. Dessvärre är det inte mycket vi har att säga till om i frågan om fördelningen av hennes boende. När vi blev ihop för 5,5 år sen bodde hon varannan vecka hos föräldrarna. Sen har mamman valt att flytta fram och tillbaka mellan olika städer de senaste åren medan min pojkvän har bott kvar i samma lägenhet i 15 år.. Men mamman ville ta med dottern när hon flyttade första gången, och vann också boendet i tingsrätten.

Vi fick acceptera läget, att hon bara skulle bo hos oss varannan helg, och valde att skaffa ett gemensamt barn i den vevan. Sen efter 2 år på heltid hos mamman så dumpar hon plötsligt hela ansvaret för dottern på pappan (strax innan sommaren). Det är där vi är nu, mamman vägrar att ha dottern varannan vecka eller heltid. Dessvärre kan hon närsomhelst välja att ta tillbaka boendet om hon skulle få för sig det, hon har en dom i tingsrätten som fortfarande gäller. Så den här stackars tjejen har tyvärr ingen stabil punkt i livet när det gäller boendet.

Situationen med inskolningen är i alla fall temporär och pågår bara i 2 veckor (1 till vecka). Problemet är inte situationen nu, för det funkar bra när man är ensam med henne. Problemet är hur hon börjar bete sig så fort man är två vuxna i hushållet... Det är just den delen jag inte förstår mig på.

Anonym (bonusmamman) Trådstartaren

Äldre 13 Sep 20:04

#8

Anonym (fostra ej) skrev 2018-09-13 12:30:58 följande:

Du skall överhuvudtaget inte "fostra" denna 9-åring. Se därför till att när ni råkar bo ihop med pappan samtidigt, så är det han som utför de tillsägelser som behövs. Du kan kalla till middag, men du skall inte gå in och påminna om saker, eller säga till henne att det är dags att lägga sig, eller duscha eller what so ever. Du skall bara vara den snälla. Du är inte mamman/pappan.

Att fostra barn som är äldre än 3-4 år, och man inte varit i barnets liv hela tiden, bäddar bara för konflikter. Så håll dig på din kant. Pappan får ta hela fostran. Åtminstone när han är närvarande. Det verkar ju funka när bara du och flickan är tillsammans.

Fast jag måste väl vänligt t.ex. kunna be henne att ställa in disken i köket när hon har ätit framför tv:n? Eller måste jag då gå till min pojkvän och be honom säga till henne? Det känns liksom fånigt..
När det gäller större frågor så lägger jag mig inte i uppfostran.

Anonym (bonusmamman) Trådstartaren

Äldre 13 Sep 20:53

#11

Anonym (givetvis) skrev 2018-09-13 20:22:13 följande:

Ja, givetvis ska du kunna det. Normalt sett iaf.

Just nu kanske allt är så infekterat för flickan att du ska välja att låta din kille göra det.
Flickan har skyfflats som en säck potatis mellan sin mamma och pappa, oavsett vems felet är, så är hon skyfflad hit och dit.

Vem vet om pappa också ska kasta bort henne? Och du? Att hon bråkar med dig är 'bra', hon litar på att du finns där ändå. Alt att hon testar er för att se om ni kommer att kasta ut henne som mamman gjort.

Lägg också till att ni har fått ett gemensamt barn, ett barn som alltså har en naturlig rättmätig plats hos er. Det känner hon kanske att hon inte har.

Ang boendet, kolla upp så att inte avtalet anses upphävt iom mammans agerande. Ta kontakt med advokat och fråga. Om inte annat så för att försöka få boendet till er istället.

Flickan kan ha upplevt det som att ni inte kämpade för henne när mamman valde att flytta. Barn ser inte och förstår inte saker på samma vis som vuxna.

Ta kontakt med skolkuratorn, denna kan kanske också vara behjälplig i ev ny vårdnadstvist (om nu inte mamman självmant ger upp även på pappret).

Kanske behöver hela familjen samtal, gemensamt och var för sig.

På dotterns förra skola (innan mamman flyttade och "gav upp" henne) så skulle hon ha fått en kuratorskontakt. Personalen pratade med mamman om det (fick vi veta i efterhand), men mamman skrev aldrig under pappren eller vidarebefordrade dem till pappan som hon skulle ha gjort för att dottern skulle få påbörja en kontakt. Nu har vi själva hört av oss till nya skolan angående kuratorskontakt, men tyvärr är deras kurator sjukskriven för tillfället. Hon skulle dock komma tillbaka om några veckor, så då ska vi påbörja det.

Jo, jag förstår att dottern känner sig orolig, och hon förstår ju inte heller allting kring boendetvisten (bland annat för att mamman intalade henne att hennes pappa var en dålig förälder, och att det var därför hon inte fick bo hos oss).

Föräldrarna hade samarbetssamtal i somras där de först kom överens om att skriva ett nytt umgängesavtal, men mamman ångrade sig när hon förstod att ett sånt avtal skulle ogiltigförklara domen. Just nu vill vi inte dra igång en ny boendetvist, för vi vill inte trigga mamman att ta dottern ifrån oss. När vi startade boendetvisten höll hon dottern borta från oss två gånger i 3 respektive 2 månader, och misskötte även dotterns skolgång så att hon isolerades i hemmet med sin mamma och mammans dåvarande make som var alkoholist (vilket vi inte heller fick veta förrän i efterhand...).

Som ni hör så har dottern förmodligen mycket att bearbeta, men det är samtidigt svårt att hitta en balans här hemma. Man får inte bete sig hur som helst bara för att man mår dåligt. Att bli kallad "jävla fucking hora" är inte okej tycker jag, och det är inte sånt som man kan låta gå obemärkt förbi. Men vi försöker att samtala med henne istället för att skälla, det är dock svårt när hon ställer sig och gapar och skriker så att hon inte ens hör vad man säger.

Anonym (bonusmamman) Trådstartaren

Äldre 13 Sep 20:57

#12

Teresia0407 skrev 2018-09-13 20:29:13 följande:

Kan hon inte få ett permanent hem?

Hon har ett permanent hem, för tillfället i alla fall. Tills mamman bestämmer sig för att hon inte ska bo hos sin pappa längre..

Anonym (bonusmamman) Trådstartaren

Äldre 13 Sep 21:15

#14

Teresia0407 skrev 2018-09-13 21:08:55 följande:

Jag tänker med er.

Av olika praktiska anledningar är det inte möjligt för oss att bo ihop permanent. Däremot bor hon ju med sin pappa permanent (förutom just de här två veckorna under inskolningen).

Ständiga konflikter med bonusdottern.. hjälp!

INNEHÅLL