Ständiga konflikter med bonusdottern.. hjälp!

Anonym (bonusmamman) skrev 2018-09-13 08:59:15 följande:

Jag och pojkvännen har en situation med hans dotter som vi inte riktigt vet hur vi ska lösa.

Jag och hennes pappa bor särbo varannan vecka och ihop varannan vecka, och har gjort i 5 år. Hon är 9 år och bor hos sin pappa på heltid sen början av sommaren. Under de senaste 5 åren har boendet dock varierat mellan att vara varannan vecka, varannan helg och heltid på grund av konflikter med flickans mamma.

De senaste veckorna har vi fått göra tillfälliga lösningar av boendet då jag och pojkvännen har en 1-åring som han ska sköta inskolningen av på en förskola på min ort, samtidigt som jag själv pluggar. Pappan har därför bott med 1-åringen i min lägenhet och jag har bott med hans 9-åriga dotter i hans lägenhet några dagar (och kommer göra tills inskolningen är klar), detta för att det är för långt och dyrt för pappan att åka hemifrån sig till förskolan varje dag med 1-åringen.

Det vi har märkt är att allt funkar bra med 9-åringen så länge hon bor antingen med bara mig eller med bara sin pappa, eller med bara sin pappa + 1-åriga syskonet. Men så fort både jag och pappan bor tillsammans med dem blir det ständiga konflikter. Det blir extrema konflikter om småsaker, sånt som egentligen ska ske på rutin (gå och lägga sig på kvällen, borsta tänderna etc). Hon blir också extremt uppkäftig mot mig när även hennes pappa är hemma, vilket gör att jag i stort sett bara låter henne vara och låter pappan ta över, för jag orkar inte gräla med henne.. Det blir otroligt destruktiva situationer när hon och jag ska försöka lösa vår konflikt samtidigt som pappan är hemma, för då ska hon söka sympati hos pappan som istället hänvisar till att hon ska lyssna på mig, och då låser det sig så att hon kan sitta och gallskrika/tjuta i en halvtimme eller mer.

I perioder känner jag att jag helst inte vill bo ihop med dem överhuvudtaget, för jag orkar inte med de ständiga grälen. Samtidigt är hon som sagt en trevlig och go tjej när man är själv med henne, och jag vill ju att vi ska kunna umgås som familj. Vi har planer på att i framtiden flytta ihop permanent (när ekonomin finns och bostadsmarknaden ser annorlunda ut, har inte möjlighet att hitta ett gemensamt boende just nu). Men det skrämmer mig också, för jag vill inte leva i dessa ständiga konflikter..

Gud vilken krånglig och otymplig vardag ni har lyckats skapa för era stackars barn! Hur tänkte ni egentligen när ni planerade ihop den här tillvaron? Eller tänkte in inte utan bara lät sker och ting hända?

Undra på att 9-åringen reagerar och inte vill vara med på tåget.

Under 5 år har boendet varierat på grund av konflikter med flcikans mamma - hur tror ni att det har påverkat flickan?

Sen har hon bott heltid med pappan under sommaren, fast nu ska han bo i en annan stad för att skola in sitt nya barn!! och då ska flickan bo med dig i pappans lägenhet. Alltså, jag får ont i magen bara av att läsa om det. Aldrig skulle jag vilja utsätta min 9-åring för en sån otrygg boendesituation!

Ett nytt syskon har det blivit också, ja och ibland ska ni tydligen bo ihop alla tillsammans... Och då blir det extrema konflikter som är så jobbiga att du inte ens vill bo med henne. Men hur tror du hon känner i den här soppan då? Är det hennes fel att ni har kokat ihop den här konstiga konstellationen som hon bara ska finna sig i?

Låt den stackars ungen få lite lugn och ro i livet så ska ni se att hon blir lite lättare att stå ut med. Och tänk på att du är vuxen och har valt detta, men hon är 9 år och har i flera år av sitt unga liv tvingats in detta på grund av er vuxnas oförmåga att hantera tillvaron. Och sen står ni där och är förvånade, och arga!! över att hon inte kan hantera tillvaron.

Anonym (bonusmamman) skrev 2018-09-13 18:05:32 följande:

Givetvis är vi fullt medvetna om att flickan har mått dåligt av alla konflikter mellan föräldrarna. Dessvärre är det inte mycket vi har att säga till om i frågan om fördelningen av hennes boende. När vi blev ihop för 5,5 år sen bodde hon varannan vecka hos föräldrarna. Sen har mamman valt att flytta fram och tillbaka mellan olika städer de senaste åren medan min pojkvän har bott kvar i samma lägenhet i 15 år.. Men mamman ville ta med dottern när hon flyttade första gången, och vann också boendet i tingsrätten.

Vi fick acceptera läget, att hon bara skulle bo hos oss varannan helg, och valde att skaffa ett gemensamt barn i den vevan. Sen efter 2 år på heltid hos mamman så dumpar hon plötsligt hela ansvaret för dottern på pappan (strax innan sommaren). Det är där vi är nu, mamman vägrar att ha dottern varannan vecka eller heltid. Dessvärre kan hon närsomhelst välja att ta tillbaka boendet om hon skulle få för sig det, hon har en dom i tingsrätten som fortfarande gäller. Så den här stackars tjejen har tyvärr ingen stabil punkt i livet när det gäller boendet.

Situationen med inskolningen är i alla fall temporär och pågår bara i 2 veckor (1 till vecka). Problemet är inte situationen nu, för det funkar bra när man är ensam med henne. Problemet är hur hon börjar bete sig så fort man är två vuxna i hushållet... Det är just den delen jag inte förstår mig på.

Naturligtvis är allt biomammans fel, ursäkta mig, att jag inte fattade det på en gång.

Men nu är det ju ändå så att den här flickan har ett antal vuxna omkring sig och på din beskrivning låter det som att ni skapat en riktigt rörig tillvaro för henne och sedan skyller ifrån på HENNE istället för att reda ut och skapa trygghet för henne.

Ett barn som utagerar såsom du beskriver gör det oftast av två orsaker:

1) naturlig utvecklingsfas, de brukar vanligen inträffa ungefär vart tredje år vid 3 år, 6 år, 9 år osv. Då händer det saker i utvecklingen som kräver en mogen vuxen struktur som kan lotsa barnet vidare i livet. Det kan vara nog så tröttsamt för en förälder men man bara måste stå pall, det finns inga alternativ. Att behöva leva då med en styvmamma som önskar att hon slapp en.. ja hur skulle det kunna bli bra?

2) dåligt mående på grund av en dålig situation. Eller så skulle man kunna kalla det en adekvat reaktion på en orimlig situation. Och då behövs verkligen starka och mogna vuxna som kan reda upp det hela och skapa trygghet för barnet.

Hur mår flickan nu när mamman dumpat henne hos er hela sommaren? Är det nån av er vuxna som tänker på att den här flickan är en liten människa? Eller är hon bara nåt slags resväska som ni kan forsla runt?

Och hur blir det för flickan när pappan plötsligt ska flytta ifrån henne i några veckor för att skola in ett syskon på förskolan? Det låter för övrigt helt sjukt det med, att ni har ettåringen i en annan stad. Men det är väl också flickans biomammas fel?

Ni accepterar läget skriver du... Accepterar hon läget? Skulle du för en enda dag vilja vara den här stackars flickan som forslas runt som en påse smutstvätt? Och sen kommer du och ska fostra mitt i alltihop, för hon ska minsann uppföra sig!

Ni är tyvärr inte två vuxna i hushållet. Frågan är om nån av er alls är vuxna att klara av tillvaron.

Ständiga konflikter med bonusdottern.. hjälp!

INNEHÅLL