Mår ni sämst på morgonen, dagen, kvällen eller natten?

Mår nog ganska skit på alla tider på dygnet, bara av lite olika anledningar som du skrev också.. Bäst är kanske i soffan efter jobb, när jag landat o varvat ner o bara myser hemma med gubben o så.. men det är inte alltid jag kommer i den avkopplingen heller när det är mkt.. 

Svårt att sova är ju en trist del också.

Allt känns tungt och jobbigt och blä.. 
Kanske morgonen och ångesten inför att gå till jobb är värst ändå.. Att tvinga mig in i den där masken och gömma känslorna inuti, att fejka att vara glad och pratig (tar emot kunder).. Jag fattar inte hur människor som inte känner mig uppfattar mig som en social, pratig och glad person! Det är ju typ tvärtom.. Jag fattar inte hur de inte ser igenom fasaden.. Min man gör det, han är den enda som känner mig, som vet hur jag ÄR på riktigt..
Men ja, vill bara vara ifred.. Samtidigt känner jag mig så fruktansvärt ensam och törstar efter kontakt.. Men orkar inte, har inte energi för relationer, för andra människor.. Orkar inte ta in andras känslor, orkar ju knappt bära mina egna.. Kämpar med att orka vardagsliv.. Kämpar med att se mening i något.. Känns som vardagen är ett tåg som bara tuffar framåt och jag släpas med i hög fart utan att riktigt kunna se vad som händer runt mig, det bara svischar förbi.. Men utan att ha någon destination.. Känns inte som jag har kontroll över min tillvaro.. 
Finns många saker att oroa mig över, så mkt energi går till att förtränga dessa..Men allt ligger under ytan och hotar att tränga upp och bubbla över.. Tårarna är alltid nära.. 
Jag ser ingen framtid.. Några månader fram kanske, kan jag tänka mig livet.. Har ingen vision om ett liv längre fram, VILL INTE leva så himla länge till.. Vill inte bli gammal, vill inte leva för alltid, fan jag vill ju knappt leva NU.. Kan inte föreställa mig liv om ett antal år. Jag tycker det räcker såhär, livet är inte så jävla kul, kan det inte få vara nog snart liksom. Det finns liksom inget att leva FÖR.

Så nu.. Stuva undan.. Tryck ner.. Mota tillbaka tårarna.. Göra mig redo.. Sätt på masken.. Och fejka genom ännu en dag.. En dag där jag inte kan vara mig själv, inte för att jag vet vem jag är eller vad det skulle innebära ändå.. Jag är nog ganska vilsen..

Ni behöver inte svara något, jag orkar inte läsa. Men det är skönt att lätta på locket till mörkret ibland..

Han gör nog så gott han kan, han är väldigt förstående och förlåtande och snäll mot mig. Sen känns det som att jag alltid önskar "mer".. Men påminner mig om att han inte är någon tankeläsare och har jobbat mkt med det här att berätta för han självmant hur jag känner och ifall jag önskar någon specifik hjälp/avlastning/beteende av han, istället för att sitta tyst och vänta och kanske bli arg för att han inte är tankeläsare.. Sen tror jag att han kanske inte alltid förstår hur allvarligt det är, eller om han liksom blivit avtrubbad för att det ofta är dåligt med mig.. Han förstår iallafall, och lyssnar och ställer upp :) Och när hela världen är överväldigande är han den enda jag orkar med. Men det räcker liksom inte, för att jag ska bli bra och känna mig hel, tyvärr.

Kramar till er, ni är fina :) Ger lite hopp om mänskligheten att se hur fina ni är mot varandra här i tråden. Trevlig helg på er :)