Hjälp, hur hittar man något positivt i detta?

I vårt fall beror det på mig att vi inte kan få barn tillsammans på det vanligaste sättet o hade många ggr tankar - "han kan ju lämna mig o få barn m någon annan istället".. eller bli bitter på mig ifall vi inte lyckas...

Din partner rår ju inte för situationen ni är i och om du vill ha barn m just honom måste du nog bearbeta det du känner (gå o prata m någon?).

IVF är skitjobbigt -känslomässigt - sprutor, läkarbesök etc är inget mot den känslomässiga bergodalbana man åker i. Hopp o förtvivlan.. Men jag är så galet tacksam för IVF. Utan det hade vi nog inte haft vår dotter (tog 1 år m IVF behandlingar inkl ett MA) och jag hade inte ruvat på 2st blastisar som kanske kanske kan bli ett syskon t henne.

Vi har bekostat allt själva. Med resor, mediciner, vitaminer, test av akupunktur o själva ivf:erna är vi uppe i kring 170 000kr minst. Oavsett missfallet o massvis m sprutor, alla tårar, frustration, känsla "att allt hänger på mig"o alla pengar så är det värt det o jag skulle göra om det igen utan tvekan. Men man måste vara snäll med sig själv och varandra.. det sliter så finn glädje i det lilla o det man faktiskt har o gör saker du/ni mår bra av.. och gråt när det gör ont o allt känns som skit..<3