Hjälp, hur hittar man något positivt i detta?
Instämmer med de flesta andra här. Också manlig faktor, vi har inte en chans att bli gravida på egen hand även om det finns spermier (mycket få och slöa). Efter flera år är jag äntligen gravid men resan har varit skittuff. Det har tärt på relationen, inte bara mellan oss utan även alla vänner. Jag har varit nere i fruktansvärda svackor. Inte kunnat gå på kafé mm om det funnits massa barn och bebisar. Undvikit allt som har med graviditet att göra.
I vårt fall slutade det med att vi kom överens om ett sista försök via landstinget (har gjort sammanlagt tre färskförsök med äggplock och fyra frysåterföringar!) och ett försök privat. Hade det inte gått vägen hade vi accepterat ett liv utan barn. Vi hade inte fixat ett år till.
Älskar du din sambo så stötta varandra. Barn är inte allt. Det känns rent ut sagt förjävligt att behöva gå igenom detta och alla kloka ord om att det finns värre saker är inte heller till någon tröst, för det är en sorg som man bär med sig ändå. Jag har alltid drömt om en stor familj. Det kan jag förmodligen glömma såvida vi inte lyckas bli gravida igen via privata försök, förutsatt att allt går bra nu (och jag tänker att allt ska gå bra).
Gråt. Tillåt dig att sörja. När vi fick beskedet att det var maken som inte kunde få barn var det som om allt bara rasade och jag ville skrika rakt ut, men vågade inte. Han har varit jättestark och stöttat både mig samtidigt som han behövt bearbeta sorgen också. Tänk på att ni har varandra. Se till att unna er saker. Gå ut och ät. Roa er. Konserter. Bio. Umgås med vänner. Hitta på saker. Glöm inte sexlivet, för ivf tar bort allt vad romantik heter och man känner sig, rent ut sagt, som i en fabrik.
Och glöm inte att det finns en massa tjejer här som stöttar varandra och förstår hur du känner. Tveka heller inte att söka professionell hjälp, för barnlöshet är en livskris som få förstår innan de gått igenom den.
Stort lycka till!!