Hjälp, hur hittar man något positivt i detta?
Vi har också manlig faktor med få spermier varför vi inte kan bli gravida på naturlig väg. Men efter 4 IVF:er och totalt 8 embryoåterföringar har vi nyss fått vårt andra barn. Resan hit har varit lång och påfrestande, men när man väl är i mål och sitter där med sitt eget lilla barn i famnen så glömmer man snabbt vad som krävdes för att komma dit. För oss har det varit en stor psykisk påfrestning med rädslan att kanske aldrig lyckas, och rädslan för missfall när vi för första gången plussade efter 5:e embryoåterföringen, däremot har jag aldrig upplevt själva behandlingen med sprutor, äggplock osv som speciellt jobbig och då har jag ändå gått igenom det ganska många gånger. Jag är bara evigt tacksam att IVF finns, annars hade vi inte haft våra underbara barn.
Min man tyckte att det var jobbigt att felet låg hos honom när han såg hur ledsen vår barnlöshet gjorde mig, men jag har aldrig tänkt tanken att lägga skuld på honom eller att jag skulle kunna få barn med någon annan. Han är den enda man jag någonsin träffat som jag kan se som pappa till mina barn, och hos vem orsaken till at vi inte kunde få barn låg hos var för mig helt ointressant. Att få barn är något vi gör tillsammans. Lycka till!