Hej
Min sambo är gravid sen några veckor tillbaks. Vi blev båda sjukt glada då vi försökt i ca fem månader. Däremot har jag blivit sjukt osäker och känner att man kommer vilja göra ett faderskapstest. Någon annan som har haft liknande känsla? Någon som gjort detta?
Håller spontant med om att de borde vara obligatoriska. Däremot hade jag blivit rätt upprörd om min partner krävt det, för det är värre än en otrohetsanklagelse. Det är otrohet samt att misstänka att jag skulle ha gått bakom ryggen på honom på det vidrigaste av sätt, dvs gällande något av det viktigaste som finns i livet. Men ett slentrian-test i samband med födseln? Inga problem.
Håller spontant med om att de borde vara obligatoriska. Däremot hade jag blivit rätt upprörd om min partner krävt det, för det är värre än en otrohetsanklagelse. Det är otrohet samt att misstänka att jag skulle ha gått bakom ryggen på honom på det vidrigaste av sätt, dvs gällande något av det viktigaste som finns i livet. Men ett slentrian-test i samband med födseln? Inga problem.
alla är olika och olika starka psykiskt . finns många män som har haft dåligt självförtroende och liknande som kan hamna i dom tanke banorna.
"tänk om jag inte skulle vara pappa till mitt barn" för dom kan aldrig veta utan ett faderskaps test. det handlar inte om otrohets tankar utan att man tvivlar på sig själv i svaga stunder eller efter uppbrott eller bråk .
jag tror faderskapstest kan göra mer nytta än skada för många.
finns fäder som känt ett starkare band efter ett faderskap .
och dessa tankar kan snurras igång lätt. när man tex diskuterar med kollegor att man väntar barn och någon kläcker ur sig om man ska göra faderskap. en sådan konversation kan plantera något som man i framtiden kan undra över.
Om eran partner inte är den som alltid är stark och självsäker så tycker jag det kan vara rätt fint att du själv föreslår faderskap av den anledningen .
tänk själv om du inte hade kunnat veta till 100% att du är mamman till ditt barn ,du kan bara gå på det din sambo säger ,både nu och i framtiden. alla kan känna tvivel ,obefogat/befogat. handlar inte om att man inte litar på varandra. bara att man har svårt att lita på sig själv
Haha! Fast kan inte det få totalt motsatt effekt? "Varför vill hon att jag ska göra ett faderskapstest? Är hon osäker?"
alla är olika och olika starka psykiskt . finns många män som har haft dåligt självförtroende och liknande som kan hamna i dom tanke banorna.
"tänk om jag inte skulle vara pappa till mitt barn" för dom kan aldrig veta utan ett faderskaps test. det handlar inte om otrohets tankar utan att man tvivlar på sig själv i svaga stunder eller efter uppbrott eller bråk .
jag tror faderskapstest kan göra mer nytta än skada för många.
finns fäder som känt ett starkare band efter ett faderskap .
och dessa tankar kan snurras igång lätt. när man tex diskuterar med kollegor att man väntar barn och någon kläcker ur sig om man ska göra faderskap. en sådan konversation kan plantera något som man i framtiden kan undra över.
Om eran partner inte är den som alltid är stark och självsäker så tycker jag det kan vara rätt fint att du själv föreslår faderskap av den anledningen .
tänk själv om du inte hade kunnat veta till 100% att du är mamman till ditt barn ,du kan bara gå på det din sambo säger ,både nu och i framtiden. alla kan känna tvivel ,obefogat/befogat. handlar inte om att man inte litar på varandra. bara att man har svårt att lita på sig själv
Jag vänder frågan lite bara för sakens skull.
Men tänk er att ha gått under en hel graviditet och längtat efter barnet, förberett och drömt. Sedan skulle personalen slentrianmässigt ta ett test och det visar sig att ni inte är pappan, hur skulle ni förhålla er till det?
Se denna lilla varelse födas och ta hand om den i någon dag innan test kommit tillbaka. Skulle ni klara att gå därifrån utan barn? ????
Hur skulle ni reagera om vården skulle börja ta dessa prov "bara för att" och ska vården hållas ansvarig över resultatet av familjer som går isär för ett slentrianmässigt prov?
Jag vänder frågan lite bara för sakens skull.
Men tänk er att ha gått under en hel graviditet och längtat efter barnet, förberett och drömt. Sedan skulle personalen slentrianmässigt ta ett test och det visar sig att ni inte är pappan, hur skulle ni förhålla er till det?
Se denna lilla varelse födas och ta hand om den i någon dag innan test kommit tillbaka. Skulle ni klara att gå därifrån utan barn? ????
Hur skulle ni reagera om vården skulle börja ta dessa prov "bara för att" och ska vården hållas ansvarig över resultatet av familjer som går isär för ett slentrianmässigt prov?
Kanske något som bm på mödravården kan lyfta. Typ kryssa i rutan om ni vill att faderskapsutredning skall göras för en viss kostnad eller liknande.. ???????
Min mans bästa vän blev lurad. Bara nu när sonen är 11 är det 100% tydlig för alla inblandade att vännen omöjligen kan vara pappa till barnet. Vi anade det från början, när vid en diskussion barnets blodgrupp kom upp visste vi läget. Ännu sämre att vännen gav upp allt för barnet, gjorde sitt bästa för att få det fungera med mamman, efter dem gick isär dejtade han aldrig mer, han hade full fokus på sonen. Nu vägrar han erkänna att han inte är hans biologiska barn. Alla ser, alla vet, han själv vägrar. Jag vet inte hur ska han hantera situationen när sonen själv inser detta, vilket är oundvikligt.
Jag sa till min man absolut, du får göra alla tester du vill, har full förståelse, blir inte sur. Ingen man ska gå igenom vad händer med vår vän. Det borde absolut vara rutin att alla barn testas efter födseln, framförallt för barnens bästa.
Haha! Fast kan inte det få totalt motsatt effekt? "Varför vill hon att jag ska göra ett faderskapstest? Är hon osäker?"
Precis. Och om tjejen insisterar på ett faderskapstest, beror det på att hon vill vara snäll och ge dig det på papper, eller vill hon veta vem pappan är?
Om killen vill göra ett test och hon inte vill, vad har hon att dölja tänker jag.