Startat ivf i Umeå november 2018
Hej! Jag och min sambo går också på Livio Fertilitetscemtrum i Umeå. Vi håller dock tummar och tår att vårt embryo tänker stanna i min livmoder i nio månader :)
Inlägg från: SevenSeas
|
-
-
Tusen tack :) Håller tummarna för Er också!
Trist med förkylning, håller på att bli förkyld jag också :(
Utöver det så känner jag inte så mycket symtom heller, mensvärk som kommer och går och extremt trött, kan förstås bero på Lutinus också.. När har Ni testdag? -
Haha, samma testdag som oss!
Okej, förstår du känner dig orolig.. det gör jag också (och har gjort det sen ET-dagen). Har cykler mellan 9 och 78 dagar så jag vet aldrig när mensen kommer :(
Är på benen än så länge, men känner mig trött och är tät i näsan. Dricker honungsvatten och hoppas på det bästa. Intressant om det där med mixtring av hormoner, hittar du det igen så länka gärna :)
Håller tummarna för både oss och er den 12:e!! -
Håller tummarna för dig, Eukalyptus!
-
Är så trött idag så jag glömmer helt att svara på dina frågor. Jag tog sprutorna själv (och jag avskyr verkligen sprutor/nålar. Knappt att jag fixar ett vanligt blodprov). Min sambo sover på jobbet så därför var jag tvungen att ta dem själv. Det gick faktiskt bättre än jag trodde, men motivationen var hög, så att säga och jag belönade mig med något gott efteråt. Emblakräm är sjukvårdens gåva till oss spruträdda!Eukalyptus skrev 2018-12-04 19:21:33 följande:
Hej, vad kul att hitta er.
Jag och min sambo (29 &30 år) är inne på vårt andra försök på IVF kliniken i Umeå. Har testdag den 11 December.
Är också jäkligt less på dessa Lutinus. (Måste vara en man som utformat detta jävulskap till slidpiller)
Behandlingen tycker jag har gått bra förutom att jag börjar tycka det är skjukt obehagligt att ta sprutorna. Hur gör ni? Tar ni dem själva eller låter ni er sambo ta dem?
Första försöket fick vi ut 8 ägg varav 3 blev befruktade. Ett sattes in och de andra 2 klarade sig tyvärr inte för att frysas. Fick mens som vanligt så det gick tyvärr inte vägen.
Blev sjukt knäckt och tappade hoppet helt.
Nu har 2 månader gått sen dess och vi är inne på andra försöket.
Behandlingen har gått bra. Det blev mikroinjektion denna gång istället och 2 ägg kunde frysas ner vilket vi är så glada och tacksamma för.
Idag är det 7 dagar innan testdag, (idag ska ja ha mens enlig min cykel). Är också sjukt nojig och vet inte om molningarna i magen är från behandlingen eller mensen som är påväg :/
Önskar er all lycka
Vi fick tillbaka vårt embryo den 23/11 och har haft mensvärk/molande/kramper i magen sen dess. Är nojig över det och håller tummarna för att det ska gå vägen. Igår var jag på kvinnokliniken och gjorde VUL pga kramperna och det visade sig att jag är lätt överstimulering. Bara vänta på att det ska gå över och hoppas på att det inte blir värre. -
Åh vilken lycka med hela 14 ägg och 5 befruktade! :)RobinSparkles skrev 2018-12-06 08:22:55 följande:
Det var blandat med sprutorna..
Sambon fick vara med så han ge några och jag tog när han inte hade möjlighet.
Den med den tjockare nålen var svårare att ta, men som du beskriver så var motivationen stor ????
Jag fick ut 14 ägg av dessa blev bara 5 befruktade. Många saknade skäl eller inte var mogna.
Dessvärre gick ingen av dem att frysa.. så pyret i magen hoppas vi stannar kvar i 9 månader.. men som sagt. Försöker ta det lungt, 2 försök kvar.
Det är er tur nu #eukalyptus jag håller tummarna att det ska gå vägen.. ska tänka på dig extra mycket på tisdag.
Överstimulering #sevenSeas?
Kanske därför du är så trött. Men visst såg de någon liten en?
Jag tror det kommer få bra för er båda! Det liksom känns som det..
Jag håller tummarna!!
För mig är det tyvärr inga symton än, förkylningen har fortfarande inte lämnat kroppen.
Men det är bara att vänta och se.. dagarna går så sakta tycker jag..
Gillar inte dessa vaggissar, blir även orolig att jag gör fel..
Fick dock veta av en vän som gjort IVF att man kanske inte helt enkelt blir av med dessa fram till ganska långt in på graviditeten...
Hoppas vi kan hålla kontakten!!
Mvh #RobinSparkles
Under våra två första äggplock fick de ut tre ägg, inget blev befruktat. Nu tredje gången blev det fyra ägg, ett befruktades och ligger nu i min livmoder och vi hoppas innerligt att den lille tänker stanna där i 9 månader.
Ja dessa "vaggisar" håller på göra mig galen. Känner mig så sjukt ofräsch hela tiden och det känns som att "nu är det kört, mensen har kommit".
Vi är just nu mitt i en flytt (därav mitt sena svar), känner mig stressad, vilket nog också bidrar till att jag känner mig trött. Tyvärr kunde de inte se den lille, hen är alldeles för liten (ca 1-2 mm) för att kunna synas.
Hur länge har de sagt att du ska fortsätta med "vaggisar"? Till mig sa de att jag skulle fortsätta fram till TD, men det kan säkert se olika ut för olika personer.
Microinjektion innebär att spermien injiceras i ägget som en "hjälp precis traven" -
Hjälp på traven, ska det stå
-
Så roligt att fler hittar hit :) Tusen tack för lyckönskan, önskar Er detsamma *håller tummar och tår*Pomona skrev 2018-12-10 11:13:05 följande:
@RobinSparkles och @SevenSeas - såg ju nu att ni hade testdag den 12 dec! Stort lycka till ni med! Håller verkligen alla tummarna på att det ska gå hem för er alla! ????
Det är ingen där ute som är här inne på forumet eller som ör här och smygläser (som jag) som har en senare testdag?
Blir tokig på inlägg och alla frågetecken som egentligen ska vara något annat... :-/ -
Hur har det gått för Er Eukalyptus och RobinSparkles?
Hur är det med dig Pomona? -
Tråkigt med förkylning, men skönt att det är bra i övrigt :) När var det du hade testdag?Pomona skrev 2018-12-13 18:46:36 följande:
För mig är allt fortfarande bra, förutom förkylningen. Bara denna eviga väntan på testdagen som man går och stör sig på lite.
Hur har det gått för dig @SevenSeas?
Jag är trött, slut och har ont i ryggen efter att ha flyttat och flyttstädat i flera dagar. Annars är det rätt bra. -
Förlåt, fattar inte hur jag helt kunnat missa ditt inlägg @RobinSparkles (skyller på att jag är så fruktansvärt trött och slut). Så oerhört tråkigt att du fått en blödning, jag håller tummar och tår så hårt jag bara kan för Er skull!RobinSparkles skrev 2018-12-13 22:12:11 följande:
Halloj...
Testdagen var ju den 12....
Men jag kunde inte hålla mig och tog testet redan i måndags.. till vår stora glädje så visade det positivt..
Ringde Livio och de gratulera på tisdagen, hade 3 vaggisar kvar..
De har jag fortfarande kvar... nämligen så att jag började blöda.
Så nu lever vi på hoppet...
Jag har inte blött lika mycket som min tidigare missfall.
Jag hoppas att alla er får positiva streck..
Och att det går bara fint för er.
Kram
Vi fick också testdag den 12/12 och jag funderade på fullaste allvar att vänta några dagar extra med att testa för jag var så orolig att vi skulle bli besvikna. Det slutade ändå med att jag gjorde testet den 12e och det var positivt! Jag vågar dock inte vara glad (än), istället känner jag mig rädd, orolig och otacksam, vilket ger mig dåligt samvete. -
Tusen tack :) Försöker vara positiv, vissa dagar är det lättare sagt än gjort. Vi tar en dag i taget, jag och sambon, och är så tacksamma för varje dag den lille är kvar där inne. Den 9/1 ska vi på VUL.Pomona skrev 2018-12-15 09:27:13 följande:
Stort grattis @SevenSeas! Jag förstår din känsla att vara tveksam och orolig, men försök att njuta av det istället. Skoj och grattis till er igen!
Håller tummarna för att Ni får ett positivt resultat!
Hur går det för dig @RobinSparkles?
Hoppas att blödningen avtagit och att pyret fortfarande är kvar hos Er. Håller tummarna så hårt jag bara kan för Er skull! -
Är så ledsen för Er skull @Pomona :( Håller tummarna för att det går vägen nästa gång (klen tröst, jag vet).
Jag och sambon har varit på VUL och fick se det lilla pyret och dess hjärta. Kändes så overkligt, som om att det inte var vårt "barn" som visades på skärmen. Min sambo hade inga problem att fatta läget, men jag har inte kunnat greppa detta än. Det har också varit en period med oerhört mycket stress nu ett tag (därför jag inte varit aktiv i tråden på länge). Jag har också fått reda på att det sladdrats och skvallrats om detta bakom min rygg. Vilket har gjort mig både förbannad, ledsen och fruktansvärt besviken. -
Jag har berättat för några i min familj att vi gör/gjort IVF, men inte alla och har även sagt till dem som vet om det att inte föra det vidare till någon annan och jag berättade även för dem (som visste om detta) att vi nu äntligen fått ett befruktat ägg tillbaka. Min syster frågade då när vi hade testdag och efter det har de i familjen, som känner till våra försök, tagit för givet att det kommer att komma ett levande barn om nio månader, alltså innan vi ens hade talat om att vi fått ett positivt resultat på testet. De första i familjen som fick reda på att vi försökte med IVF sa "ni kan ju bli familjehem" samt "har ni bestämt nåt namn?"RobinSparkles skrev 2019-02-04 22:08:49 följande:
@sevenseas vad säger du?
Skvallrat och sladdras? Men så fruktansvärt tråkigt att folk inge har bättre för sig än att tycka till om andras liv.
Jag hoppas du får stressa mindre så lilla pyret får växa till dig utan stress.
Jag förstår hur du menar att man inte riktigt kan ta till sig. Vi ska på KUB- test imorgon och vi hoppas fortfarande att något finns där. För vi eller mest jag kan inte riktigt greppa detta. Det är som om man inte riktigt kan njuta förrän bebisen är här..
@pigilin hoppas verkligen det går vägen för dig.
Måste dock fråga vad LEI är för något.
Hörs. MVH RobinSparkles
När jag berättade om IVF-försöken för min mor sa hon "kan man inte få barn är det inte meningen att man ska ha några". -
@RobinSparkles och @SevenSeas - Det är så skoj att läsa att det går bra för er båda! Försök att slappna av och njuta av allt, även om det fortfarande känns orealistiskt. Och strunta i vad folk tisslar och tasslar om. Fortsätter det, är det ju lika bra att konfrontera dem. Tro på dig själv och prata med dem som sprider skvallret. Enda sättet att få tyst på det hela, men det förutsätter ju att du känner dig stark nog att göra det.
Håller tummarna för Er, Pomona!
Som jag skrev i inlägget ovan så har jag berättat för ett par stycken i min familj att vi gör/gjort IVF. Nu vet ALLA i familjen om detta, helt utan min vetskap. Min sambo är nära vän med en släkting till mig och när sambon skulle berätta att vi var gravida så kände hen redan till detta. Det visade sig då att hen hade fått höra nyheten från min far. Jag ringer upp min far, fly förbannad, och frågar honom varför han inte kan hålla en hemlighet för sig själv. Min far verkade allmänt oförstående och sa att han kände inte heller till att vi var gravida utan han i sin tur hade hört detta ifrån min syster. Jag ringer genast upp min syster och frågar henne samma sak varpå hon bli förbannad på mig och säger att hon minsann inte visste att detta var en hemlighet (vilket jag har sagt till henne), att jag är så jävla svår att ha å göra med och att vi ALDRIG NÅNSIN mer ska prata med varandra. -
Ja jag vet inte om jag ska skratta, gråta, bli förbannad eller gud vet vad...RobinSparkles skrev 2019-02-26 21:25:43 följande:
Alltså, jag förundras av vissa personer ibland.
Att inte vilja ta ansvar för sina egna handlingar. Att de gärna skyller ifrån sig och får andra att må dåligt bara för att de själva gjort fel.
Att din mor så som hon sa, kan vara ett skydd mot sig själv att inte hoppas för mycket. Vem vet?
Allt förändras säkert när barnet föds. Det lilla miraklet kommer att ta de med storm. Inget annat är ju viktigare.
Försök att strunta i det negativa och njut av pyret som finns inom dig. Det är han/Hon som är det viktiga och kommer bli det viktigast.
Hur mår du annars? Många gravsymtom kvar?
Vilken vecka är du i?
@Panoma hur går det för dig?
Mvh från tanten på andra sidan skärmen!
Min syster är yngst i syskonskaran och är (och har alltid varit) fruktansvärt bortskämd. Hon skulle nog aldrig någonsin erkänna ett fel hon begått, för det är så mycket enklare att skylla ifrån sig på nån annan - mig oftast.
Ja visst kan det vara så att min mamma också känner oro, men hon har ett underligt sätt att visa det på och har alltid haft. Jag har svårt att fatta att det faktiskt ligger ett litet pyre där inne och känner liksom ingen hejdlös glädje, tyvärr :( Är hela tiden orolig för att något ska gå fel och tänker ständigt "OM, inte när, det föds ett barn". Mår dåligt över att känna/tänka så. Är ständigt trött, sover dåligt, ingen vidare aptit (i början var jag hungrig konstant), huvudvärk och sura uppstötningar. Ska göra ultraljud nästa vecka och då få veta BF och så, men enligt min app så är jag i vecka 17 (16+3). Hur mår du själv? -
Ja det känns väldigt tråkigt måste jag säga, fast egentligen fattar jag inte varför jag bryr mig. Min familj har alltid varit så här... Kanske hon blir lite avis för att hon inte längre får stå i centrum, har inte tänkt på det så. Hon har tre barn, bor i hus, är gift och har körkort - vilket är betydligt mer än vad jag har så enligt henne själv så har hon samlat på sig mer "vuxenpoäng" och det har även hänt vid några tillfällen att hon "klappat mig på huvet" och kallat mig för lillasyster, trots att jag är tre år äldre än henne. Jag bryr mig varken om henne eller hennes skvaller och pratat har vi inte gjort sen den dagen då hon sa att vi ALDRIG NÅNSIN skulle prata med varandra igen. Jag behöver inte uppdatera varken henne eller någon annan i familjen om vad som händer i min kropp, vilket känns fantastiskt skönt att slippa. Jag har ångrat både en och flera gånger att jag, över huvud taget, berättade för min familj om våra försök.Pomona skrev 2019-02-27 17:41:46 följande:
Tråkigt att läsa om trasslet inom familjen @SevenSeas. Kan lillsyrran vara avis måntro? Att plötsligt kanske inte vara i fokus längre eller kanske själv vill ha barn? Tyvärr verkar det ju som om du vet var du har henne nu. Skaka av dig vad hon har gjort och låt henne växa på sig några år. Be the bigger person! Kanske hon inser hennes beteende snart eller så gör hon inte det. Men jag skulle ju akta mig att säga fler saker som du inte vill att hon ska säga vidare till någon, tills du känner att du kan lita på henne igen.
Hmmm... din mor. Låter ju nästan som min mamma. *ler brett* Vi har ju sagt till familjen i julas att vi kör IVF och nästan alla blev glada utan min mor som konstaterade ?Jaha, men vi får se hur det går?. Superpositiva 40-talisten.... men jag tror lite att det är som @RobinSparkles skriver att det kan vara en inställning på att inte få för höga förhoppningar redan nu, utan hon försöker att vara lite cool. Vilket hon alltid är, by the way. När syrran min berättade för min mor att hon skulle gifta sig fick hon responsen ?Är det nödvändigt?? efter en lång tystnad, så jag om någon vet att familjen kan reagera på skumma sätt ibland. Vi tror ju inte heller att min mor kommer att kunna hålla på hemligheten att vi kör IVF till folk hon umgås med, så vi får ju se hur många som vet om det om någon månad. Trots att vi flertalet gånger har påpekat att detta är inget hon ska sprida vidare utan att hon håller detta för sig själv.... ja, familjen... säger bara det....
Och sist men inte minst - Njut bara njut av tiden @SevenSeas! Fokusera på dig och din framtid och låt skumma familjen komma i andra hand just ju. Fokusera framåt, inte bakåt! Tänk på att du slipper IVF-karusellen och att det är över!
Tråkigt att din mamma är lika positiv och förstående som min :( Tror absolut att det kan ligga nåt i det som @RobinSparkles skriver, att det blir nåt slags försvarsmekanism, tycker dock det är väldigt ledsamt att höra på hennes negativa kommentarer. Jag hoppas verkligen att din mamma håller tyst om detta, då det är vad ni har bett henne om och jag håller både tummar och tår att det blir Er tur vid nästa försök <3 -
Känner igen mig i det du skriver. Är i v. 23, magen växer som bara den och både jag och min sambo kan känna rörelser, men jag känner liksom ingen koppling till bebisen. Det är knappt att jag fattat att hen finns där.RobinSparkles skrev 2019-04-14 00:36:32 följande:
Hallå tjejer..
Det har gått en ganska långt tid sist jag skrev.
Hur går det för alla?
Själv är man i 22 veckan, man känner rörelse i magen.
På något sätt känns det fortfarande som det är surrealistisk.
Jag ser magen växa, jag känner rörelser.
Men ändå känner jag inte riktigt der alla pratar om.
Känner ingen koppling med bebisen,...
Kan det vara så att man är helt utmattad för. Jobbet att man inte helt enkelt känner något?
Hur ska det kännas?
Tacksam för svar.
Jag personligen tror att det är någon form av försvarsmekanism som slagit till, åtminstone för min egen del. Hur man "ska" känna? Jag vet inte, men vad jag har hört från andra så ska allting vara så rosa-skimmer-glitter-och-regnbpågs-enhörnings-snutte-gulle-gull-och-fluffiga-moln-plutte-nuttigt under hela graviditeten, men ärligt talat så bryr jag mig föga om det, utan tar det med en STOR nypa salt och tänker att min graviditet är min och jag har rätt att känna som jag känner. Ett tips är att prata med din BM om detta, var ärlig och säg hur du mår och hur du känner. -
För min del tror jag det handlade om en rädsla för ännu ett misslyckade. Försök att hitta sätt som, för dig, kan få det att bli mer verkligt och jag tror att det är jätteviktigt att du tar upp dina tankar och känslor med din BM, hen kan säkert ge dig tips och råd.RobinSparkles skrev 2019-04-17 11:38:20 följande:
Tack @sevenseas för ditt svar.
Det kan visst vara en försvarsmekanism, som gör det att man slår ut de glada känslorna.
Kanske att det går så snabbt,
Kanske bara rädd att misslyckas..
Skönt att höra att du känner likadant.
Kopplingen kanske kommer när barnet är ute..
Jag ska prata med BM, kandke blir ändring när föräldrakurserna börjar.
Blir kanske mer på riktigt..
Vem vet, vi kanske hamnar i samma grupp utan att vi vet om varandra.
Kram
Förhoppningsvis kommer kopplingen innan barnet är fött, men om inte så hoppas jag innerligt att det kommer direkt efter.
Haha, ja det skulle vara nåt det - att vi hamnade på samma föräldraträff ;)