Vilken svår sits. Men ni hade alltså pratat om barn innan graviditeten, hur gick hans tankar då? Var det han som ville ha fler barn nära i tid?
Såklart hade det varit bättre att vänta, testa bo ihop en längre tid osv, men saker blir sällan som man tänkt.
Varför så bråttom? Jag tycker du ska lyssna på din partner och låta hans barn få landa i deras nya situation. Du flyttar in och helt plötsligt ska dom få ett halvsyskon. Tänk lite mer på dom än på dig själv. Frågar du mig, så hade jag väntat ännu längre med att skaffa barn. Så gör abort och låt barnen få vänja sig först över att du är där på heltid.
Hej igen!
Jag har hela tiden sagt att jag vill ha egna barn. Helst så snart som möjligt såklart då jag fyller 31 i år och han är 38. Jag vill orka ha barn och jag vill gärna att vi ska kunna finnas för våra barn och kanske även barnbarn.
Jag är rädd att vänta 2-3 år till!
Han har hela tiden sagt att han inte har samma känsla att han MÅSTE ha fler barn men om jag vill ha barn så vill han såklart ge mig det. Han vill att jag ska vara lycklig och att jag ska få allt jag vill ha. Han är en fantastisk pappa och om vi får barn tillsammans är det välkommet av oss båda även om det är på mitt initiativ.
Jag vill verkligen verkligen till tiotusen procent ha eget/egna barn! Jag har alltid drömt om det, skrivit dagbok sedan jag var ung till mitt framtida barn med små tips och tankar jag haft, sparat leksaker och bilder och tänkt att detta ska mitt barn få i framtiden.
Ja för mig är det helt enkelt viktigt i mitt liv, jag vill vara mamma!
Han ville vänta med att börja försöka till 2020, helst så bebis hade kommit 2021. Han vill att vi först köper hus, flyttar i lugn och ro och att vi två får vår tid tillsammans att bli starka som par innan vi får barn. Han fick barn tidigt med sitt ex och ja, det höll ju inte.. han vill inte göra samma misstag. Han vill att vi ska resa, gå ut och äta och dricka goda drinkar. Allt sånt som vi gjort fram tills nu. Vi är väldigt aktiva av oss och när hans barn är hos sin mamma är vi ofta tex ute och campar eller kör iväg på roadtrip, utforskar nya restauranger och barer, åker på weekends osv. Han vill ha mer av det och det vill ju jag med, egentligen! Vi har inte hunnit med allt vi velat då han bröt armen på flera ställe när vi åkte skidor så han har haft gips i 5 månader..
hans ex ville aldrig göra något sånt och de var alltid låsta pga barnen så jag tror att en av de saker han älskar med mig är att jag är väldigt driven och påhittig! Samt att vi kan ha VÅR tid bara vi två...
iallafall!
Vi kompromissa och bestämde att vi kunde börja försöka till sommarn/hösten. Han vill gärna vänta till oktober-november-december men då det kan ta tid att bli gravid ville jag börja redan sommar. Vi hade inte helt bestämt något då det fortfarande var gott om tid tills dess och vi är mitt uppe i att flytta ihop och planera resor mm.
Vi har 4 bröllop i sommar, en resa till new york där min kusin ska gifta sig. Resa till hans bror som bor i Kroatien med mera. Vi har så mycket planerat denna sommar och det tillsammans med att detta är så nytt gör att han vill vänta.
Jag känner egentligen samma sak! Men en del i mig känner bara NEJ jag kan inte göra abort pga att ?det inte passar just nu?. Helt logiskt vet jag ju att det är för tidigt och det är inte överhuvudtaget ett optimalt läge att skaffa barn men jag vill ändå inte göra abort.
Tänk om jag inte KAN bli gravid om ett år? Eller om det plötsligt tar flera flera månader att ens bli gravid.
Känner mig splittrad.
Min pojkvän vill följa med och prata med någon om jag bokar en tid så att vi kan få hjälp att resonera så det känns bra.
Jag vet inte riktig varför jag skriver här men ni ska veta att jag uppskattar era svar! Känner mig otroligt splittrad och ensam. Vill inte prata med någon av mina vänner om det... jag känner mig så dum som ens blev gravid trots preventivmedel, pga slarv!!! Jag borde veta bättre! Och så skäms jag över att ens överväga abort. Känner mig som en hemsk människa..
Fan.
Hur kan det verka som att ingen tänker när det är exakt det vi gör?
Vi tänker att vi ska göra en abort pga att vi tänker på barnen, eller hur?
Sen skulle jag inte påstå att vi har gott om tid på oss att skaffa barn senare.
Han fyller 39 och jag 31 i år.
Jag har haft mens sedan jag vad 11 år.
Jag skulle inte påstå att jag har gott om tid.
Hade jag varit 25 hade mitt beslut ang abort varit mycket lättare.
Detta är det tuffaste beslutet i mitt liv och jag mår otroligt dåligt över att JAG måste ta detta beslut som kommer att påverka alla!
Jag försöker visa hänsyn till barnen i allt detta men snälla förstå attt det är svårt att ta bort ett barn som i mitt hjärta är mer än välkommet! Som är efterlängtat!
Pga att hans barn EVENTUELLT kan tycka det är jobbigt..
Jag vet till 100% att det KOMMER bli jobbigt för mig att svälja den tabletten oxh sedan dagen efter föra in piller i min slida för att krysta ut det foster som växer i mig!
Hur kan man ens skriva ?ingen av dem tänker? som om att detta skulle vara en enkel sak?!
Vad tycker NI är den bästa lösningen här??
?Gör abort som om det vore världens minska sak och sen skaffa barn om 5 år när du är 36 och din man 44, självklart kommer ni kunna få barn då och dessutom ha massor av energi till att ta hand om barnet?. Eller va?
Finns där en självklar lösning på detta så snälla dela med er, för i mitt huvud snurrar allt bara på i en enda röra.
Hur kan det verka som att ingen tänker när det är exakt det vi gör?
Vi tänker att vi ska göra en abort pga att vi tänker på barnen, eller hur?
Sen skulle jag inte påstå att vi har gott om tid på oss att skaffa barn senare.
Han fyller 39 och jag 31 i år.
Jag har haft mens sedan jag vad 11 år.
Jag skulle inte påstå att jag har gott om tid.
Hade jag varit 25 hade mitt beslut ang abort varit mycket lättare.
Detta är det tuffaste beslutet i mitt liv och jag mår otroligt dåligt över att JAG måste ta detta beslut som kommer att påverka alla!
Jag försöker visa hänsyn till barnen i allt detta men snälla förstå attt det är svårt att ta bort ett barn som i mitt hjärta är mer än välkommet! Som är efterlängtat!
Pga att hans barn EVENTUELLT kan tycka det är jobbigt..
Jag vet till 100% att det KOMMER bli jobbigt för mig att svälja den tabletten oxh sedan dagen efter föra in piller i min slida för att krysta ut det foster som växer i mig!
Hur kan man ens skriva ?ingen av dem tänker? som om att detta skulle vara en enkel sak?!
Vad tycker NI är den bästa lösningen här??
?Gör abort som om det vore världens minska sak och sen skaffa barn om 5 år när du är 36 och din man 44, självklart kommer ni kunna få barn då och dessutom ha massor av energi till att ta hand om barnet?. Eller va?
Finns där en självklar lösning på detta så snälla dela med er, för i mitt huvud snurrar allt bara på i en enda röra.
Hur kan det verka som att ingen tänker när det är exakt det vi gör?
Vi tänker att vi ska göra en abort pga att vi tänker på barnen, eller hur?
Sen skulle jag inte påstå att vi har gott om tid på oss att skaffa barn senare.
Han fyller 39 och jag 31 i år.
Jag har haft mens sedan jag vad 11 år.
Jag skulle inte påstå att jag har gott om tid.
Hade jag varit 25 hade mitt beslut ang abort varit mycket lättare.
Detta är det tuffaste beslutet i mitt liv och jag mår otroligt dåligt över att JAG måste ta detta beslut som kommer att påverka alla!
Jag försöker visa hänsyn till barnen i allt detta men snälla förstå attt det är svårt att ta bort ett barn som i mitt hjärta är mer än välkommet! Som är efterlängtat!
Pga att hans barn EVENTUELLT kan tycka det är jobbigt..
Jag vet till 100% att det KOMMER bli jobbigt för mig att svälja den tabletten oxh sedan dagen efter föra in piller i min slida för att krysta ut det foster som växer i mig!
Hur kan man ens skriva ?ingen av dem tänker? som om att detta skulle vara en enkel sak?!
Vad tycker NI är den bästa lösningen här??
?Gör abort som om det vore världens minska sak och sen skaffa barn om 5 år när du är 36 och din man 44, självklart kommer ni kunna få barn då och dessutom ha massor av energi till att ta hand om barnet?. Eller va?
Finns där en självklar lösning på detta så snälla dela med er, för i mitt huvud snurrar allt bara på i en enda röra.
Kan tillägga att jag själv lever i en bonusfamilj med mitt barn, hans barn och förhoppningsvis ett gemensamt nu efter 7 år.
Det är inte lätt att leva i en bonusfamilj och i synnerhet inte att vara bonusmamma ( eller vad man nu vill kalla det). Jag hade nog önskat att någon "varnat" mig lite innan vi flyttade ihop för jag kunde inte alls då föreställa mig hur det skulle bli för det har varit väldigt tufft i perioder. Nu har vi landat tror jag? Jag tycker mycket om hans barn men " hela paketet " har varit för mycket ibland..
Tack Canadasvensk. Jag har varit i liknande situation som ts. Utgången i mitt fall blev att jag behöll barnet och slängde ut honom och hans ungar på gatan i ösregnet och låste dörren för alltid. Tack och lov att hyreskontraktet på radhuset stod skrivet på mig.
Jag har kommit i kontakt med en bra psykolog.
Två samtal har jag haft. Det första var dagen efter att jag startade denna tråd. Istället för 45 min satt hon med mig i 2 timmar.
Sedan hade hon lång väntetid och min andra tid var igår. Istället för 45 min fick jag 3.5 timme!
Men tyvärr kan hon inte direkt hjälpa mig med mitt val.
Hon har fått mig att reflektera över om jag ens överhuvudtaget vill leva tillsammans med min sambo.
Han är inte direkt världens bästa pappa eller sambo.
Vi bråkar ganska ofta och han kan ibland bli väldigt elak och aggressiv. Inte våldsam mot mig men slår i väggar och kastar saker tex.
Detta är något jag först förnekade för henne och som jag förnekar för alla andra runt omkring.
Han säger även elaka saker till sina barn vilket jag ALDRIG hade accepterat till mitt eget barn. Saker som ?fan vad ni är jobbiga, det är så skönt när ni är hos er mamma?. Helt sjukt att säga så enligt mig!!!
Jag har kommit till insikt med många saker genom att gå till henne. Hur jag fungerar, tänker. Att jag känner enorm press att göra rätt och att göra det som andra anser är rätt. Att jag ständigt vill göra alla nöjda och glada.
Att jag sällan sätter mig själv i första rummet och att jag ofta låter folk köra över mig och låtsas sen som ingenting.
Jag har även gått igenom en hel del traumatiska upplevelser. Väldigt stora saker som jag sedan har vägrat att bearbeta. Jag har istället stängt av och bara kört på. Visst har jag varit ledsen men jag har inte på riktigt bearbetat dem. Jag har dock plågat mig sjölv med saker som ?om jag gjort si eller så istället hade det kanske aldrig hänt? ?det är mitt eget fel att detta hände för jag....?
Väldigt många fler mindre saker som alla ligger till grund för att jag ska känna skam och rädsla över mina beslut. Jag känner att vad jag än gör och vad jag än beslutar sä kommer det att gå fel. Jag kommer att straffas på ett eller annat sätt. Väldigt paranoida tankar..
Jag gråter varje dag och känner en enorm hopplöshet. Jag tar på mig skulden för de saker som gått fel i mitt liv för om jag bara gjort si eller så så hade saker varit annerlunda!
Detta återspeglas nu i detta beslut. Jag är rädd att även detta kommer bli ett sådant beslut som jag ska ångra i resten av mitt liv. Abort kanske jag ångrar pga att jag känner skuld, skam. Om jag behåller kommer jag kanske ångra det för att jag får barn med så kallat FEL man. Att jag känner mig fast med honom för resten av mitt liv.
Jag känner att detta barn är en inkräktare i min kropp och i mitt liv. Jag vet inte var dessa känslor kommer ifrån men jag känner mig på något sätt tvingad nu att behålla barnet. Jag är inte stark nog att göra abort pga att jag är rädd att jag ska ångra mig!
Psykologen menar att den stora frågan är inte om jag ska behålla barnet eller ej, det är om jag ska stanna i detta förhållandet eller ej.
Tar jag bort barnet kommer jag förmodligen att försöka avlägsna mig från detta förhållande.
Om jag behåller barnet kommer jag att kämpa till 100% för att vi ska få det bättre.
Innan jag blev gravid hade jag inte alls dessa tankar ang min sambo men sedan jag blev gravid så har jag börjat se honom med nya ögon, jag har börjar omvärdera vad som är viktigt hos en partner och i en pappa.
Han är inte alls vad jag tänkt mig och jag känner plötsligt inte speciellt mycket kärlek för honom. Kanske är det hormonerna? Hur vet man :(
Inget lätt beslut och jag känner mig så otroligt stressad och pressad att jag måste ta beslutet IDAG då jag redan ställt in en abort-tid.
Såklart skulle jag skämmas om jag ställer in en till och sedan ringer och vill ha en ny tid om en vecka
Jag har för övrigt valt kirurgisk abort då jag inte känner att jag rent psykiskt klarar av en medicinsk.
Bläääää vilken ångest jag har!!!!
Känner press då jag vet att mina föräldrar tex gärna vill ha barnbarn.
De älskar min sambo och hans barn och de har ingen aning om hur han är bakom stängda dörrar. Tidigare hade jag en sambo i 10 år som mina föräldrar äääälskade men tyvärr ville han ej ha barn så vi separera (fanns fler anledningar).
Men nu skulle jag känna sådan skam om jag gör abort och sen kanske lämnar min sambo. Min pappa hjälper oss just nu att leta hus och har varit med på visningar och alla är så glada för vår skull (de vet inget om graviditeten men de är glada att vi funnit varann)
Jag får katastoftankar att tänk om jag lämnar honom och sen träffar jag aldrig någon annan så får jag aldrig några barn alls!! Kanske bättre att behålla detta barn och sen även om vi skulle separera i framtiden så har hag iallafall fått barn..
tankarna är kaos!
Fan fan fan
Min sambo är inte till någon hjälp då han bara tycker att jag får bestämma hur vi gör.