Har människor som jobbar som undersköterskor inga ambitioner?

Under mina år i handikappomsorgen har jag sett gott om personer med ambitioner och många utan. Personer, ofta unga, med ambitionen att plugga vidare till psykolog eller sjuksköterska, som vill skaffa sig erfarenheter inför vidare studier, eller som börjar som timvikarier och efter ett tag inser att de vill vidareutbilda sig. Sedan finns det många, både unga och gamla, som bara går dit och gör sina timmar och egentligen inte bryr sig så mycket om jobbet. De är trötta på det efter att ha gjort samma sak år ut och år in, eller är helt enkelt bara oengagerade, oavsett om de är 20 eller 60, och återigen andra som helt enkelt trivs med sitt jobb och inte ser någon anledning att söka sig till något annat.  

Personligen tycker jag att ambitioner inte nödvändigtvis är liktydigt med vidareutbildning. Det kan också handla om att lära sig sitt jobb bättre och bättre, kanske gå interna kurser, men utan målet att klättra på karriärstegen. Personer som faktiskt trivs med sitt jobb, gör det jäkligt bra och inte kan tänka sig något annat. Det är en himla tur för alla brukare/patienter att det finns sådana människor. Det kan lika gärna vara Kerstin, 60 år, som inte ens har en gymnasieutbildning, men med ett genuint intresse för sitt jobb och en instinktiv känsla för hur man bäst bemöter olika typer av människor, som Anders, 25, med en högskoleutbildning inom beteendevetenskap men som insett att det här är vad han vill jobba med. 

Jag tror att anledningen till att många tror att undersköterskor/vårdbiträden saknar ambitioner är att det är ett yrke som inte kräver utbildning (utom på vissa ställen, där man kräver att man gått vård- och omsorgsprogrammet). Vad de inte förstår är att det ofta är ett mycket krävande jobb, som kräver ett stort intresse och engagemang för att man ska orka med det i längden. Själv började jag som timvikarie på ett gruppboende för multihandikappade under mina universitetsstudier (som f.ö.var helt orelaterade till det yrket). Det är 20 år sedan, och jag valde att fortsätta på den banan eftersom det är så fantastiskt givande. Nu har jag dock bytt yrke, på grund av att jag efter en långvarig utmattningsdepression (inte jobbrelaterad) lider av koncentrationsstörningar och hjärntrötthet som gör att jag inte klarar jobbet.

Att jobba på ett gruppboende innebär nämligen inte bara att man går dit, umgås med brukarna och hjälper dem med vardagen. Det handlar också om att hela tiden ligga steget före, förutse situationer som kan uppröra brukaren och försöka förhindra/hantera dem, vilket innebär att man måste kunna tänka som brukaren, vilket ofta är helt ologiskt för en själv, speciellt om det handlar om personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det handlar om att lösa konflikter och stötta vid svårigheter. Det handlar om metodutveckling, om att hjälpa brukaren att utvecklas och om att dokumentera processen. Att lyckas med det på ett framgångsrikt sätt kräver, om du frågar mig, definitivt ambitioner.

Slutligen: Ber om ursäkt för långt inlägg! Förstår om ingen orkar läsa :)