Skärmtid, lek, vardag?

Hooon skrev 2019-02-16 11:31:41 följande:

Hur gör ni med tv och telefon med era små? Mellan 1 och 1,5 år? :)

Och hur ser dagarna ut med lek och aktiviteter?

Leker ni Med eller sysslar ni med eget?

Tacksam för alla svar <3

Har en kille på 14mån. Hade han fått bestämma hade det varit tv hela dagen. Och tyvärr är han inte särskillt intresserad av att leka.. Om man inte tvingar på det. Dock riva ur alla skåp går.

legomum skrev 2019-02-21 11:47:53 följande:

Är jag ensam om att lära mina barn leka själva?

Tycker det ser ut som så här i tråden. (Men jag vet att jag har fel)

Jag har för att få min vardag (även som hemmaförälder) att fungera fått se till att de är "upptagna" med annat för att jag ska tex kunna laga mat. Från början satt de max en meter från mina fötter och lekte i lådor och skåp när de blev äldre hade jag en lekhörna precis bredvid mig med leksaker. Kan säga att jag trollade med knäna för att hålla dem på gott humör, det var sjunga och göra ljud och konstant prat med dem. Utan att jag behövde sitta ner och leka -hela tiden. Visst tog det längre tid med maten men det får man ju räkna med när de satt två ettåringar vid fötterna.

Jag tror det är viktigt att lära sina barn att de inte måste bli underhållna av sina föräldrar varje stund de är vakna. Att det är ok att ha tråkigt.

Deras fantasi utvecklas och deras lust för upptäcka ökar när de får tid till det utan en förälder som konstant hoovrar över dem och serverar lek.

Så tänker jag.

Troligen är du inte ensam om att lära dina barn att leka. Men det är lite olika svårt beroende på barnets personlighet.

Jag har ett barn som alltid varit nöjd med att leka själv, kunde sitta länge och pula med sitt, hade tidigt fantasilekar och lekte långa stunder på egen hand. Jag behövde oftast inte ens låta eller nånting utan hen var nöjd ändå.

Och så har jag ett barn som var den totala motsatsen, ville alltid bli underhållen och kunde inte leka självständigt. Ville oftast göra farliga saker om hen var själv, typ klättra upp högt och inte kunna komma ner eller rymma iväg om man var ute. Så det barnet krävde alltid mer av mig när hen var liten. Var hen själv var det också gnälligt och frustrerat så att jag inte fick ro ändå att göra mitt.

Jag har aldrig sett mina barns beteende som min ansträngning utan som en del av deras personlighet och att jag fått anpassa mitt föräldraskap utifrån deras behov och små egenheter.

Nu är de båda tonåringar och hyfsat självgående personer men fortfarande med tydligt sina personligheter.

Skärmtid, lek, vardag?

INNEHÅLL