Varför så lite sex i vårt land?

Självklart är det - på sätt och vis - ett val. Men det är ju ett tragiskt val: ett val som  indikerar att något inte står rätt till.

Låt mig ta ett exempel. Igår avhandlades svenskarnas allt sämre sömn länge och väl på TV. Även här går det att säga: "Men svenskarna kanske väljer att sova mindre? Det är väl fantastiskt att vi svenskar kan välja exakt hur många timmar vi vill sova? Folk kanske tycker det finns andra, roligare aktiviteter?"

När det gäller människans grundläggande behov - sömn, mat, sexualdrift - så går det inte att dribbla alltför mycket med variablerna. Ätstörningar är ett hälsoproblem. Sömnlöshet likaså. Och svag libido är det i allra högsta grad.

Problemet är att Sverige fortfarande är ett puritanskt och moralistiskt land, trots att vi inte inser det själva. Det är inte många decennier sedan kvinnor i vårt land kunde tvångssteriliseras pga att de gick "för ofta" och dansade, för att de hade för många partners och liknande. Inte ens i fascistiska förtryckarregimer på 20- till 40-talet förekom något liknande.

I Sverige är fortfarande sex något lite pinsamt, något man helst inte talar om. Sexuell misär - var sjunde kvinna som inte har sex är inget annat än just sexuell misär - skapar inga jätterubriker och avhandlas mycket mindre än att 10% av svenskarna har sömnproblem.

Och detta är verkligt oroande, inte minst för de unga som nu växer upp i vårt samhälle.

Om du är så empatisk som du säger så vet du mycket väl att den typ av fenomen som vi ser så mycket av i dagens svenska samhälle - sömnproblem, ätstörningar, svagt libido osv osv - är typiska indikatorer på psykisk ohälsa. Och psykisk ohälsa är ofta värre än fysiskt sådan: du kan ta ett piller mot t ex högt blodtryck men det finns inga piller som botar ångest eller svag sexualdrift. Du har säkerligen själv gått igenom svåra perioder i ditt liv och du vet då att kroppen och sinnet går in på ett slags "survival mode" där livet mera handlar om att överleva än att må bra. Under sådan perioder kan sexualdriften sjunka till nära noll - mig hände det i början av 90-talet när båda mina föräldrar var allvarligt sjuka samtidigt. Men om ett sådant tillstånd blir permanent så är det något som är radikalt snett.

Problemet är kanske vår syn på hälsa och ohälsa? Hälsa är inte "frånvaro av sjukdom" utan ett tillstånd av välbefinnande. När läkare skickar hem oroliga människor med beskedet "fru Perssons resultat var utmärkta så gå nu hem och var lugn" - trots att fru Persson känner sig renons på livsglädje, entusiasm och sexualdrift - så skapar de bara förutsättningar för ytterligare, mer konkret "fysiskt" lidande.

Brist på sex är en riskfaktor vad gäller många sjukdomar: vissa typer av diabetes, hjärt- och hjärnsjukdomar osv. Och kombinerat med t ex sömnlöshet kan det bli en riktigt explosiv blandning.

Den blandningen drabbar idag inte bara folk mitt i karriären utan även våra ungdomar, som redan i tidig ålder ofta har ett avtagande libido. Om du verkligen hade den empati du påstår dig ha skulle du knappast bagatellisera detta.

Men kanske är det som så ofta, att någon i din närhet måste drabbas för att det ska bli fattbart. Procentsatser förblir i den oempatiskes sinne inget annat än just torr statistik.

Visst finns det relationer som kan fungera utan sex. Men för att det ska ske måste ju båda parterna vara "sexuellt svala" och då krävs det en sinkadus, rent statistiskt sett. Kanske dags för dejtingsidor för asexuella?

Bland oss människor finns det alla slags varianter på alla områden. Jag har en faster som när hon var yngre kunde somna ett par timmar i tv-soffan och efter den tuppluren var hur fräsch som helst och utan problem kunde inleda en ny dag. Men det innebär inte att bristande sömn för väldigt många är ett stort problem.

På samma sätt kan en människa leva ett utmärkt prima liv helt utan fysisk intimitet. Men man kan inte på något sätt göra detta till en norm eller ens till ett argument för att svag sexualdrift är ett mindre viktigt hälsoproblem.

Dessvärre tenderar vår kultur att förbise just det här och just därför finns det så stora mörkertal i vårt annars sifferbesatta samhälle. Och ofta får de som drabbas vända sig till orientaliska läror som tantra, zen osv för att hitta en lösning.

Det man inte upplever som ett problem söker man knappast bot för. Men tänk dig själv en situation där man blir avvisad av sin partner och inte bara någon gång då och då. Hur många relationer överlever något sådant?

Ja jag förstår inte varför det är så mycket viktigare och farligare att det råder bristande synkronicitet vad gäller sexlivet än vad gäller  till exempel synen på ekonomi, barnuppfostran, levnadssätt och så vidare.

Har inte talat om flanera. Rör dig lite på lokaler, i köpcentra eller var du än vill: kärleken lyser alldeles för ofta med sin frånvaro i Sverige. Om inte det är beklämmande, vad är det då?