Hur ska jag klara detta..

Det låter hemskt tungt och jag förstår att du är jätteledsen! Så fint att du ändå har barnen att vara nära. Kanske kan det hjälpa lite att det gör ondast första gången och sedan blir det lättare. Första gången du hör att hon har någon annan, första gången hon sover hos honom när du vet etc. Det kommer fortsätta göra ont men inte lika mycket som första gången.

Har du några vänner/bekanta kvar som du kan ta upp vänskapen med igen? Eller träffa nya människor? Jag tror att det är jätteviktigt att vara nära andra i det här läget, och även om barnen finns där för dig så påminner de säkert mycket om henne också?

Du verkar vara en fin kille och du kommer bli lycklig igen även om det inte känns så nu. Kram! <3

Tack så mycket för de värmande orden, känns bra att det finns människor som du. Jag har ingen nära kompis här, folk flyttar ju ibland.. Har väl en som jag kan ringa men man drar sig för att ta upp sånt här. Jag skulle vilja träffa nya människor men just nu är hela jag som förlamad, kan inte sitta still, kan inte göra något.. Bara att gå till jobbet är som att bestiga ett oöverkomligt berg men jag måste gå dit och hålla skenet uppe.

Barnen är bra och snälla men som förälder så kan man inte lägga något ansvar på dom om sådant här, ibland kan jag inte stoppa gråten och då kommer det barnet som bor hemma och ger mig en kram och säga att jag ska ta det lugnt, det kommer att lösa sig pappa.

Jag vet att jag inte kan ge henne min kärlek nu det är omöjligt, men jag har så mycket kärlek i mig och även om jag är normalt "manlig" så känner jag mig inte det nu och vill bara bli kramad och älskad.. *Kram* <3

Usch vad tufft. Kan inte ens föreställa mig känslan av att inte vara tillsammans med min man längre. Måste vara fullständigt vidrig känsla.
Svårt att ge råd när man inte gått i samma skor, men rent spontant känner jag att du kanske borde ägna dig åt nån hobby? Barnen verkar ju stora och klarar sig säkert själva stor del av tiden. Så prova nåt nytt. Träffa nytt folk. Vidga dina vyer, typ nån sport, dans, annan sorts träning än det du brukar träna osv...
Sen ska man försöka att inte tänka på vad den andra personen gör eller inte gör. Lättare sagt än gjort, men jag tror inte att det bidrar till nånring positivt.
Kämpa på nu! Det blir lättare med tiden. Du kommer greja detta fint!

Jag tror att du är lite i chock just nu, det är därför du känner dig både förlamad och rastlös. Tillåt dig själv att vara ledsen, det är okej. Det är också jättebra att du känner att du har mycket kärlek i dig själv. Tids nog kommer du göra någon annan kvinna väldigt lycklig. Men först måste du landa i detta och komma över sorgen och det tar sin tid. Det är både normalt och manligt att vilja bli kramas och älskad i din situation och inget konstigt alls :) Vad fina barn du har som finns där för dig och skönt att ett bor hemma så att du inte behöver vara ensam men jag håller med dig om att man inte kan prata om allt med barnen. Ta upp luren och ring din kompis, han eller hon blir säkert bara glad att få höra från dig.

Vad jobbar du med? Jag känner igen det där med att försöka hålla ihop på jobbet fast man har en personlig kris, har varit med om det själv.

Kram!!

Ja jag är i chock.. Enda gångerna som jag kan närma mig verkligheten är när jag tränat mig totalt utpumpad så att jag nästan svimmar, då får man en endorfin kick som dämpar en del för en stund. Jag söker lägenhet för att jag måste, inte för att jag vill. Jag ser när hon chattar med den där killen som "hjälper henne", vi har haft så otroligt bra förhållande i så många år men jag får ingen chans att lösa det med henne. Vi har båda mycket att förlora trots att det varit en del problem sista åren, trots detta brukade jag ändå nästan varje dag säga att hon är vacker och att jag älskar henne även de gånger hon själv tycker att hon ser hemsk ut.

Har sett att hon också är i chock men vi hanterar det på olika sätt, igår kväll så var det en stund hon blev ledsen och sa att hon skulle komma hem till mig när hon saknade mig. Jag såg då att det fortfarande fanns något där bakom, saknaden över allt underbart vi haft och roligt vi gjort, men efter en stund så lägger hon på en mask igen som inte vill prata. 

Försökte att prata med henne idag men jag förbannar mig själv som börjar att gråta och knappt får fram det jag vill säga. Bad henne att ta det lugnt och tänka på vad vi haft och inte rusa vidare bara för att hon inte kan tänka klart. Jag kan förlåta det som hänt och gå vidare, men gör hon om det så bränner hon alla chanser och jag vet inte hur jag ska kunna hantera det. Kunde vi vara ifrån varandra ett tag och kanske känna saknad så är det lättare att hitta tillbaka och reda ut sådant som egentligen inte var av värde att tjafsa om. Men blandar man in andra så blir någon sårad kanske bortom hjälp och då finns det inget att gå tillbaka till.

Själv har jag förändrat mig radikalt på ett halvår, har lärt mig att småtjafs över saker som inte är viktigt är inte värt att hålla på med. Har varit enligt henne "drömkillen", men senaste åren har vi tillsammans inte behandlat våran kärlek och relation som man ska göra alla gånger. 

Hon kanske inte är för mig längre men jag kan inte dämpa min sorg som är så djup det ibland faktiskt känns som att hjärtat ska stanna och det går inte att andas. Jag sitter då oftast i min ensamhet och kan inte ta mig för något, det går varken att tänka eller göra något. Mina tankar är bara fokuserad på sorg och min enorma kärlek till henne. Hade vi varit ett omaka par där det inte fungerat så visst man hade varit ledsen men förstått att det inte är något idé att fortsätta. Men jag vet ju hur otroligt vi haft det och det gör att det blir så mycket värre.

Jobbar med IT och arbetskamraterna stöttar mig även om jag inte direkt kan prata med dom om det här, men de vet att jag sörjer och ibland får jag lov att gå ifrån ett tag. Jag förmodar att hade jag haft någon snäll människa att prata med så hade jag nog mått bättre.

Jag förstår att jag inte är ensam om detta och jag har varit med om det förut när man var yngre, man har själv gjort slut ibland och så precis som alla andra. Men efter över 20 år, barn, hus, gemenskap. Man förlorar allt och det skär in i själen på ett sätt som jag inte ens förmår att beskriva.

Förstår inte att någon ens orkar att läsa det jag skriver.. Men ni ska veta att jag är oerhört tacksam för att ni skrivit något till någon som känner sig så ensam. Kram på er underbara människor. 

Usch, jag vet precis hur du känner dig. Jag var med om ett sådant uppbrott för längesedan. Jag kunde knappt andas och hela kroppen är i chocktillstånd. Det är inte för inte som skilsmässor och andra uppbrott är något av det mest stressande som människor kan utsättas för. 

Hur jävligt det än känns just nu så kommer en dag när du kan skratta igen. Ett hjärtligt skratt som kommer inifrån. Det kommer att ta tid, men det går att ta sig förbi det här. Har du någon vän du kan tala med? Någon släkting? Ibland är det bäst att inte vara helt ensam vissa dagar, jag brukade åka hem till en kompis och lägga mig på soffan. 

Det värsta går över. 

I efterhand kommer du kunna vara tacksam över att barnen är så stora i alla fall.De har fått det bästa av er båda i många år. För det är inte lättare att separera när man har små barn och inte tid att vara ledsen. De förstår oftast inte och sorgen över att inte ha sammanboende föräldrar följer med oss än. Hon är 8 år nu och vi separerade när hon var drygt 1.

I vårt fall berodde mycket på hans psykiska problem. Han förordade familjerådgivning ca ett halvår innan det slutgiltiga beskedet, men det var bara för att kunna påstå att han gjort allt. I praktiken var han inte alls intresserad att jobba på vårt förhållande. Vi skulle också försöka hålla sams de 3 månader det var rimligt att jag fick chansen att söka ny lägenhet. Tyvärr fick han plötsligt en knäpp och blev hotfull, så jag fick ta dottern och fly. Jag satte henne i bilen innan jag sprang in och hämtade gröt och välling, så vi hade så vi klarade oss till nästa dag. 

Redan innan jag flyttade för gott 2,5 veckor senare kunde han inte avvara sitt dejtande på nätet mitt framför ögonen på mig. Det gav sjuka spänningar.

Sedan många år är jag evigt tacksam att jag tog mig ur hans klor då jag inte ville ha några hot om att han skulle ta livet av sig om jag lämnade. Idag lever jag med min sambo och vi har två gemensamma barn. Så livet kommer rulla vidare även för dig, även om det tar tid.

Jag dejtande ganska friskt på nätet, mest för att älta av mig i början i skift. 

Vid en annan separation började jag gå på danskurser då det var ett bra sätt att komma ut och träffa folk och höja sin egen självkänsla om inte annat.

Ja jag är glad att barnen är stora, yngsta är 15 och det tar dock rätt mycket på honom att gå igenom det här. Han har även haft det tufft med vissa ämnen i skolan så han behövde inte det här. Både jag och min före detta (som jag ännu inte flyttat från, letar lägenhet), har växt upp utan pappor, för mig var det viktigt att mina barn skulle ha båda föräldrarna vilket jag nästan lyckats med.

Jag är hemskt ledsen att du behövde gå genom något sådant du gjorde, min mor flydde med mig från min plastpappa när jag var 11 år så jag vet hur det fungerar när det brakar loss ordentligt. Att sedan se någon dejta kan sänka en helt om man är den som fortfarande älskar. 

Det fanns fortfarande hopp om oss i julas, kanske vi flyttat isär för att nollställa allt och sedan hittat varandra igen. Ibland kan man behöva att vara ifrån varandra ett tag för att inse att det inte fanns några allvarliga problem, det kan bara bli så att en eller båda parterna fastnar i det. Löser man den biten så kan man med ny lärdom börja om på nytt och finna kärleken igen.

Den här amatör coachen som hon talar med har förstört allt detta, det är en person som ska hjälpa de som behöver hjälp och inte göra det för egen vinning. Det är så hemskt att något sådant kan hända.. Jag ville få henne att tala med någon eftersom hon även hade haft det lite tufft att hinna med på jobbet, jag är rädd om henne och ville att hon skulle må bra. Till slut talar hon med någon och han försöker att slita sönder den här familjen för att han tycker att det är spännande. Det ser ut som att han har lyckats, hon tar avstånd mot sådant jag talar om vilket hon inte gjorde tidigare. Några få gånger har jag sett henne visa känslor för mig under kort stund och "försagt" sig genom att säga något gulligt, sedan är det som någon hoppat ur en låda och sagt till henne att vara tyst.

Jag har inga illusioner och jag har hela tiden förstått att vi behöver vara ifrån varandra, men vetskapen om att det fanns en liten chans att allting för eller senare faktiskt skulle kunna fixa sig och bli underbart igen är så gott som borta.

Nu går jag bara här och väntar på att hon eventuellt säger att hon åker och träffar den här personen igen och då vet jag inte hur jag ska hantera det, jag är så fruktansvärt rädd.. Så rädd...

Stackars dig..Mitt hjärta brister lite av att läsa det du skriver. Gått igenom sorg av liknande slag och jag kan säga att jag hade en tuff tid efter min seperation. Men..nu kommer klyschan- Det BLIR bättre. Livet går in i en annan fas och du kommer en dag se tillbaka på den här tiden som lärorik och du kommer veta mer om dig själv, din styrka och dina kvaliteer. Kram <3

Ni har varit så snälla och gulliga allihopa och det är jag så tacksam för. Jag letar efter lägenhet men har ännu inte hittat någon, det hugger till i mig varje gång vi träffas hemma. Jag vet att hon chattar med den där killen och hennes kroppsspråk visar det också. Jag hade hoppats på att vi kunde flytta isär och vara ifrån varandra ett tag och känna efter, men hon som aldrig haft någon erfarenhet av något sådant här tidigare (vi blev tillsammans mycket unga) går i samma fälla som man själv fick lära sig som yngre. Jag hoppas att jag har fel förstås, men det känns som att det är över helt och hållet nu. Jag förstår att jag inte kan leva med henne nu även om mitt hjärta protesterar av full kraft, men jag hoppas att hon inte drar in någon annan i det här innan vi har hunnit att flytta isär för det skulle krossa mig..

Jag ser hur många underbara kvinnor som skriver här och har eller har haft män som inte visar kärlek eller är ointresserade av sex eller att göra roliga saker tillsammans. Tro mig det finns män som har överflöd av kärlek och omtanke som aldrig sinar. Jag önskar bara att jag fick möta en kvinna som känner som jag, en kvinna som uppskattar att man gör frukost på sängen åt henne, som ler kärleksfullt när man lagar underbar mat till henne. Hur hon skriker av skräckblandad förtjusning när man jagar henne runt köksbordet för att fånga henne och tala om hur underbar hon är.. 

Jag visste inte om jag skulle få något svar här som var värt att läsa, men trots att jag är så ledsen som jag är så känner jag glädje över att det finns människor som faktiskt bryr sig så pass mycket om andra människor så att de skriver något snällt och hjälpfullt. Om jag kunde så skulle jag åka hem till var och en av er och ge er en bukett rosor. :)