Min mamma kväver mig

Men herregud, sätt ner foten människa! Det är en vuxen kvinna vi talar om, hon behöver höra dig markera dina gränser. Hon kommer inte att dö av det. Du och din mamma lär ju få en mycket bättre relation på sikt om du klarar av att markera gränser mot henne. Försök att se det på det sättet.

Så var jag också mot min mamma. Kontrollerande och elak och bara jag och min bebis räknades. Hon fick inte komma på 1-2 veckor. Sen nu efteråt är hon dödligt sjuk och jag ångrar att jag var så egoistisk och tog ifrån henne barnbarnslyckan. Hade gjort allt för att hon skulle orka komma samma dag nästa barn föds. Men då kommer hon nog inte leva. Livet är kort. Var snäll mot dina nära, för de kan tas ifrån oss på ett ögonblick.

Så var jag också mot min mamma. Kontrollerande och elak och bara jag och min bebis räknades. Hon fick inte komma på 1-2 veckor. Sen nu efteråt är hon dödligt sjuk och jag ångrar att jag var så egoistisk och tog ifrån henne barnbarnslyckan. Hade gjort allt för att hon skulle orka komma samma dag nästa barn föds. Men då kommer hon nog inte leva. Livet är kort. Var snäll mot dina nära, för de kan tas ifrån oss på ett ögonblick.

Jag läser och tar in det ni skriver. Kanske är det bästa att bara vara extra tydlig och samtidigt vara noga med att poängtera att det inte har med just henne att göra. Vi har ju sagt samma sagt till svärföräldrarna, att vi gärna vill vara ensamma och landa när vi kommer hem och det sa de att de tyckte var självklart. De kommer bara titta på bebisen, säga hej då till vårt första barn och oss, sedan åka hem.

Med offerkofta menar jag att min mamma alltid vänder på saker till att det är synd om henne, eller att ingen tycker om henne för att hon gör fel jämt. Ett exempel (av otaliga) är när jag och sambon hade köpt lägenhet och mamma tjatade om extranyckel. Hon hade extranycklar till samtliga av mina syskons bostäder och åkte dit flera dagar i veckan, när de jobbade. Städade, kollade kyl, frys och post osv. Vi satte där och då stopp direkt och sa att vi redan lämnat nyckeln till en granne, för att vi lätt skulle komma åt nyckeln. Hon blev jätteledsen och arg och fick det till att hon var sämst som mamma och att vi väl inte litade på henne. Samtalet avslutades med att hon kom fram till att hon nog inte skulle besöka oss, för det ville väl ingen göra när vi inte kunde tåla att folk kom på spontanbesök ibland. Tack vare gränssättningen har vi dock ett privatliv, jag och min sambo, och min mamma kommer gärna på besök och har oss gärna på besök också.

Hon är en jättefin mormor åt mitt barn, men har svårt att i stunden acceptera att vi inte vill leva på hennes villkor.

Min pappa har inga problem med att säga till när mamma går över gränsen och han har själv försökt backa upp mig när mamma ändå insisterar. Tyvärr vänder oftast mamma på saker mot honom också, men han tar det bättre än vad jag gör och låter henne gnälla tills hon släpper det. Det är många gånger som han sagt till henne att vi säkert hör av oss om vi vill att hon ska besöka oss, komma på besök, ha hjälp med något osv, men det verkar liksom inte sjunka in.

Jag pratade med sambon idag om detta igen och vi kom fram till att vi nog ska vara ärliga och säga som det är. Mest för att vi ju faktiskt vill kunna berätta för henne att när barnbarnet blivit fött.