Min. Kompis ska få barn med en 50 åring.

Jag skilde mig när jag var 39 och träffade en tjej som då precis fyllde 17. Vi var tillsammans i 9 år och jag gjorde slut just för att hon tjatade om barn redan när hon fyllde 25. Vi har sporadiskt kontakt än idag av skäl som jag inte riktigt kan förklara och några barn har hon inte. Inte heller har hon något liv hon är nöjd med, snarare kantas det liv hon har av fattigdom, en del sorg, brist på struktur och total avsaknad av allt som guldkant heter. 

I dagsläget är 50 ingen ålder att snacka om egentligen, om man tar vara på vad ett modernt välmående samhälle har att erbjuda och sköter sin fysiska och mentala hälsa och lever sunt. 

Däremot så skulle jag aldrig, någonsin lägga min energi och tid på ett litet barn i min ålder. Fast hennes partner vet ju att han kan baila om han tröttnar. Hennes börda behöver inte bli större än så många andra ensamstående mammors. Hon är 27 alltså riktigt vuxen, säkert med stabil ekonomi, ordentligt boende och över lag ordnade förhållanden. Hon har inte så mycket att förlora på det om det känns bra. Vill han inte vara med, eller vill hon inte att han ska vara med, kan hon köra ett eget race. 

Ser inget märkligt med det. Jag var då gift i drygt 18 år och kände att det skulle vara kul med lite sällskap över sommaren och nappade på en tjej som tyckte jag var en kul snubbe. Sedan blev hon bara kvar av egen vilja tills jag inte längre orkade med hennes drama och tills jag inte längre orkade att ta hand om henne och försöka få henne på rätt spår. Hon skapade sig såsmåningom rätt trasigt liv genom att välja killar i sin ålder iof, men som var helt fel för henne. Idag hör hon med jämna mellanrum av med sina problem efter att hennes närmaste gick bort, men eftersom jag sitter lite i samma sits så ...my plate is full så att säga. 

Jag tycker att en åldersskillnad på mellan 10-13 år är helt ok och hanterbar. Mer än så kan bli besvärligt, det vet jag av egen erfarenhet, särskilt om man befinner sig på helt olika platser i livet. Faktum att män dras till yngre kvinnor är däremot varken något nytt eller speciellt kontroversiellt. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Sedan är det två som dansar i en relation och sällan handlar det om något slags tvång. 

Om tjejen tråden handlar om, väljer en 23 år äldre man och han väljer en tjej som är nära hälften så gammal måste båda vara med på vad det kommer att innebära med tiden, vilket...kan iof vara inte så mycket, eller vara rätt mycket issues. Vill hon ha barn så kvittar det egentligen om hennes sambo kommer att vara kvar i princip. Jag utgår ifrån att hon står på benen social och ekonomiskt (annars hade hon väl inte försökt sätta ett barn till världen) så även om han avviker, kommer hon inte att sjunka. 

Inget är säkert eller givet. Kanske överlever han sitt barn, precis som jag överlevde ett av mina som gick bort för ganska exakt ett år sedan bara 18 år gammal. En sak är dock säker och det är att livet är kort och att man inte bör låta andras uppfattningar och tyckanden styra ens handlingar. Oftast ångrar vi saker vi INTE gjort, saker vi INTE sagt och saker vi avstått ifrån...för att andra "övertalade en. 

Trasig var ju hon inte och vi hade det väldigt kul. Jag kände ibland att hon utnyttjade mig, men brydde mig om det.  Det fanns en del folk som hade en massa åsikter om detta, men det brydde vi oss inte om alls. Det är lite av livets konst att ta andras åsikter med en klackpark och leende. Vilket är precis vad tjejen i tråden bör enligt mig göra. Åsikter är ju som rumphål, alla har en och ...det går ju inte att göra alla nöjda. Tvärtom...man ska INTE göra alla nöjda, för att man inte är skyldig främmande människor ett dugg. Livet är väldigt kort och det går inte ut på att göra andra nöjda. Jag tror att tjejen tråden handlar om skulle ta mycket illa upp om hennes "vän" skulle komma med pekpinnar om hur livet ska se ut, hur gammal / ung / fattig / rik osv partnern ska vara osv. För hur kan hon veta vad som passar någon annan ? Vem gav henne rätt att med säkert inte mycket mer livserfarenhet gå runt och dela ut pekpinnar ? Sånt gör inte vänner. 

Tyvärr så finns det högre risker och i synnerhet för autism och Downs. Det är inte så försumbara heller enligt flera nya studier från bl a Danmar. Det sagt ..är hela livet en risk, kalkylerad i bästa fall, dumdristig i sämsta. 

Vid val av en "partner in crime" resp. "bygga familj och framtid" har nog människor helt olika uppsättningar av kriterier. Det trista vore om mannen tänker sig en kul tjej att köra mc, kitesurfa och resa med...medan tjejen vill ha "villa, hund, man och volvo". Fast...en sådan mismatch blir ju rätt förödande oavsett ålder på parterna.

https://ki.se/nyheter/aldersskillnad-mellan-foraldrarna-okar-risk-for-autism-hos-barnet

Lite sådär skulle jag vilja säga...Å andra sidan finns det kvinnor som skaffar barn med utslagna småtjuvar och misslyckade miffon...Så förvänta sig ett rationellt beteende är väl lite mycket kanske. Folk är som de är. Barn chansar man med...huslånet - aldrig.

50 idag om man sköter sig mentalt och fysiskt är ingen ålder. Tänk på att vi snart ska jobba tills vi är typ 70...Dagligen ser jag män som jag vet är kring 35 men som redan har begynnande eller tom färdig flint och isterbuk, sluttande, smala axlar, dålig hållning och platt bak. De har dåliga vanor och rätt osunda livsstilar. Knappt någon fantasi och det är som livsgnistan släckts av all "pussel" som de måste lägga. Det påminner mig om jag ofta vid 53 har så mycket mer drive och energi än dessa så mycket yngre gubbar.