Kan framgångsrika/rika umgås med fattiga?

Jag är sådan som person att jag oftast fungerar i olika sällskap, men särskilt bra med övre medelklass.

Prat, intressen, diskussioner och inte minst smak på lite högre intellektuell nivå.

Jag gillar exempelvis bra mat och god mat, gärna med bra öl eller vin till.

Jag själv har dock ingen högre utbildningsnivå, av olika skäl, fast jag har de intellektuella förutsättningarna.

Mitt stora problem med umgänge är ekonomin.

Jag har ofta haft det för snålt ställt för att kunna umgås, göra saker ihop och kunna bjuda hem folk på en bättre middag.

Men varför måste vi umgås med alla? Om jag är en människa som tar mycket ansvar kommer jag att umgås med andra människor som tar mycket ansvar. Folk som inte gör det förstår inte hur tungt och mycket arbete som ligger bakom att axla det. De är oftast kritiska och ytliga.

Jag umgås med människor som är steget under mig och steget över mig. Då kan jag både insprera och bli inspirerad. Det handlar om mognad och beror på hur långt man kommit. Har jag slutat dricka alkohol och leva krogliivet kommer jag ha föga gemensamt med någon som fortfarande befinner sig där. 

Rikedom räknas inte i matriella tillgångar. Jag kan vara fattig externt men rik internt och gå från noll till miljonen på grund av att jag vet hur jag ska gå tillväga. Medan vissa går hela livet och underhåller sin fattigdom och expanderar aldrig sina gränser.

Jag umgås med folk som vill framåt och inte tycker synd om sig själva. Dåligt sällskap fördärvar goda seder. Man blir som de man umgås med. Det handlar inte om att jag tycker illa om dem bara det att jag inte längre har något gemensamt. Vill jag gå vidare i livet måste jag  ibland lämna tröga vänner bakom mig.

Alla människor är lika mycket värda men alla är inte lika. Alla människor i Sverige har samma förutsättningar att mogna och växa till internt det har föga att göra med externa omständigheter. Du väljer själv vilken attityd du bemöter problem med. Du kan fortsätta vara ett offer eller besluta dig för att gå igenom svårigheterna. 

Vill jag genom de kan jag inte fortsätta att omge mig med människor som hindrar mig.

Jag vill inte umgås över vissa gränser. Inte på grund av människorna i sig men på grund av deras inställning.

Jag har behövt lämna vänner jag tycker väldigt mycket om. Jag önskar de hade velat följa mig dit jag gick men de vill hellre underhålla sina ungkarlsliv än att avancera i livet. Vill de fortsätta vara ungkarlar är det deras val. Jag tänker inte vara ortens Piff och Puff när jag är 45.

Det är sällan en alkoholist mår bra av att hänga med andra alkoholister om han vill bli nykter. Spelar ingen roll hur mycket han tycker om dom. 

Jag säger inte upp gemenskapen. Jag har bara valt en väg som gjort att vi inte hittar de gemensamma nämnarna. Har fortfarande mycket minnen tillsammans och äter gärna en pizza när vi ses men det är så långt man kommer. Kan dock inte påstå att det skulle gjort något om jag försvunnit från din vänkrets. Förstår inte riktigt varför du nämner det? Skulle jag ha lidit av det eller vad menar du?

Nej absolut inte! Det är inte att vara en vän, det är att vara ett gående försörjningsstöd! Det är heller inte okej av vännen att ta emot detta! Vad är givandet i det? Inte en balanserad vänskap. Mina pengar är till för mig och inte för världen. Om min väns plånbok blöder pengar är det inte min plånboks uppdrag att plåstra om. Du har det hela väldigt bakvänt. Hoppas inte du någonsin råkar ut för detta själv, för du anar inte hur utnyttjad du kan bli eftersom det tillslut blir till din skyldighet att driva detta privata välfärdssystem och ger du plötsligt avslag, vänder de dig ryggen - helst med yxa och häcksax!

Good luck!