Provoceras av kejsarsnitt!
Har följt tråden med stor spänning under några dagar nu och förundrats och förfärats över de starka känslor och retorik ämnet frambringat. Är själv gravid för första gången och har således en del framför mig vad det gäller förlossning.
Det som fått mig att höja på ögonbrynen och fundera är två tankar.
Har man alltså mer eller mindre ett VAL hur man ska förlösa pga rädsla? Det hade jag ingen aning om i så fall. Trodde att man endast utförde planerade kejsarsnitt om medicinska skäl finns. Alltså inte pga rädsla.
Vem är INTE rädd, vettskrämd och ångestfylld inför tanken på en förlossning när man inte gjort det förr? Många historier har man ju hört under sina levnadsår och förstått att det är allt annan än a walk in the park.
Jag har hela tiden tänkt att det bara är att hacka i sig, den här rädslan, skräcken och funderingarna inför vad som komma skall. Att rädslan är en naturlig del inför en förlossning. Att jag får vara beredd på att det kommer vara den största utmaningen jag ställts inför i livet och sen göra mitt bästa för att kunna genomföra det.
Jag har absolut inte förstått att det är något man kan diskutera runt utan att det bara är att gilla läget.
Intressant tråd, som väckt en hel del tankar. Vänligen observera att det jag lyft i mitt inlägg är reflektioner ur en kommande förstföderskas huvud. Vad det gäller rädsla inför en andra förlossning, när man har en komplicerad förlossning i bagaget säger jag verkligen inget om. Det är en helt annan femma än mina personliga tankar ur mitt oerfarna perspektiv.