Provoceras av kejsarsnitt!

Ta den diskussionen med de som har satt upp direktiven. Det är de som har den medicinska kunskapen.

Inte alls konstigt att många mer snittbebisar än de som föds normalt hamnar på neo. eftersom det i en klar majoritet av de som snittas beror på att barnets eller mammans hälsa/liv är i fara.

Denna diskussion om KS eller inte har nog funnits på internet i över 20 år, och ändå är antalet snitt ungefär procentuellt lika stort under hela den här tiden.

Sonen kom via snitt, och precis som de flesta snittbarn så mådde han bra, ingen neo (beslutet var läkarens inte mitt, varför jag snittades, för att barnet inte startade sin förlossning själv)

Ingen väljer snitt, läkaren tar ett beslut utifrån den information han/hon får, där även förlossningsrädsla är en faktor.

Fast ska man börja gnälla över skattepengar så är KS kanske inte rätt väg att gå. Det är väl försvinnande få medel det handlar om? Kring 15-20% snittas idag, och en del av dessa är alltså oplanerade och väldigt nödvändigs. En annan del är förlossningsrädda som blev traumatiserade efter förra födseln. Den återstående delen är en försvinnande liten procent rädda förstagångsföderskor.

Jag tycker att jag har precis samma rätt att föda mitt barn med KS som du har att föra TVÅ framtida skattebördor till denna jord SAMTIDIGT. Herregud, där kan vi tala om ett övertramp. Hoppas verkligen att bara den ena snyl- jag menar det barnet får gratis skol-, tand- och läkarvård, så att du drar ditt strå till stacken och betalar fullpris för den andra ungen!

Tycker även att de borde ha erbjudit dig samtal istället för ett kejsarsnitt under din problematiska förlossning. Allt går med lite god vilja!

Och de som inte kan det ska... vaddå? Döda fostret i vecka 35?

Systemet vi har idag är ju trots allt väldigt bra, tycker du inte det? De gånger rädslorna inte blir botade av samtal så blir det snitt istället.

Yep, jag var fullt frisk och mitt barn också. De där pengarna vi kostade samhället då har vi förmodligen redan sparat in genom att inte behöva uppsöka vården sedan dess.

Som samhälle måste vi ju hjälpa varandra. Du betalar skatt så att jag får mitt kejsarsnitt när något annat är helt otänkbart, jag betalar skatt så att din unge får vård når hen drabbas av en allergisk chock/trillar ner från ett träd/blir diabetiker/behöver extraresurser i skolan.

Du dör inte av en bruten arm. Och barnsäng var den vanligaste dödsorsaken för typ 150 år sen, så helt naturligt är det inte heller.

Handlar inte om att vara en bortskämd primadonna, haha. Men du jämför nån som tycker att det är jävligt läskigt att flyga, men gör det ändå med lite sprit eller mediciner för det är nice på Kanarieöarna, med någon som är maniskt rädd och slår över till totalt, okontaktbart panikläke. Rädslor är liksom inte jämna över brädet.

OT och kanske korkad fråga... men låter de en föda vaginalt efter att man gjort kejsarsnitt i Sverige? Trodde det kunde vara farligt för mamman? Där vi bor fick vi iaf höra att de generellt bara fortsätter med snitt om det tidigare barnet var snitt också.

Ok, jag blir provocerad av att du är lite dum i huvudet och upptar syre från vår vackra planet.

De riskerna är ingenting i jämförelse med att låta någon i fullständig panik försöka föda... faktiskt. Sen är det synd att folk (inkl jag) är så skräckslagna, men då får man göra det bästa av situationen istället för tvång. Man ska vara medveten om riskerna, ja, men är patienten det och ändå väljer att fullfölja så är det patientens egna ansvar. Då kan man (såklart) fortfarande bli ledsen om det blir komplikationer i framtiden, men det är inte så att man skyller det på någon annan.

De riskerna är ingenting i jämförelse med att låta någon i fullständig panik försöka föda... faktiskt. Sen är det synd att folk (inkl jag) är så skräckslagna, men då får man göra det bästa av situationen istället för tvång. Man ska vara medveten om riskerna, ja, men är patienten det och ändå väljer att fullfölja så är det patientens egna ansvar. Då kan man (såklart) fortfarande bli ledsen om det blir komplikationer i framtiden, men det är inte så att man skyller det på någon annan.

Precis. För mig var vaginalt det enda jag ville, jag var livrädd för snitt eftersom det är läskigt att bli uppsnittad.

Men jag var också rädd för förlossningsskador eftersom svensk sjukvård är generellt dåliga på att undvika omfattande sprickor under vaginala förlossningar (jämfört med Finland är vi ju typ ett u-land). Hur personalen sköter förlossningen kan spela stor roll i hur omfattanden sprickorna blir i underlivet, det är absolut något som kan påverkas. När man sedan sitter där med förlossningsskador är det väldigt svårt att få adekvat hjälp i Sverige.

Att många kvinnor är rädda för att föda vaginalt har delvis med ovanstående att göra. Att risken är större för förlossningsskador än i andra jämförbara länder, som ex Finland, samt att man inte får hjälp för uppkomna förlossningsskador gör givetvis att vissa av självbevarelsedrift vill ha kejsarsnitt. Dessutom är snitt planerade och därför behöver kvinnan inte heller vara orolig att inte få plats på förlossningen och skickas hem eller till ett sjukhus långt därifrån med medföljande rädsla för bilförlossning.

Såklart tar det mer resurser att genomföra ett kejsarsnitt än en vanlig förlossning. Lösningen är bättre förlossningsvård och framförallt eftervård för de som lidit svåra förlossningsskador.

En man hade alla dagar i veckan valt en mer resurskrävande och komplicerad operation för prostatacancer om statistiken tydligt visade att den vanliga operationen innebar en inte obetydlig risk för livslång inkontinens och svårighet att genomföra samlag- och det var allmänt känt att om man väl fick problem med detta skulle sjukvården rycka på axlarna och säga -ja vad trodde du, du har opererats för prostatacancer, sånt händer.

Nä men vad är isf ditt problem med att det kan uppstå problem vid framtida graviditeter?

Berätta för oss ovetandes vilken eftervård vi erbjuds?

Jag har fött tre barn och inte sjutton har det gjorts någon direkt uppföljning. Vet ingen väninna heller som fått det. Däremot känner jag flera som bråkat med landstinget i flera år för att få till operation pga av urinläckage och underlivsskador som försvårat toalettbesök och samliv.

Och vet du vad en (manlig) läkare sa till min väninna? Han skrockade och sa att om alla kvinnor med förlossningsskador skulle få operationer beviljade så hade sjukvården gått under (Då har hon alltså gått i 4 år med tarmar som typ hängt en bit utanför kroppen och hon har levt på flytande mat för att det gör för ont att bajsa). Kul att vi som sätter barn till världen och ger samhället framtida skattebetalare inte värderas högre

Nej, du har inte ett val per se. Du måste kunna argumentera för din sak, och ha flera möten där alternativen diskuteras. Det är inte ovanligt att läkarna bedömer att du inte är tillräckligt rädd.

Men din inställning är ju sund på så vis att du inte är sjukligt rädd. Du vet att det kommer att bli jobbigt och göra ont, men du ser också dig själv ta dig igenom det på ett eller annat sätt.

Jag har många anledningar till att inte vilja föda naturligt, en av dem är en stark fobi för höggravida. Jag spyr i princip om jag ser en höggravid kvinna sitta och vingla på en sån yogaboll. Det är så jävla vidrigt. Blotta tanken på att en höggravid stapplar runt lutad över en gåstol - vidrigt. Otänkbart. Ledsen, men det är det äckligaste jag kan föreställa mig. Och då har vi alltså inte ens kommit till värkarbetet eller - ulöööhhh - födseln. Fick se en video på föräldrautbildningen och det var 100 gånger värre än i mina vildaste fantasier.

Jag har en väldigt hög smärttröskel och har inga problem med blod, så den biten var jag aldrig orolig över. Men läkarna kunde måla upp den enklaste och bästa förlossningen någonsin; den innehöll fortfarande själva födseln. Ungen skulle fortfarande ut, och där tog det tvärstopp.

Det är möjligt att vården kan bota det här. Jag tvivlar såklart, men håller dörren öppen. De kan däremot inte bota fobin på typ två veckor, vilket är tidsluckan vården själv sätter för att fixa problemen. Isf får de ju typ sjukskriva en och skicka på daglig kbt och psykologisamtal sekunden man blir gravid.

Oj, vilken sten bor du under??? Eftervården för förlossningsskador är undermålig och det ör inte förrän de senaste åren man ens börjat prata om det!!! Och verkligen långt ifrån alla som behöver får ens hjälp även om de slår in dörrarna hos sjukvården! Det pågår förbättringsarbeten med detta på många ställen men det är en låååååång väg kvar. Men kul och tur dör sig att du bor där de verkar ha kommit längre än hela övriga Sverige tillsammans. Gratulerar, verkligen!

Vem bekostar den hjälpen? Ni som är så emot kejsarsnitt kan ju samla ihop en liten pott isf, ska jag ge dig ett nummer att swisha?

Och de där effektiva operationerna är det bevisligen flera års väntetid till, som hon skrev i sitt föregående inlägg.

Bara det att du tycker det är fullt tillräckligt med uppföljning endast efter *en* sorts skada är väl rätt talande... en kompis bröt t ex blygdbenet under förlossningen; det hade väl varit trevligt om läkarna kollat upp vad smällen kom ifrån, eller upptäckt det under efterkontrollen. Men nej, nej. Inget sånt inte. BARA SFINKTERRUPTURER.

Jag rekommenderar alla att göra planerat kejsarsnitt. Vaginala förlossningar ger skador på kroppen. Min fru är till exempel helt slapp efter barnen. Inte värt det. 

Har följt tråden med stort intresse. Och skulle vilja dela med mig av min åsikt om detta ämne.

Jag väntar mitt fjärde barn med bf den 14 november. Dock kommer bebisen att födas med ett planerat kejsarsnitt, just för att jag starkt önskat att få det. Det finns inge medicinska orsaker till att barnet inte skulle kunna födas vaginalt utan det är jag och bara min egen ångest som är orsaken.

Orsaken är att mitt första barn avled i magen och jag blev tvungen att föda fram flickan vaginalt, av den enkla orsaken att det är en läkande process fysiskt och psykiskt att göra så. Mitt andra barn kunde inte födas vaginalt då moderkakan låg för utgången. Dock blev snittet ändrat från planerat till ur akut då jag började att öppna mig och moderkakan lossnade. Mitt tredje barn fick en dödsdom i vecka 36 då man upptäckte grava hjärnskador till följd av en ovanlig kromosomstörning. Förlossningen startades och flickan avled under förlossningen och var avliden då jag födde fram henne.

Av dess orsaker varken kan jag mentalt eller orkar jag att vänta på att förlossningen ska sättas igång. Jag har svårt att se att det skulle komma ut ett levande barn helt enkelt.

Jag har fått min önskan om kejsarsnitt beviljad och operationen kommer att göras under full narkos på grund av att jag inte kan bli stucken i ryggen för bedövning.

Det är alltså extrem förlossningsräddsla som gör att det kommer att bli så här. Är det då fel av mig?