Ni som är styvföräldrar, känner ni en sorg?

Jag känner en sorg över att befinna mig i den här situationen. Livet kan vara så bra när det bara är vi och våra gemensamma men hans barn sen tidigare passar inte riktigt in. Jag vill inte vara hens mamma men det hade underlättat om hens mamma inte pratat så mycket skit.

Jag håller med. Det finns många anledningar varför man fortsätter ihop, bara det att det hade varit enklare utan det där barnet. Ungefär som en del måste stå ut med en svärmor som lägger sig i för mycket eller den där alkoholiserade farbrodern som lägger sordin på stämningen vid olika högtider. Men ett styvbarn måste du förstås leva ihop med i flera år och gå igenom olika faser med. Att det sen skulle fortsätta att vara obekvämt efter att barnbarnen kommit till, det känns ju lite hopplöst. Jag som hade hopp om att det blir bättre när hen flyttar hemifrån... tar problemen aldrig slut?

Min sambos ex är en riktig skitstövel. Har lämnat deras barn på heltid hos oss trots att vi haft små barn och därpå varit nära att gå in i väggen. Svårt att ändra på detta endast genom att ändra tankesätt. Hon är en skitstövel och allt hade varit enklare om hon inte hade varit en skitstövel. Det är en sorg att upptäcka att det var så pass illa när vi redan hade skaffat gemensamma barn. Hon har utnyttjat oss och hon har manipulerat deras barn medan vi försökt göra "det rätta" och inte blanda in barnet. På vilket sätt skulle jag kunna ändra tankegång och må bättre? Är det fel att känna sorg över det här? Jag har ett bra liv med min familj, jag sörjer inte oavbrutet men det här finns någonstans i bakgrunden. Finns det människor som lever helt utan några problem i sina liv?

Jag anser att har man en gång valt att skaffa barn kan man inte bara avstå från att vara förälder till det barnet. Hur är det snällt att dumpa sitt barn på sitt ex bara för att man inte tycker det är kul att vara förälder längre? Hur kan det vara okej för en förälder att vara förälder på "nolltid" medan den andra får ta barnet på heltid? Hur är det okej att vi som hade småbarn dessutom skulle ta hennes del av hennes arbete för sitt barn? Vadå "vi är ju desdutom två"? Det är ju inte lättare för mig att ta hand om mina barn när dessutom ett barn som inte är mitt ska bo hos oss på heltid. Men jag tror faktiskt att den där skitstöveln resonerade ungefär som du, däremot tror inte jag att du är en skitstövel som skulle prioritera bort ditt eget barn. Jag tror bara du missade den detaljen när du fastnade i tanken på att jag inte ville ha deras barn hos oss på heltid. Det var väl mer provocerande för dig att jag inte ville det än att hon valde bort att ta hand om sitt barn.

Och medan mamman vilade upp sig och gjorde saker som var roligare än att vara förälder, så höll jag och min man på att gå in i väggen. Du tycker inte att man ska tänka i termer om vad som är rättvist men det här är fakta, vi hade tillräckligt med egna problem än att ta hand om hennes problem också. Ovanpå det, precis som du säger, vi fick täcka upp för hennes brister, och det tog på krafterna. Det hade varit enklare om mamman inte hade varit en sån jävla stor skitstövel. Men som jag sa tidigare, jag tror att hon resonerade ungefär som du, att "vi var ju ändå två" och inget om att en av oss inte är förälder till det här barnet och vilken stress det innebär. Hon var dessutom noga med att tala om för barnet att en av oss inte var förälder till det så hon ville ju gärna göra en tydlig uppdelning och styra hur det gick till inom våra fyra väggar. Det jag ville säga med det här är att det hade varit enklare om inte min sambos ex hade varit en jävla skitstövel och det är en sorg att det tog så mycket energi ifrån oss och det är en förlust av energi som sedermera har berövats ifrån mina barn. Du må tycka synd om hans barn som blev övergiven av sin mamma men jag känner först och främst för mina egna barn för i och med vad hon gjorde så fick jag mindre energi över till dom och det är väldigt sällan som någon reflekterar över den konsekvensen. 

Sen kom mamman tillbaka full av energi och redo att ta sig an sitt barn igen medan jag gick till sjukvården och sökte hjälp för utmattning. Men visst, låt oss inte prata om vad som är rättvist. Hon kunde lämna sitt barn hos mig medan hon utvecklade sig själv. Allt jag ville var att ha ork att ta hand om mina egna barn. 

Så det där med "plikt", vi var dom som gjorde vår plikt. Jag kommer aldrig att dölja det faktum att det var vi som fick ta hand om allt och att det hade varit så mycket bättre för alla om inte hon hade varit en sån skitstövel. För dig låter det kanske som en jävla lek men för oss var det allt annat än en lek. 

Ja, och dessutom börjar det bli en större medvetenhet om den press som det kan innebära för styvmammor att leva med andras barn, mer forskning görs som visar på det men tyvärr, fortfarande lever många i stor okunskap men ska ändå komma med kommentarer och veta bäst om hur andra bör tänka och göra. 

Nej precis. Ändå kunde hon resa iväg och inte ens vara förälder på deltid. Hon var förälder på 0 %. Men då var det tydligen okej för dig? Vad som helst kan hända? Att mamman är dum i huvudet och tycker att andra ska sköta hennes arbete? Det var ju inte som att hon dog eller blev sjuk. Det var inte vad som helst som hände, det som hände var att hon utnyttjade oss när vi skaffade barn gemensamt. När vi ändå var hemma och tog hand om barn så ansåg hon att vi lika gärna kunde ta hand om deras barn på heltid också. Så kunde hon göra något annat. Helt sinnessjukt. I vanliga fall brukar man prata om att småbarnsföräldrar behöver avlastning men den här skitstöveln tyckte att vi kunde ta hennes del av arbetet ovanpå småbarnsåren dessutom. 

Men fortsätt du att försvara henne och klanka ned på oss. Det hjälper ju jättemycket att du gör det.