Ni som är styvföräldrar, känner ni en sorg?

Fattar inte hur svårt det ska vara att älska någon annans barn. Ett barn är ett barn oavsett vem som fött det. Hade jag haft en man med barn från sitt tidigare förhållande hade jag lagt ned mitt liv på att försöka bli insläppt och accepterad av de barnen, och att älska dom som om de vore mina egna. Camilla Läckberg är ett bra exempel på detta med bonusbarn. Fantastiskt mindset. Mamma är alltid mamma, MEN ju fler mammor i ett barns liv, desto rikare på trygghet är barnet. Förutsatt att dessa mammor och pappor (riktiga och bonus) är bra och stabila människor med mycket kärlek att ge. Dessutom kan en bonuspappa/mamma vara en oerhörd gåva om den riktiga biologiska visar sig vara olämplig. Det substitutet kan göra under. Skulle själv ALDRIG kunna skilja på mitt egna och någon annans. Är gärna mamma till en extra eller några till om JAG får ÄRAN. Att biologiska föräldern har något emot det etc - det är en annan kamp/fråga som man får lösa och hantera vuxna emellan.

Jo så kan det vara, kan man inte/vill man inte så kan inte någon annan heller ta sig rätten att tvinga fram en kärlek som inte finns. Jag är bara lite nyfiken (inte alls dömande eller så, utan bara nyfiken) hur hanterar man då ett barn som är sambons, men som haft en dålig mamma och vill se dig som mamma och söker värme, kärlek, omsorg och en mamma hos dig? Avvisar man? Markerar man gränsen? Hur gör man?

Jag tycker för övrigt att allt som funkar är bra, är barnen med på tåget och du och alla i familjen, så får man väl plocka russinen ur kakan! Man behöver inte ha en Läckberg familj (kanske var otydlig med det i inlägget innan), om det finns andra alternativ som leder till samma lycka för de inblandade! Även fast jag ?förespråkar? Camillas sätt så är det för att det förmodligen skulle passa MIG bäst, men alla är olika! Och det har jag FULL förståelse och acceptans för! Alla barn vill inte heller släppa in fler vuxna särskilt djupt, för alla har inte det behovet.... så då passar ju andra lösningar!