IVF hösten 2019

Eller hur, det är helt overkligt! Idag är jag lite nervös dock, de få symtom jag haft hittills känns knappt alls nu. Men jag ska försöka att inte grubbla för mycket. Tack för omtanken, jag hoppas verkligen att allt ser bra ut för dig när du kollar så att du kan få glädjas åt situationen. Jag förstår att du är orolig pga dina tidigare erfarenheter, men det verkar ju trots allt vara bättre förutsättningar den här gången.

Jag har inte ringt, de sa att de skulle ha stängt ända till den 7:e så jag ringer då. Såg att du hamnat i en knepig sits då du ska ha dropp, har du löst det eller ska du vänta till den 7:e?

Måste vara jobbigt! Hoppas så att det här är den magiska gången då allt bara klaffar och du får en massa bra nyheter på ultraljudet :) Känns det annorlunda på något sätt mot de andra gångerna? När är det du har ultraljud?

Jag tror att återföring blir kring den 20:de så det är några veckor kvar. Jag tog letrozol förra fet och tog det även nu över jul och har fått äl på dag 15 och 16. Har tyvärr inga förhoppningar alls om att det ska gå vägen. Är redan mentalt inne i nästa behandling som jag hoppas kan starta direkt efter fet.

Kan vara att jag har lite pms men det känns så mörkt nu. Är rädd att 2020 kommer att bli det sämsta året någonsin. Det är nästan så att jag längtar efter att ha alla behandlingar överstökade så att jag kan börja ställa in mig på ett liv utan barn. Just nu är allt annat på paus.

Haha fy! Ingen glädjekälla direkt.. Borde kännas bättre om några dagar.

Nej nej nej! Hoppas att det går över! Kan du inte få komma in på undersökning eftersom du blöder? Hejar och håller tummarna.

Jag ringde idag men det fanns inga telefontider kvar. Ringer igen imorgon men jag skulle behöva tid isf senast fredag så det är frågan om de hinner med det. Men det känns inte så viktigt för min del, bara det finns tid för fet.

En till kollega som är gravid här också, känner bara mer och mer att det aldrig kommer att bli jag.. Så jäkla djup suck!

Men nej! Det skulle ju gå hela vägen denna gång! Jag blir så ledsen när jag läser :'( Något av de två du satte in måste vilja stanna kvar där inne och växa sig stark! Det kan inte vara meningen att en och samma person igen ska behöva uppleva den smärta du redan upplevt tidigare, två gånger förmycket :'(

Jag håller fortfarande tummarna och hoppet för er!

Åh! Nej, nej, nej! Jag lider med dig och skickar massor varma tankar din väg. Tänkt så mycket på dig efter att ha läst din blogg.. det är så sorgligt. Och så bra kämpat av dig! Har själv haft ett fruktansvärt missfall med cytotec så förstår din ångest över detta. Men som de flesta säger, blödningar betyder inte alltid slutet.. men det vet jag ju också att så känner man inte själv. Och denna gången finns det ju två chanser..så att det blöder behöver ju inte betyda att det inte gått vägen för båda, kanske bara den ena som inte klarat sig. Oavsett är det ju grymt att behöva vänta så länge. 

Själv ska jag till Helsingfors/Ovumia på måndag för första mötet inför PGTa (PGS). Känns overkligt att ha kommit dit, men, men... 

Har ni förresten gjort nåt genetiskt test med tanke på dina missfall? För att utesluta att det är ett kromosomfel?

Men stackars! Blöder du fortfarande? Så jävla orättvist livet är för en del. Du är så stark som tar dig igenom det här!

Jag fick tag på dem igår och ska in redan idag på vul. Hoppas mest att vi hinner prata lite om nästa ivf-försök, skulle kännas skönt om det finns recept redo eller iaf anteckningar i journalen om vad jag ska ha för dos. Tycker allmänt att de är dåliga på att skriva det som sägs i journalen tyvärr.

Ni som ätit/äter kortison/Prednisolon vid ET/FET. När har ni börjat äta det? Hur mycket? Och hur länge?

Hej! Vill bara säga att jag blödde nästan varje dag mellan v 7-10 Å var livrädd för missfall. Men det gick bra. Hoppas det e så för dig med. Kram

Vill bara lämna en kram och kärlek. Det är så fruktansvärt svårt detta, men jag håller också tummarna och hoppas för er. Förstår att ni kanske inte vågar ha något hopp. Jag minns hur det var.

Vid alla mina försök betydde blodet att det misslyckats, förutom vid det sista där det betydde att ett av två embryon inte klarar sig. Jag minns hur fruktansvärt dåligt jag mådde då och hur jag bröt ihop fullständigt när blodet kom. Det var vårt sjätte försök och jag tror det var sjunde överföringen. Jag trodde aldrig det skulle gå, men det gick bra. Han är fyra ochcen halv månad nu.