IVF hösten 2019
Jag har väldigt kort mens. Dag 3 är den nästan förbi. Så därför måste jag nästan börja dag 2.
Visst är det tråkigt att läkarna här i Sverige inte är villig att ta mer hänsyn till kroppens signaler på hormonell obalans! Jag hade många tecken på för lågt progesteron; svårt att bli gravid, tidigt missfall, kort lutealfas (10-11 dgr), PMS, spotting före och efter mens, och kanske tydligast av allt låg progesteronhalt vid blodprovet. Ändå viftar de bort det som ingenting. Deras svar var alltid att göra IVF, redan 2016 då vi började försöka. De sa "är ni seriös så gör ni IVF, pga din ålder (då 36 år)". Det var inte kul för mig att höra eftersom jag alltid har varit emot att påverka kroppen med mediciner om det finns naturliga lösningar som man kan börja med först.
I USA finns det flera fertilitetsläkare som jobbar med kroppen som en helhet och där kost, sund livsstil och "naturliga" hjälpmedel som örter och akupunktur är ett naturligt förstaval, innan IVF. Det finns säkert i Stockholm och andra större städer också, men vi bor långt upp i norr så det är helt omöjligt att få den hjälpen här. Jag har försökt på egen hand men det blev alldeles för spretigt, jag har mest gissat mig fram till mina obalanser och nu har jag som sagt gett upp. Men jag blir fortfarande väldigt provocerad av läkarnas ointresse. På IVF-startmötet hade jag skrivit ut ett helt år av cykler som tydligt visade kort lutealfas mm. Läkaren tittade inte ens på det! Sa bara att det där med kort lutalfas inte spelar någon roll. Och att progesteronhalten kan ha varit låg pga när det togs, men det togs ju exakt när det skulle tas! Suck! Kände mig som en utomjording.
Jag började iallafall med en naturlig progesteronkräm i våras, som förlängde lutealfasen 1-2 dagar och gjorde min PMS avsevärt bättre. Men gravid har jag inte blivit.
Idag var dagen jag var så rädd för. Ultraljudet. Första IVF hade vi i alla fall 5 äggblåsor. Idag var det enbart 3. De vill att jag fortsätter till måndag då de se två små till men ingen hög chans att de utvecklas. Så vi kommer nog behöver avbryta. Hade det varit landstingsförsök hade vi kanske kört med 3 eller 4 men nu för 39000kr känns det lite dumt.
Jag är så splittrad om vi ska köra ändå. Nästa gång tänker vi och de att prova det långa protokollet. Men de vill att jag väntar 2 cykel. Först ska jag ha en blödning som inte räknas som mens om 2v, sedan vänlig cykel på 30 dagar, sedan vänta 21 dagar och sedan köra igång. Men då hamnar vi i mitten av oktober och i oktober borde vi bli kallade till Sahlgrenska. Borde, vem vet. Och då måste det klaffa med mens och co igen. Och då är vi i december och då kommer de nog inte köra för att det är julstängd. Och då har det plötsligt gått från maj försök nr 1 till januari försök nr 2 hela 8 månader.
Jag vet det är ingen som kan råda oss nåt. Men vi är så förtvivlade. Vi kommer inte en bit på vägen. Jag blir så avundsjuk på alla som i alla fall får ett befruktad ägg, som får ha en liten embryo. Men jag vet att det är lika jobbigt för oss alla. Hade dock så gärna velat vara där.
Även om vi får ett befruktad nån dag. Hur ska den klara den långa resan?
Är nära att ge upp och direkt gör en donation.
Åh så ledsamt att höra, jag kan verkligen känna din smärta i det du skriver och egentligen har jag inte ord som räcker till. Vill bara ge dig en kram
Tänkte på det du skrev tidigare, att ni skulle söka alternativ hjälp också. Tror att det är bra att ge alternativa metoder tre månader iallafall för att hinna påverka fertiliteten. Kanske att det tidsmässigt hamnar rätt i förhållande till IVF? Kanske kan du få bättre resultat på IVF om kroppen har hunnit komma i bättre balans med hjälp av alternativa behandlingar till nästa gång?
Och precis som Loviisa89 skrev här ovan så kan det fortfarande finnas hopp, både att det har blivit fler ägg till nästa UL eller att det blir en naturlig graviditet pga stimuleringen.
Håll ut fina du, ge inte upp! Det kommer gå bra för er.
Uppdatering:
Idag var jag på ultraljud igen, dag 10 av sprutorna. Alltså ganska sen ultraljud. Hade 3 bra äggblåsor i fredags och 3 mycket små. De tre små är större men inte 100% mogna men läkaren var övertygad om att hon med en dag extra stimulering kan få 2-3 av de omogna att mogna till. Med ev risk för att 1 av de största övermognar.
Så hon tyckte inte vi skulle avbryta och tyckte att jag ändå svarade bra.
Känns allt så konstigt. Vi var till 99% inställd på att avbryta nu och plötsligt ska det bli uttag på torsdag. Tänk om det blir minst 5 ägg. Då har vi samma som förra gången och kan hoppas på att nåt blir befruktad denna gång. Om inte då blir man så klart förkrossad men då tror vi inte längre på slumpen. 2 gånger kan man inte ha sån otur att inget befruktas.
Men hoppas, hoppas att alla är mogna.
Helgen var hemsk. Vi var så ledsna. Har ställt oss i adoptionskön nu. Känns lite skönt ändå.
Sedan var det faktiskt riktigt bra med fertilitetscoachen. Många bra tipps. Ni som är intresserade: Kolla fertilitetsyoga på youtube. Ska köra detta nu. Testade igår och det var så skönt. Bra för alla er som ska ha ägguttag och som ruvar. (Inga vetenskapliga bevis för att det hjälper för fertiliteten men det känns skönt i kroppen och själen).
Hej, hänger på tråden med mitt första inlägg här:
Kom just hem från IVF-besöket, intro med läkare, sprutgenomgång osv inför första IVF-omgången.
Något oklart på blodprovet om hepatit (som jag vaccinerat mig mot) gör att de vill ta kompletterande blodprov, så hoppas att inte försöket blir försenat, annars borde jag kunna börja med sprutor näsa vecka när mensen kommer. Någon som varit med om att de reagerar på blodprov ang. hepatit?
Vi har försökt 24 månader nu (är 29 år). Blandade känslor kring IVF:en - skulle vi försökt längre eller inte? "Bara någon gång till så kanske det gått på egen hand..." Hopplöst velande men nu är vi i alla fall i läkarnas händer, trots att vi till synes är friska enl. utredningen. Håller tummarna för oss och er alla.
... och för att lägga till lite ångest ska jag börja nytt jobb nästa vecka. Allt på en gång, puh.
Då är vi tillbaka från äggplocket. Tyvärr blev det inte 6 ägg som vi hade hoppats på och som läkaren nästan var säkert att det skulle kunna bli. Det blev 4 ägg istället. Det som var positivt var att sambon spermiogram var bättre denna gången, inte antalet men det fanns 1,4 mil simmare av 4 mil och därmed hade han blivit godkänd för vanlig IVF. Men de vill inte riskera nåt och kör därför ICSI.
En av cystorna var fylld med blod, hon frågade om jag hade känd endometrios men det har jag inte. Fått nu antibiotika (det har de som rutin).
Den andra blåsan hade inget ägg alls.
Så 2 ägg mindre. Hur är oddsen då? Det finns knappt nåt hopp i oss. Men läkaren tog direkt upp det där med återförening. Vi ville egentligen inte prata om det utan vänta till beskedet imorgon. Hon ville ha godkännande att de får sätta tillbaka 2 embryoner i fall vi får 2 emrbyoner. Under 5 ägg odlar de aldrig vidare till 5 dagars.
Förra gången hade vi 5 fina ägg och de ville de absolut inte sätta in mer än 1 ägg och nu var hon övertygad om att det skulle vara det bästa. Men förra gången fick vi höra om alla risker och varför de inte ville göra det. Lite ironiskt ändå med tanke på att det inte skilja sig så mycket just nu.
Jag är så rädd inför imorgon. Det samtalet som ska komma mellan 10-12. Hur ska jag ta emot ett negativt besked? Förra gången bröt jag totalt ihop. Blev liggandes på köksgolvet och skrek och grät, kände mig så hjälplöst och kände inte igen mig. Vad var det som hände med mig? Imorgon har jag också sjukskrivit mig. Vi har bestämt att åka till vår favoritplats vid havet och plocka björnbär. Där kan vi gråta och vara ifred från allt.
Jag som brukar vara positiv som nu har tappat hoppet. Jag längtar efter en tid där sinnet kan vara i fred, kan vara lycklig och hitta harmoni. Det är det jag nästan längtar mer efter än ett barn, just nu i alla fall.
Nej. Det blev inget. Inget av de 4 befruktades trots ICSI. Jag är tom, vi är tomma. Inget svar vad anledningen kan vara.
Vi borde försöka igen säger läkaren, vi har ju tre gratis försök (när vi nu blir kallade). Det känns meningslöst och för smärtsamt. Vi hade gärna velat gå över till donation nu. Eller vad kan man mer göra för att veta: Varför går det inte? Varför har ingen någon förklaring?
Tack för er medkänsla. Nu har vi idag fått beskedet om att de 4 äggen var mogna men till skillnad från förra gången så var de mjuka och granulerade. Detta betyder alltså att kvaliten inte var bra. Förra gången kommenterades inget.
Läkaren på den privata kliniken erbjuder tyvärr äggdonation men annars tycker hon inte att vi ska betala dyra pengar igen för att försöka en 3 gång själva igen. Hon säger att hon inte har hela sanningen så klart. Men jag tror inte att jag orkar ett till experiment där utfallet är ganska dåligt i alla fall.
Nu börjar karusellen att komma in i landstingsfinansierat vård och inte vänta 2-3 år... synd man tillhör VG regionen.
Tungt är det, att nu fattar ett beslut att det inte blir några genetiska barn. Att måste fatta beslutet för att man inte orkar kämpa och prova och prova...
Jag får nog lämna denna tråd nu och går över till äggdonationstråden
Jag önskar er alla lycka till och hoppas vi har alla snart våra bebisar i famnen.