Jag älskar inte mitt barn så som man ska, någon som känner igen sig och i så fall hur gick det?

Jag har en pojke som var kraftigt tillväxthämmad och var tvungen att komma ut alldeles förtidigt. Graviditeten var komplicerad redan från start och min lilla kille var nära döden ett par gånger de första månaderna. Han vårdades på neo och det kändes inte riktigt som att han var min, det kändes som att han tillhörde sjukhuset mer än mig och min man.

Det tog mig ca tio månader innan jag fick den där riktigt starka moderskärleken för honom. De första månaderna kände jag ett stort ansvar för att han skulle ha det bra och oändligt med ömhet men inte i närheten av den starka kärlek jag känner nu. Lustigt nog kom min kärlek för honom samtidigt som jag slutade amma. Vet inte om hormonerna spelade in eller om det bara var en tillfällighet.

För att ha klarat av förlusten av det barnet som du älskade så har du levt i en överlevnads mode där du har försökt förtränga sorgen och så har du levt till du fick din nuvarande barn. Därför känner du inget. Du tillåter inte känslorna. Du har stängt av dom under så lång tid. Dom känslorna finns för ditt barn men du har dom instänga och låst om dom. Du behöver gå i terapi och släppa ut känslorna sakta. Det kommer att ta tid men det är möjligt att våga känna igen.

Video tips

Jag tyckte att kärleken växte fram gradvis, efter åtta månader ungefär. Det tog nog ett helt år minst att växa in i rollen som mamma.

Åh vad ledsamt det du gått igenom och det du nu går igenom! Undrar om du medicinerar mot din depression mm? För det kan ju verkligen göra en känslomässigt avtrubbad 3>

Först: beklagar verkligen allt du gått igenom. Alla de sakerna spelar säkert in för dina känslor.

Men med det sagt: jag hade en okomplicerad graviditet och en väldigt lätt förlossning. Jag kände inte heller den där översvallande kärleken till mitt barn. Visst tyckte jag om honom och ville ta hand om honom men den där riktiga förälskelsen kom nog efter typ ett år nästan. Eller ett halvår i alla fall. Det växte fram.

Stressa inte över det, då kommer du låsa dig mentalt bara. Försök ta dagen som den kommer, en dag i taget. Mest troligt så kommer det växa fram. Det du kan (och borde) göra är att prata med BVC och kanske få något samtalssöd för att hantera alla dina känslor och erfarenheter.

Mitt första barn är tonåring nu och jag känner fortfarande inga otroliga kärlekskänslor för hen. Tyvärr. Inte i närheten av vad jag känner för de yngre syskonen. Kan bero på att första barnet har annan pappa som misshandlade mig på alla sätt, och barnet påminner om sin far. Jag har obearbetade trauma säkert. Ska börja i terapi bara jag orkar.

För tillfället är läget ändå "lugnt" och min relation med min äldsta är lite av en kompis relation...

Önskar ändå att du TS finner kärlek till ditt barn!

Åh vad jag känner igen det du skriver!

Har förlorat två barn under graviditeterna på traumatiska sätt innan vårt barn tillslut föddes levande. Första graviditeten var så galen och fel redan från början så jag kände på mig att det aldrig skulle gå vägen. Ändå älskade jag mini från första positiva testet, första ultraljudet och enda in i kaklet när de tvingade mig till akutoperation för att ta bort mini för att jag skulle få leva. Sörjer det fortfarande och lär bära det med mig så länge jag lever.

Andra graviditeten slutade i ma. Jag tänkte att det nog skulle gå bra från början. Vem har otur två gånger i rad liksom? Jag älskade lillebror ändå tills han dog i magen. Sen stängde jag ner.

När jag så blev gravid en tredje gång kände jag närmast inget. Jag försökte skydda mig själv tror jag. Vi skulle ju ändå inte få behålla mini så det var bättre om jag inte brydde mig. Men veckorna gick och mini fortsatte kämpa på. Tillslut föddes mini levande som genom ett mirakel. Men jag kunde inte känna alla de där fantastiska känslorna, för han skulle ju fortfarande tas ifrån oss. Jag gjorde allt man ska. Var älsklig och omhändertagande men varför skulle jag såra mig så att jag fäste mig vid mitt barn då det bara skulle göra så ont den dagen han dog?

Veckorna gick och plötsligt blev mini jättedålig. Vi pratar liv eller död. Det var nu dags sa min hjärna! Men mini överlevde. Veckorna gick. Månaderna gick. Jag började låsa upp dörren till känslorna jag stängt in. Min mini lever. Och jag älskar mini över allt annat. Hur kan man inte det när mini är min och så perfekt?

Så för mig handlade allt om att skydda mig själv från sorg. Känslorna fanns där innerst inne men jag vågade inte släppa ut dem.

Det är inget konstigt att inte älska sitt barn.
Det är bara moralkärringarna här på FL som blir upprörda.
Ute i det riktiga livet finns det många män och kvinnor som inte älskar sina barn.
Det är inte lag att man måste göra det.
Barn växer upp och blir vuxna trots att de har föräldrar som inte älskar dem.
De får till och med egna barn och så rullar det på och har alltid gjort.

Det finns hjälp att få. Om du mår dåligt av det kan du säkert få träffa en kurator via BVC.

Min vän förlorade sin son (tredje barnet) när han endast var fjorton dagar. Hon blev gravid snart igen och födde en dotter. Hon hade väldigt svårt att älska henne utan funderade till och med på om hon hade fått med sig fel barn från BB. Detta till trots kunde hon inte sova under de första månaderna av skräck för att även det här barnet skulle dö.

Tänkte uppdatera den här tråden utifall att någon annan i samma situation läser den i framtiden. Det är inte länge sedan jag startade tråden men känslorna för barnet finns nu där på ett helt annat sätt. Så otroligt djupa. Sitter här och tittar på mitt sovande lilla barn och känner sån enorm kärlek att jag gråter så tårarna sprutar just nu. Dessa djupa känslor fanns nog där hela tiden redan från början, jag vågade nog, som andra i tråden var inne på, bara inte erkänna det och ta till mig barnet helt i rädsla att förlora h*n.

Så glad för din skull att du har hittat den kärlek till ditt barn som antagligen fanns där inne i dig gömd för att skydda ditt mående efter all sorg du upplevde när du förlorade ditt första barn.

Min man och jag blev oplanerat gravida och valde att ha kvar, trots att vår dotter var relativt liten då. På KUB fick vi varningssignaler på att något inte stod rätt till, och detta blev sedan bekräftat i ett moderkaksprov. Felet, ett otroligt ovanligt fel, satt inte i fostret utan i moderkakan, men barnet var ganska kraftigt tillväxthämmat och efter 8 veckors vånda valde vi att avbryta graviditeten i 21+3. Fruktansvärt tungt och det svåraste beslutet jag någonsin fattat. Vi blev gravida igen efter tre månader och denna gång gick allt bra, trots att graviditeten var präglad av mycket oro. Nu är vårt barn 3 månader och jag älskar denne otroligt högt och är livrädd för att hen ska tas ifrån oss. Min skam ligger i att jag nästan älskar mitt andra barn mer än mitt första, eftersom så mycket mer smärta föregick tvåan än vårt första (levande) barn. Jag förstår att man efter en traumatisk upplevelse har svårt att knyta an, men för mig blev det nästan tvärtom.

Helt normalt du känner ju inte bäbisen än den ät ju bara 4 veckor... precis som att du inte börjar älska någon du nyss träffat så älskar inte alla sina barn djupt först, det kommer senare... Helt normalt för alla dock ingen som pratar om det

Läste nu allt.. Du behöver akut ringa vuxen psykiatrin och komma in.. detta är ej normalt och inte hälsosamt för barnet eller dig, blir så arg när jag sitter oss soc trotts utredning för bara 4 månader sedan pga att vi flyttade (har lätt autism som glr att jag inte gillar alla människor bara) och nu ville bvc göra en anmälan för att jag är med barn igen och sånna här fall går bara rakt förbi dom.. barnets liv svävar i fara

Hur har det gått med detta? Har du fått hjälp?

Gjall ?