Jag älskar inte mitt barn så som man ska, någon som känner igen sig och i så fall hur gick det?

Min man och jag blev oplanerat gravida och valde att ha kvar, trots att vår dotter var relativt liten då. På KUB fick vi varningssignaler på att något inte stod rätt till, och detta blev sedan bekräftat i ett moderkaksprov. Felet, ett otroligt ovanligt fel, satt inte i fostret utan i moderkakan, men barnet var ganska kraftigt tillväxthämmat och efter 8 veckors vånda valde vi att avbryta graviditeten i 21+3. Fruktansvärt tungt och det svåraste beslutet jag någonsin fattat. Vi blev gravida igen efter tre månader och denna gång gick allt bra, trots att graviditeten var präglad av mycket oro. Nu är vårt barn 3 månader och jag älskar denne otroligt högt och är livrädd för att hen ska tas ifrån oss. Min skam ligger i att jag nästan älskar mitt andra barn mer än mitt första, eftersom så mycket mer smärta föregick tvåan än vårt första (levande) barn. Jag förstår att man efter en traumatisk upplevelse har svårt att knyta an, men för mig blev det nästan tvärtom.