Låg AMH värde

Ja de tog det riktigt bra! Fast jag hade nog inte förväntat mig något annat. Jag var nog mer orolig över att känna mer press för det skulle bli deras första barnbarn. Så jag hade mer ångest över det. Min man har sagt flera gånger att det sitter i mitt huvud och det gjorde det. Så med facit i hand borde vi ha berättat tidigare. Haha! Precis det min man sa. Jag visste även att mamma och pappa hade försökt ett tag innan de blev gravida med mig (lillsyrran blev till på första försöket), men inte hurrads länge för det har inte intresserat mig. Nu berättade de mer kring det och de hade väldigt stor förståelse för vår kamp. Förvånande nog var det min pappa som kom med mest förståelse och öppnade sig mycket kring deras känslor när det tog tid att bli gravida. Vi ska berätta för dem nästa helg om graviditeten när de kommer på besök. De tror fortfarande att vi var i Ryssland förra veckan.

Mitt fsh var normalt och amh låg på 0,5. Fick ut 4-6 ägg på våra tre uttag. De flesta befruktade utvecklades bara till trecelliga. Under den andra ivfen fick de göra totalfrys på eventuella blastocyster pga konisering. Det blev en blastocyst men den tog sig inte. Så över lag har mina ägg utvecklats långsamt och högre doser hormoner har gett färre och färre ägg.

Men om du känner så tycker jag att ni ska prova en gång. Om ni är villiga att lägga de pengarna så kanske ni ska göra det för då kanske det blir lättare att vid ett eventuellt misslyckande gå vidare med donation. Men jag hade nog börjat kolla på donation parallellt så har ni flera bollar i luften på samma gång. Jag har full förståelse för att det känns skrämmande med donation, men börja sök information, lyssna på poddar och våga tänka tanken.

Jag mår ganska bra. Mitt illamående har lagt sig lite (på gott och ont). Tar åksjuketabletter enbart på kvällen nu. Blir så himla trött under dagen om jag tar dem på morgonen också och illamåendet är liiiiite bättre. Nu är jag mest illamående på morgonen och när jag är hungrig. Somnar innan 21.30 varje kväll för jag är så trött. Jag börjar bli nervös inför kuben på måndag. Är rädd för att kotten ska ha dött. Det trots att barnmorskan sa förra vecka att vi ska ha väldigt mycket otur om det inte ska gå bra när allt såg så bra ut förra veckan. Men ändå är jag rädd att hjärtat inte ska slå därinne. Sen är jag rädd för att kuben ska visa dåligt. Behöver inte ha toppensiffror men tillräckligt för att risken för något ska vara liten. Så just nu är det lite bergochdalbana mentalt. I helgen kändes allt lugnt men nu är oron tillbaka. Går in i v 12+0 imorgon (eller idag enligt måttet på fostret på våra ultraljud, men går fortfarande efter appen). Jag önskar bara att måndagen går bra för sen ska vi börja berätta för familjen och då hoppas jag att det känns mer på riktigt.

Jamen det kändes lite tröstande på något konstigt vis när pappa beskrev hur de försökte jaga ägglossningen och fick hitta på ursäkter när de var på tältsemester med några vänner. Och sen frustrationen när det inte funkade.

Med delar av min mans familj ska vi berätta när vi firar hans systers födelsedag om några veckor. Planen är att ge ett inslaget kort till faster från kotten. Så får hon läsa upp det. Med mina föräldrar vet jag inte riktigt. De har försökt fråga mig saker om Ryssland på telefon så där blir nog mer bara säga att det inte blev någon resa. Med min syster och makens pappa vet vi inte riktigt än. Får se. Känns så overkligt allting!

Men då kanske ni ska testa en gång? Så får du se hur det går? Och om inte det går så får ni ta nästa steg!

Jag får svaret på kuben direkt för jag tog blodprover för ett par veckor sen!

Ja! Det är ju egentligen detaljer som man kanske inte vill veta om sina föräldrar men i den situationen vi har varit och är i så blev det tröstande på något sätt. Just att de verkligen kan på riktigt säga: vi förstår att det är jobbigt och stressande när det inte funkar för vi kämpade i ett år innan du blev till. Sen är det såklart skillnad mellan att försöka ett år och fyra år, men ändå. De förstod på ett helt annat plan mot vad jag trodde att de skulle göra.

Jag hade nog inte orkat gå och vänta på ett resultat. Jag är ju mest orolig över att få dåliga siffror och gå vidare med någon annan metod och behöva vänta. Usch och fy!

Jag har inte jättestor koll på vikt och fertilitet. Är själv normalviktig. Men jag har ju hört och läst om att det påverkar. Det var ett par som frågade det på seminariet med Olga. Båda två var överviktiga och hade fått höra att de behövde gå ner i vikt och ville veta vad Olga tyckte. Det kändes som att de på sättet de ställde frågan hoppades på att få medhåll i att det inte behövdes. Det märkte också på olgas svar att hon kände samma vibe för hon var försiktig och eftertänksam när hon svarade. Men hon sa att hennes rekommendation är att om man här överviktig så är det klokt att se över om det går att gå ner i vikt för det kommer att ge bättre resultat på behandlingarna. Sen beror det säkert på hur många kilon det handlar om.

Jag känner exakt samma sak. När vi började försöka för snart fyra år sedan var jag så redo för barn. Det kändes så naturligt att vi skulle börja försöka och bli föräldrar inom kort. Men under de här åren har barn blivit något näst intill ouppnåeligt så nu känner jag mig mindre redo och kan inte alls förstå att om allt går bra så är vi tre härhemma i maj! Och hur ska jag kunna ta hand om ett barn?!? Panik!

Jag kan berätta lite om IVF framgång och vikt.

Statistiskt sett har man noterat sämre IVF resultat vid BMI över 30. Själv har jag alltid haft en BMI på 25-26, alltså nästan normalviktig. Men under 2018 gick jag upp 18kg!!! (Nej, jag var inte gravid och jag mådde psykiskt bra, det var innan vår kamp började).

Så jag gick ner 10 kg innan IVF nr 1 i maj. Ändrade ffa kosten, ingen diet. Sedan blev det en del träning igen. Sedan gick jag ner 9 kg till fram tills IVF nr 2 i augusti. Så nu har jag samma vikt som jade brukade har och har en BMI på 26. IVF funkade ändå inte men... detta är en multifaktoriell sak. Och jag tänker så här. Hela IVF karussellen är ett pokerspel. Men kan jag påverka nåt så ville jag göra det. Det är för dyrt, både ekonomiskt och psykiskt, att inte ha testat allt annat innan.

Sedan har man större chans att bibehålla en ev graviditet med BMI under 27 också.

Hormonbalansen förbättras betydligt också när man går ner i vikt då östrogennivån sjunker i kroppen.

Satsa på viktnedgång, det kan ha många positiva effekter.

Jag fortsätter med det och har ett mål till att gå ner 7kg till innan äggdonation. Men just nu står vågen stilla. Men ibland får det vara så.

Sedan kan du ta kosttillskott innan IVF. Vänta helst 3 månader innan du börjar med IVF då det tar så långt tid att påverka äggkvaliten. Läs också boken it starts with the egg. Där får du all info med. Testa Q10, 400mg dagligen, E vitamin och multivitamin samt Magnesium.

Jag förstår känslan! Fast för mig blev det typ tvärtom när det kom till träning! Jag började träna mer regelbundet, ca 4 gånger/v. Hittade framför allt löpträningen och det blev avkoppling att ge mig ut på 14-16 km rundor eller att pressa kroppen till att springa 5 km snabbare. Så året fram till våra ivfer var jag nog i mitt livs form. För mig blev nog träningen lite av räddningen att orka från utredning till ivf-start. Sen var det klart jobbigt när jag inte kunde träna under ivferna. Mest mentalt för det hade blivit mitt sätt att koppla av och koppla bort. Så mitt tips är nog att försöka hitta en träningsform där du kanske kan hitta den där känslan av att koppla bort tankarna. Sen funkar det kanske inte för alla men för mig gjorde det supermycket för det mentala. Sen kom formen på något sätt som en bonus.

Tack! Det värmer! Jag tror bara att det fortfarande känns så främmande och overkligt att jag liksom är gravid! Vet inte när jag kommer att börja tro på det. Förmodligen när magen syns och jag känner kotten därinne. Men nu känns det bara som att jag är som vanligt men med djävulsk illamående och ett större behov av att sova.

Jamen en fotokurs är ju toppen! Det är väldigt skönt att hitta någon aktivitet som rensar hjärnan lite.

Raska promenader funkar fint men det tar nog lite längre tid att se resultat kanske. Du kanske kan kombinera det med lite lätta styrkeövningar? Tex köra Squats, plankan, armhävningar osv? Finns en jättebra app med sjuminutersträning. Den heter nog 7 minutes workout eller liknande. Så kör du olika övningar i 30 sekunder med 10 sekunder vila mellan varven. Den räknar ner och signalerar när du ska börja/sluta. Så kör du så många varv du vill. Kanske kan vara något?

Tack så mycket!! Kuben gick väldigt bra, vilket kändes sååååå skönt!! Det var mycket rörelse på krabaten så barnmorskan hade lite problem att få till bra bilder för att mäta. Rullade runt därinne och både vinkade och sög på tummen. Var så nervös när datorn räknade fram siffrorna. Men barnmorskan sa att baserat på allt hon såg och siffrorna är det låg risk för något kromosomfel. Den hade ett tydligt näsbenen och liten nackspalt. Vi valde faktiskt att inte fråga om siffrorna utan nöjde oss med hennes svar om att risken är låg. Kände att jag nog bara skulle analysera siffrorna tills att jag blev orolig för något som förmodligen inte finns. Sen blev bf en dag tidigare, vilket vi misstänkte för båda de andra ultraljuden har visat samma sak. Så hux flux var jag på v 12+4! Jag gick direkt och köpte fina kort som delar av familjen ska få tillsammans med en kopia på dagens ultraljud. Så det blir ett fint sätt att avslöja vår hemlighet.

Jag har också varit där. Då allt man tänker på är barn och graviditet. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit arg på världen när folk jag inte ens känner (typ kändisar) blir gravida. När det har varit folk jag känner har jag mest blivit otroligt ledsen. Jag har aldrig tagit ut det över den personen men i min ensamhet har jag känt sån sorg. Jag har beskrivit ofrivillig barnlöshet som en bottenlös sorg som inte går att ta på eller beskriva med ord. Den blir bara djupare för var dag som går. Mig har den gjort till en annan person. För ett år sen ungefär (efter vår andra ivf där det blev totalfrys på den lilla blastocysten pga konisering) kände jag mig så rädd för att jag skulle ha blivit en person som för alltid är sorgsen. En person som jag inte skulle tycka om. Och en stor rädsla för att jag aldrig skulle få bli mamma Jag tror att den känslan vände för mig när jag hittade äggdonation. För då hittade jag en lösning som kanske skulle kunna funka. Där jag skulle få vara gravid, känna barnet utvecklas inom mig och sen få genomgå en förlossning. Det tände ett nytt hopp i mig. Sorgen fanns fortfarande där konstant men det fanns ändå en gnutta hopp om att vi skulle ta oss igenom det och att jag skulle komma ut på andra sidan som en bättre och starkare person.

För mig var det väldigt luddigt kring vad jag fick och inte fick göra under ivfen. De sa hela tiden: lev ett normalt liv och du kan träna som normalt. Men när jag tex frågade om jag fick träna tittade de på mig och svarade mig som att jag helt hade tappat förståndet. Springa och hoppa gick inte för sig! Förklarade att det är normalt för mig så då måste de specificera det. Vi gav även det som feedback till Sahlgrenska efter våra ivfer. Att de i stället kan fråga: hur ser det ut med träning i din vardag? Vad gör du? För då får de ett svar som de sen kan ge rekommendationer utifrån. T ex vi rekommenderar inte att du springer och går på pass med hopp. Men cykling, spinningpass och promenader funkar. Mycket enklare för alla! Så cykla kan du fortsätta med och promenader likaså.

Ja... börjar bli lite nervös inför att berätta. Berättar för mamma och pappa i helgen, min syster nästa helg och makens familj helgen därpå. Ska även berätta för lite vänner nästa vecka. Och för min chef som vet om hela vår resa men som inte vet vad som har hänt sen sist (då jag sa att vi skulle till Ryssland i höst). förhoppningsvis blir det mer verkligt sen. Vi kommer att ta reda på kön. Det spelar egentligen inte någon roll vad det blir men vi har längtat så länge och jag skulle väldigt gärna vilja fixa liten det framtida barnrummet och sådär. Och även om jag tycker att flickor måste ha rosa och pojkar blått så är det klart att färgställningen och inredningen kanske kommer att skilja sig lite. Så på rutinultraljudet kommer vi att ta reda på kön. Sen får vi se om vi berättar....

Det är väl lite så generellt med sjukvården. Vår fertilitetsläkare argumenterade emot min man när han sa det och då vände min man det till ett annat exempel. Han opererades i slutet av sommaren. En ren rutinoperation. Läkaren sa efter uppvaket att han kunde leva som normalt ca 1 v efter operationen om han inte fick komplikationer. Då sa min man: jaha! Menar du alltså att jag kan fortsätta cykla 2,5 mil enkel väg till jobbet 2-3 gånger i veckan? Brukar snitta 30 km/h. Läkaren såg lite fundersam ut och svarade: nej det kan du inte. Du måste ta det lugnt. Då sa min man: men då kan jag alltså inte leva som normalt? Läkaren: nej det kan du ju inte. Min man sa det till fertilitetsläkaren och hon skrattade för hon insåg hur luddigt det är.

Jag berättade för min chef när vi skulle börja med ivf förra sommaren. Jag kände att med tanke på att det blir ett par besök till läkaren under stimuleringen och sen en heldag ledigt vid äggplock och sen är det insättning. Jag har varit sjuk en gång på 8,5 år och skulle jag helt plötsligt vara sjuk titt som tätt hade han nog ändå undrat om något hade hänt. Så för mig var det mycket enklare att berätta och vara öppen med hur läget var. Jag ångrar inte det en sekund! Han har varit ett enormt stöd i vår resa! Det har varit skönt att han har vetat varför jag kanske är nere. Han har också varit tydlig med att om jag mår dåligt mentalt under resans gång så är det inga problem att ta några dagar ledigt. Det har aldrig behövts men det har varit skönt att veta att det är okej. Jag har också berättat allt om våra Rysslandsplaner och han är helt förstående! Väldigt väldigt skönt!

Det är faktiskt bara mina föräldrar som vet inom familjen. Vi skulle berätta för alla innan Ryssland och mamma och pappa var först ut. Sen plussade vi ju tre dagar senare så då valde vi att inte berätta för min syster och min mans familj. Kändes bara konstigt att lura in fler i att vi skulle åka till Ryssland.....

Fick faktiskt se det lilla livet igår igen. Fick besked i fredags om att mina cellförändringar som jag opererade bort för exakt ett år sen hade kommit tillbaka. Så jag fick göra vävnadsprov igår. Var jätteorolig så när hon hade tagit provet gjorde hon ett vaginalt ultraljud så jag fick se bebis och att hjärtat slog. Kändes fint!

Nu prover jag igen. Ser inte att mitt inlägg kom fram här.

Det har varit så otroligt intensivt med allt kring IVF och ÄD förra och denna vecka. Orkar snart inte mer. Vi är helt slut.

Jag hade också svårt att berätta allt då vi inte ännu hade all info men nu verkar det blir allt tydligare.

Jag tänkte jag skriver en lång sammanfattning här snart så får vi se vad ni tycker. Delvis bra nyheter men vi vet inte för vad vi ska bestämma oss osv. Långt ifrån målet att äntligen får börja behandlingen.

Men nu till helgen åker vi på semester, en vecka Andalusien. Detta blir härligt. Yoga, vandring i bergen och längs stranden. Vad vi längtar.

Ja det är jätteskönt med en förstående chef. Ingen annan på jobbet vet utan det har räckt med honom.

Vi berättar nog hela historien. Sen får vi se om vi tar allt på en gång eller vid olika tillfällen. Det blir som det blir tänker vi! Vi vill hitta balansen mellan att berätta något roligt och att få dem att förstå att resan hit har varit jobbig.

De gör inget åt dem nu eftersom det är lätta förändringar. Jag får göra en nytt prov när jag är i v30 och se om det har försvunnit. Hon tyckte det såg bra ut så det är nog ingen fara. Nu är jag dock väldigt orolig för jag har haft lite blödningar sen igår. Så måste ringa dem idag. Det står i info från vgregionen på nätet att det är normalt med små blödningar efter koloskopi och vävnadsprov, men jag vill ändå ringa och prata med dem. Det känns jobbigt med blödningar. Från att ha varit lugn för första gången på flera, flera veckor till att nu må dåligt igen.