R84

Äldre 23 Oct 22:34

205 svar

Låg AMH värde

KajsaLouise skrev 2019-10-23 22:01:56 följande:

Jag skulle verkligen behöva stödet. Måste nog ta och diskutera vad vi vill med sambon först. Om donation är enda vägen så tror jag det kan vara lättare både för familjen och oss själva att komma fram till hur vi ställer oss till det hela. Berättade allt för en kompis idag när vi fikade. Började givetvis gråta. Det kändes ändå skönt att berätta för någon.

Du har en bra poäng i att vi bör sätta gränser för vad vi är beredda att göra/betala. Det är ju slitigt! Är så nervös inför imorgon.

Haha! Vilken fin chef du har! Verkligen roligt att vara så oersättlig! Vilken kul historia också! :)

Jag blir så rörd när jag läser allt du skriver. Tänk att ni helt plötsligt fick uppleva allt detta positiva! Allas fina reaktioner! Fantastiskt! Hoppas dina kompisar blev lika glada dem!

Då tycker jag att du ska hitta stödet! Jag tror att dina nära och kära kommer att förstå mer än vad du tror! Vad sa din kompis? Det är okej att gråta för det är rent ut sagt förjävligt att hamna i den här situationen!

Jag tror att det går bra imorgon. Lyssna in vad läkaren säger och väg in oddsen för att det ska gå. Sen bestäm hur ni går vidare. Jag tror att som jag har skrivit innan att äggdonation känns så främmande för många för att det inte har gjorts i Sverige. Ge det några år så kommer det att vara lika socialt accepterat som adoption. Jag menar.... tänk för x antal år sen när det var ovanligt med ivf-barn...... idag är det så mycket mer vanligt än man tror!

Ja han är fin min chef! Hans stöd och förståelse under det här senaste året har varit enormt!

Men tack!!! Det värmer! Det är okej att skriva att du inte vill höra för jag vet själv hur jobbigt det är! Vännerna blev superglada! Och de var väldigt förstående och stöttande i att vi har haft det jobbigt. Det är liksom skönt att kunna få berätta den roliga nyheten samtidigt som att de får veta vad vi går igenom.

Berätta gärna hur det gick med läkarbesöket!!

R84

Äldre 24 Oct 11:00

#156

KajsaLouise skrev 2019-10-23 22:01:56 följande:

Jag skulle verkligen behöva stödet. Måste nog ta och diskutera vad vi vill med sambon först. Om donation är enda vägen så tror jag det kan vara lättare både för familjen och oss själva att komma fram till hur vi ställer oss till det hela. Berättade allt för en kompis idag när vi fikade. Började givetvis gråta. Det kändes ändå skönt att berätta för någon.

Du har en bra poäng i att vi bör sätta gränser för vad vi är beredda att göra/betala. Det är ju slitigt! Är så nervös inför imorgon.

Haha! Vilken fin chef du har! Verkligen roligt att vara så oersättlig! Vilken kul historia också! :)

Jag blir så rörd när jag läser allt du skriver. Tänk att ni helt plötsligt fick uppleva allt detta positiva! Allas fina reaktioner! Fantastiskt! Hoppas dina kompisar blev lika glada dem!

Kom på en sak vi pratade om igår på middagen som jag glömde skriva igår..... vi pratade lite om det här med donation och adoption eftersom jag berättade att vi hade planer på äggdonation. Så pratade vi bland annat om likhet med barnet. En av mina kompisar berättade att en av hennes barndomskompisar adopterades som bebis från Indien. Hon har alltså inga likheter med sin mamma utseendemässigt. Men..... Hon och hennes mamma har exakt samma kroppsspråk och rörelsemönster. De pratar på ett liknande sätt. Så under hela hennes uppväxt har folk alltid sagt: du är så himla lik din mamma! Detta trots att de utseendemässigt är heeeeelt olika. Då tänkte jag på dig och att jag skulle skriva det till dig. Så jag tror helt klart att om ni väljer donationsvägen och väljer en donator som var lik dig som barn och som sen föds och uppfostras av dig kan bli lik dig på alla möjliga tänkbara sätt! Kanske inte som en liten kopia av dig rent utseendemässigt men på andra plan som gör att det är DITT barn som är lik DIG!

R84

Äldre 25 Oct 18:05

#161

KajsaLouise skrev 2019-10-24 22:42:43 följande:

Hej! Det kändes verkligen fint att få stödet och slippa hålla uppe en fasad. Kompisen blev ledsen eftersom hon vet hur mkt jag vill detta. Hon sa inget konkret om donation, men lät inte negativ kring det heller. Min kompis är en väldigt klok person som gjort en enorm personlig resa. Jag tror hon är mer öppen för alternativa lösningar än vad en normal person är.

Nu är läkarbesöket över. Det var en trevlig och lugn läkare. Även sköterskorna kändes fantastiska! Läkaren tyckte att vi skulle göra ett försök. Hon sa att det problemet som vi vet finns är den låga äggreserven. Det är inte säkert jag svarar tillräckligt bra på stimuleringen och hon ville inte att vi skulle ha alltför stora förhoppningar. Men tyckte absolut det var värt ett försök! Om det inte blir några ägg så är det nog tyvärr ett tecken på att vi inte ska fortsätta försöka med ivf på egna ägg. Om det blir ägg kan ju kvalitén vara kass. Eftersom det sannolikt inte blir många ägg så är ju risken att inget duger. Det kan var otur isf och det kan gå bättre vid en nytt försök, sa läkaren. Eftersom jag har några extra kilon frågade jag om det också. Hon tyckte att det inte var nått att hänga upp sig på, att det inte var en stor övervikt. Hon verkade inte heller tycka att vi skulle vänta mer än 1-2 månader med att köra igång. Jag borde få en blödning snart och då kan vi börja om vi vill. Det är dock inte helt säkert jag får en blödning och då måste jag äta Provera först. Vi måste starta senast 6 december för att hinna innan klinikens julledighet. Jag vill väldigt gärna inte få julen förstörd så jag tänker att antingen kör vi så fort som möjligt eller i januari. Svårt val dock, men jag tänker såhär. Jag kan iofs gå ner några kilo i vikt om vi kör igång i januari, inte säkert att vi får fram fler ägg för det eller att det går bättre för det. Kvalitén på äggen kanske kan bli bättre om jag äter kosttillskott i tre månader före ivf men inte heller det är en garanti och de lär knappast ge mig fler ägg. Eftersom det kända problemet just nu är äggreserven är det väl bara att köra? Den kan ju bara bli sämre egentligen. Vad tror du?

Jag tror du har helt rätt i det här med att det okända skrämmer och visst är det säkert så att donation kommer bli något som är helt självklart för de flesta om några år.

Såklart du får berätta om dina bra upplevelser för mig! Du är ju en solskenshistoria, något jag hoppas jag också kan bli! Kul att få berätta sådana nyheter! :) Och så snällt av dig att tänka på mig och ville dela din kompis berättelse med mig! Det ger tröst faktiskt! Det är ju egentligen självklart att det kan bli så även om man inte är lik varandra till utseendet. Egentligen har jag nog inget emot att barnet inte skulle bli likt mig, så tjusig är jag inte ;) Men det är ändå en stor sak som jag tänker på, så tack för att du delade med dig. Jag ska tänka på det! Jag kan ju också tycka att donation ändå gör att det blir mer mim bebis än om jag hade adopterat. Alltså, till en början. Tror man skulle älska barnet oavsett men att få bära det inom sig och vara med från starten måste ju ge ett liknande band som om ägget vore ens eget. Nu flummar jag iväg. Det har varit en lång dag, hoppas du kan tyda det jag skrivit. :)

Vad skönt att det kändes så bra!! Jag tycker att ni gör helt rätt i att testa om ni har pengarna!! Jag tror att det blir mycket lättare för dig att acceptera en annan väg om du faktiskt har fått prova ivf innan. Funkar det inte så vet du i alla fall att du har gett det en chans! Plus att jag tror att de pengarna inte spelar så stor roll när ni väl har fått ett barn! Eller så tänkte jag.

Svårt att säga..... jag vet inte hur mycket äggreserven hinner påverkas till det sämre på tre månader kontra det positiva som kan komma från att äta kosttillskott och kanske gå ner några kilon. Vilket som ger bäst utdelning för er...... hade läkaren någon åsikt om det? jag ville alltid köra på så snabbt det bara gick när vi höll på. Väntan var så himla himla jobbig! Vi missade först precis på håret att få börja försöka innan sommaren förra året, sen missade vi en FET med EN dag i julas och sen i somras hamnade vi också i glappet för semesterstängt osv. Så jag hade nog velat köra på, men det är ju jag..... haha! Är rätt otålig!

Jag tror också att man älskar barnet lika mycket oavsett om det är ens genetiska, adoption eller donation. Det är ju ens barn liksom! Som jag har skrivit tidigare så var det nog väldigt viktigt för mig att få bära barnet. Plus att det såklart är mycket administrativt och sen ett större jobb med anknytning osv till ett adopterat barn. men hade det landat i adoption hade det varit vår väg.

Jamen tack! Jag förstår om det kan kännas jobbigt och därför ville jag säga att det inte är några problem för mig att höra att jag ska vara tyst. Sen är jag personligen sådan att jag skulle ha väldigt svårt för att känna att det är jobbigt när någon som har kämpat länge för barn lyckas. Då vet jag vilken helvetisk kamp de har gått igenom. Jag blir mest ledsen när det är med kommentarer som: jamen det gick på första försöket så det var superlätt! Eller Det blev visst bara så att vi blev gravida! I såna lägen blir jag ledsen.

R84

Äldre 25 Oct 19:16

#163

bonzo skrev 2019-10-25 18:10:21 följande:

[quote=79987439][quote-nick]KajsaLouise skrev 2019-10-25 15:41:05 följande:[/quote-nick]Nordic ivf. "Rabatten" gäller endast för vårt allra första försök. Sen var det fullpris.[/

Vi funderar också eventuellt på ivf men jag väntar på svar om mitt amh värde. Jag är 41 år så förväntar mig inte så bra värde. Står och väljer mellan Örebro och Göteborg, kanske Falun....Vi får se vad det blir..

Hur kommer det sig att du väljer mellan de tre ställen? Tänker att de ligger rätt olika till rent geografiskt!

R84

Äldre 25 Oct 19:29

#165

bonzo skrev 2019-10-25 19:22:44 följande:

[quote=79987871][quote-nick]R84 skrev 2019-10-25 19:16:22 följande:[/quote-nick]Hur kommer det sig att du väljer mellan de tre ställen? Tänker att de ligger rätt olika till rent geografiskt![/ Ungefär lika långt från oss.. vi har gjort ivf tidigare i Örebro med lyckat resultat.. Göteborg verkar ha duktiga kliniker. Falun bra priser..

Ah! Då är jag med! Jag har bara gått på Sahlgrenska och har inte så stor koll på Nordic ivf och Livio. Det jag har hört är att de ska vara bra båda två.

R84

Äldre 26 Oct 07:53

#170

KajsaLouise skrev 2019-10-25 21:07:11 följande:

Jo, vi tycker absolut det är värt det. Jag tänker: vad ska man ha en massa pengar till om man ändå inte lever det liv man vill? Och så mkt pengar är det verkligen inte för att få sinnesro och må lite bättre.

På läkaren lät det som att vänta 1-2 månader inte var så farligt, men längre än så tyckte hon inte. Jag kan säkert gå ner 5kg på en månad, men frågan är hur bra en sådan drastisk viktnedgång är för kroppen. Man rekommenderas väl 0.5 kg per vecka kanske. Skulle behöva gå ner 8 kg för att hamna på normalt bmi (dock i övre klassen). Jag blir så arg på mig själv att jag inte redan gjort detta! Men tyvärr har senaste året varit tufft och jag tröstar mig väl med god mat och sötsaker. Låter kanske som dålig bortförklaring, men människor reagerar ju olika vid motgångar/tuffa tider. Så är det bara. Läkaren tyckte som sagt inte heller att övervikten var så farlig. Hon tog själv inte upp det utan det var jag som frågade. Så svårt. Har känt lite värk i tjejmagen nu en vecka typ, har trott att mensen varit på väg flera ggr. Jag borde få mens snart utifrån slemhinnans tjocklek men med min kropp vet man aldrig... Allt kom så plötsligt. Jag är egentligen som du, på tok för otålig. Men så har jag svårt att acceptera alla mina fel och brister och jag vet att jag kommer anklaga mig själv om det inte funkar och vi gör det nu (utifrån vikten alltså). Annars har jag också väntat klart! Jag förstår verkligen hur du resonerar, hur jobbig väntan måste ha varit och hur oerhört surt det är när ni missade allt det!! Så tråkigt att allt ska drabba en och samma person på det sättet.

Du är så sjukt logisk och får allt att låta så självklart, jag skulle verkligen vilja byta inställning med dig. Brukar du ha lätt att fatta beslut även i andra frågor? :)

Såklart att det är jobbigt att höra hur andra lyckas, men jag känner precis som du. Ni har kämpat så länge och upplevt så många tråkigheter att jag unnar er varenda stund av glädje! Tycker det är självklart att du ska få dela din glädje även här. Dessutom stöttar du mig och det är guld värt ska du veta! Jag fick precis veta att en kompis är gravid igen. Luften gick helt ur mig. De har inte kämpat för det och såklart är det roligt för dem, men jag kan inte känna någon glädje alls. Jag blev bara ledsen... Dessa känslomässiga bergochdalbaner, jag blir tokig! :/ Hoppas du har en mysig kväll!

Du ska inte klandra dig själv för det! Som du skriver..... Alla hanterar det på olika sätt och det viktiga nu är att du är medveten om det och är villig att göra något åt det. Svårt att veta hur du ska göra...... för om 1-2 månader inte gör någon märkbar skillnad på äggreserven, men kosttillskott och viktnedgång kan påverka äggkvaliten...... ja då kanske det är värt att vänta?

Usch.... jag vet den där känslan när någon nära berättar. Det är jobbigt. Jag har bekanta som hunnit få både två och tre barn under de åren som vi har försökt. Som har barn med kanske 12-13 månaders mellanrum. Det gör ont! Jag har tänkt många gånger att om vi inte hade fått missfall våren 2016 så hade vi snart firat en treåring härhemma. Så sjukt! Samtidigt så tänker jag att det var någon mening med det också. Jag och min man har tex lärt känna varandra bättre och kommit varandra närmre. Jag har lärt mig jättemycket om mig själv. Jag har lärt mig hantera fysiska och psykiska hinder på ett sätt som jag aldrig hade gjort för 3-4 år sen. Så jag tror trots allt att detta gjorde gott också!

Tack! Jag tror att allt det har kommit genom alla år av kamp. Som sagt..... har lärt mig hantera saker på helt andra sätt. När vi började försöka bli gravida och kände att det började bli tungt var min inställning att blir det inte naturligt blir det inte barn alls. Jag kunde inte alls tänka mig adoption (som var det enda jag kände till). Då sa jag till min man: om vi inte kan få barn på naturlig väg så blir det inga barn. Då får vi göra slut och så får du träffa någon som kan ge dig det. För mig tror jag att det ändrades någonstans efter att vi hade gjort vår utredning. Den visade förvisso att inget är fel på någon av oss, men då började jag kika lite på adoption. Jag började lyssna på poddar om ofrivillig barnlöshet. Började bearbeta att om ivf inte funkade..... vad skulle vi göra då? När vi gjorde först ivfen och utfallet blev rätt kasst kände jag att det här kommer inte att funka. Jag kände det i hela kroppen! Jag började söka ännu mer information och hittade äggdonation. Vågade testa tanken och helt plötsligt en dag förra vintern kändes det så självklart! Det var så det skulle vara. Jag hade aldrig någon genpanik för jag var så inställd på att det var så det skulle bli. Därför blev jag så chockad när läkaren i Ryssland tyckte vi skulle gå på ivf med babygaranti. Hon var helt övertygad om att min ålder var nyckeln till att det skulle funka trots lågt amh och dåliga ivfer härhemma. Hon nämnde såklart äggdonation och frågade hur vi ställde oss till det, men var noga med att säga att vi är långt ifrån där ännu. Det kändes så tudelat. Bra för att hon trodde på mig, men samtidigt var jag så rädd över att det inte skulle funka och bara ta tid så donation kändes snabbare och enklare. Haha! Även om jag ju vet att det inte är enkelt, men du förstår kanske hur jag menar? Så....... jag ska inte sitta här och låtsas som att det har varit ett enkelt Beslut, men jag tror att jag har hunnit bearbeta så mycket under 3,5 år och kommit fram till vad som är allra viktigast.... så när vi väl ställdes inför de tuffa besluten och vägskälen så hade jag redan bearbetat det så då var valet enkelt. Låter kanske flummigt men det är så jag tänker. Att när jag väl vågade börja kolla åt andra håll och acceptera att det är vår verklighet så var det inte ett svårt beslut längre.

R84

Äldre 26 Oct 23:52

#174

KajsaLouise skrev 2019-10-26 17:50:23 följande:

Tack! :) svårt att inte klandra sig själv känner jag. Jag brukar vara min största fiende. Det lät på läkaren som att det inte fanns någon anledning att vänta och på nått sätt att detta var sista chansen. Sen sa hon att hon inte tyckte vi skulle vänta längre än 1-2 månader. Sättet hon lade fram allt på fick det att låta som att det ändå var lite panik. Gynekologen vi gjorde utredningen hos sa till mig när jag frågade om när jag hamnar i klimakteriet att: det kan vara idag, imorgon eller om ett halvår. Det är svårt att veta. Något längre perspektiv än ett halvår hade han inte... Jag tänker också på alla sjukdomar som kommer med vintern och som kanske inte direkt booztar behandlingen. Allt ska ju liksom klaffa.

Ja,jag förstår att många hinner både ikapp och förbi på så lång tid som ni försökt. Så är det ju. Det är bara nått man måste genomlida. Samtidigt tycker jag ofta ovissheten och tankarna om när en viss kompis ska skaffa barn är värre. Bättre att veta på nått sätt. Beskedet om att de är gravida är värst tycker jag. Sen kan man ju få mysa med barnet och det är ju trevligt :) Får verkligen hoppas att allt sker av en anledning! Ni får fokusera på det ljusa i ert liv nu!

Det låter inte alls flummigt. Det låter som att du prövat det mesta och tänkt i nya banor med ett enda mål: en bebis! Om målet är så starkt gör man väl mkt för att nå det och när behandlingar fallerar kan man ju ge upp eller ge sig på det som kan fungera. Man har ju inte heller all tid i världen och måste göra val. Du gav inte upp utan anpassade dig till nya förutsättningar. Tycker att det låter väldigt starkt av dig! Du måste ha lärt dig väldigt mkt om dig själv och det är ju en vinst det med. Jag har redan sagt till min sambo att vi såklart kan göra slut, för jag förstår att han har alla möjligheter att hitta en ny tjej och få barn. Det lät ju som ett av dina första steg också. Hoppas att jag och min sambo blir starkare av den här resan precis som ni blivit!

En fråga som ligger lite i framtiden nu såklart, men om ni vill ha syskon. Kommer ni satsa på äggdonation direkt då?

Jag känner igen det där med att vara sin största fiende..... jag har också lätt för att hamna där. Min man har svårt att förstå det men jag har alltid känt att det är lättare att klandra mig själv än någon annan. Då tycker han att jag är för hård mot mig själv, vilket han har rätt i....

Jadu..... egentligen kanske ni bara ska köra då? Tänker om det är nu eller i januari så har det ju gått några mer månader och då kanske det har blivit sämre?

Ja jag har lärt mig mycket genom de här åren. Lärt mig hantera saker på ett helt annat sätt så det är skönt att se att det har gett något. Jag tror att det är viktigt att hitta varandra i allt. Lyssna på varandra, ge varandra utrymme, bli arga på situationen, ta pauser från allt (vi åkte på spa bland annat), kramas, acceptera att vi hanterar saker olika osv. Att inte vända sig från varandra i sorgen.

Alltså...... jag har alltid tänkt att jag ska ha två barn. Det har liksom alltid varit det självklara. Men under de här åren som har gått har jag accepterat att jag kanske bara får ett barn. Till och med det har stundtals känts avlägset. Just nu känner jag sån tacksamhet och respekt över att jag faktiskt kanske kanske kanske kan få ett barn. Om jag skulle försöka tänka steget längre (vilket är svårt för jag knappt vågar lita på att det här ska gå vägen) så känner jag nog såhär..... jag kommer att vilja försöka på egen hand ganska kort efter förlossning. Eller ja.... jag vill låta kroppen läka ordentligt och så först, men du förstår kanske vad jag menar? Om det inte funkar vet jag helt ärligt inte om vi orkar oss in i en runda till med allt vad behandlingar innebär. Jag vet inte om vi kommer att tycka att det är värt det. Då vill jag nog hellre lägga min energi och kärlek på det barnet vi har. Men det är så svårt att säga helt säkert! Jag kanske sitter här om ett år och tänker helt annorlunda!

Hur har det känts med en dag distans till allt?

R84

Äldre 28 Oct 07:04

#181

KajsaLouise skrev 2019-10-27 19:48:51 följande:

Det är fantastiskt med personer som din man som inte är så självkritiska! Man ska inte vara det!

Det är ju det jag är rädd för. Jag hade ett grav.test kvar hemma som jag tog idag. Tog det för att jag inte kan lite på mig själv om vi kommer till en ev "ruvning", eller vad det kallas. Det sjuka är att det visar två streck, men båda strecken ser lite felplacerade ut. Inte mitt i fönstret där de brukar vara (stavtest). Teststrecket ser dessutom lite skadat ut så jag tror inte det är nått. Det hade ju varit som en sån riktig Hollywoodfilm om det visar sig att jag är gravid, haha! Sambon är också skeptisk till strecken. Men vi tänkte ändå se det som ett tecken och satsa på ivf nu om mensen kommer.

Låter som kloka ord! Särskilt det att man ska ha förståelse för varandras sätt att hantera sorgen/frustrationen. Vi hanterar det olika. Jag vill höra sambon prata om det, sambon är dock gärna tyst. Men man måste ju ta tillvara på varandra såklart!

Jag förstår dig precis och hade nog känt likadant. Det viktiga är ju det barnet som finns, inte det som inte finns. Ni kan ju "försöka utan att försöka". Ingen press, inget skydd. Som den här gången, det gick ju nu fast ni inte riktigt hade det i tanken. :) Förstår också att ni i så fall kör igång så fort kroppen fått läka. Det är så mycket negativ energi när allt är så svårt, så ska man orka kämpa mitt under småbarnsåren... Det är ett beslut för framtiden, det växer säkert fram. Var bara nyfiken på hur du tänkte :)

Jag tänker lite nu att jag faktiskt har allt att vinna på att köra igång direkt. Det kan ju fortfarande komma fler chanser med nya förutsättningar om denna gången inte blir av. Lika bra att köra?! :) Men jag har vänt och vridit på det här många ggr senaste dygnen.

Hur mår du? Berättat de goda nyheterna för fler nu?

Men vad konstigt med testet...! Jobbigt när det blir två streck med de är fel. När ska du ha din mens? Tänker att du väl får vänta några dagar och ta ett nytt om mensen inte kommer. Du vet.... Ibland händer det där även utanför Hollywood-filmerna. Fråga mig :)

Jag tycker att det låter som en bra plan att köra. Då vet ni och kan ta nya tag efter årsskiftet. Som en nystart. Boka också in dig på olgas seminarium i december! Så kan du börja bearbeta donation parallellt.

Det är en svår fråga det där med syskon. För jag vill ju såååå gärna kunna ge ett syskon. Samtidigt som jag inte vet om vi tycker att det är värt att starta om igen. Om jag skulle tänka tanken hade jag nog behövt bestämma innan hur många försök vi skulle göra. Det var en kvinna som gästade någon av poddarna jag lyssnar på som berättade om det. De fick ett barn och ville sen ha ett syskon. Då skulle de göra ivf. Hon och hennes man sa innan att de gör en behandling, ett ägguttag och sen de insättningar som behandlingen gav. Funkade det inte var det inte meningen. Maken tyckte att det tog för mycket energi från deras dotter och det var det inte värt. Han tyckte inte att de skulle lägga flera år på syskonförsök och sen komma ut på andra sidan utan ett syskon och inse att man inte har gett det barn man har rätt uppmärksamhet. Det tyckte jag var klokt. Så om jag skulle göra ett syskonförsök hade jag nog bestämt mig för att jag ville gör ett försök och sen är det nog! Haha! Högst oklart om min man vill gå vidare med behandlingar igen. Inte för att han behöver göra så mycket fysiskt, men jag tror inte att han tycker att det är värt den psykiska belastningen. Han har ännu mer än mig bearbetat att han kanske bara får ett barn. Så vi får se!! Försöker vi själva hoppas jag att vi kan hålla det förutsättningslöst. Typ att vi har sex utan skydd men fokus är inte barn. Haha! Oklart om vi med vår historia kan stanna vid det, men jag hoppas det!

R84

Äldre 28 Oct 07:24

#182

KajsaLouise skrev 2019-10-27 20:41:28 följande:

Men gud, jag tog ett nytt graviditetstest nu. Vi köpte ett CB digitalt med plus/minus förut. Vi tog det ihop jag och sambon. Det visade plus. Men jag har mensvärk sen flera dagar tillbaka, är andfådd för minsta lilla ibland tycker jag, mår illa till och från (kommer kraftigt ibland, särskilt när jag inte ätit på en stund), men allt det tror jag bara hörde till just mens och en infektion (har lite ont i halsen). Jag är i chock. Även om det skiter sig, för det måste det ju göra, det är för bra för att vara sant, så ger det ändå hopp.

Men WOW WOW WOW!! Grattis! Jag som precis skrev att det där händer även utanför Hollywood-film ibland! Haha! Jag med mina gravidhormoner blev helt tårögd när jag läste om ditt plus. Fick såna flashbacks från i augusti när vi fick vårt plus efter allt kämpande och alla motgångar!

Molvärk är vanligt under graviditeten. Jag har haft det till och från. Det är att livmodern växer. Jag har också haft stickande känsla i ljumskarna och det sa barnmorskan är ligamentssmärta. Jag tyckte det var lite jobbigt i början att det gjorde ont, men så fick jag intala mig själv att det är fullt naturligt att det ömmar när livmodern växer.

Jag förstår din känsla av att du tror att det kommer att skita sig, men försök tänka positivt att du nu är GRAVID! Läste på ett forum en gång om någon vars barnmorska hade sagt: du väntar barn, inte missfall. Det är bra att ha i åtanke att det är vanligt med missfall men det är fortfarande vanligare att det blir ett barn. Det som funkade för oss var att ta det i delmål. Vi bokade in inskrivning i ca v7-8. Sen gick vi på ett privat vaginalt ultraljud i v 9 (landstinget gör inget förrän v 11). Sen tidigt ultraljud hos barnmorskan v11 och kub v13. När vi lämnade kuben bestämde jag mig för att jag måste börja njuta av graviditeten. Jag gör kanske bara det här en gång och då vill jag inte gå alla 40 veckorna och må dåligt mentalt. Det är inte rätt för varken mig eller barnet. Nu räknar vi ner till RUL om 4 v. Känns enormt långt borta! Efter det är årsskiftet målet för då är vi i v 24/25 och då brukar de ju säga att barnet kan gå att rädda om något händer. Så delmål funkar för oss! Men som sagt...... försök tänka att även om missfall är vanligt så är ett barn vanligare!

Som sagt GRATTIS!!!

R84

Äldre 28 Oct 11:41

#185

KajsaLouise skrev 2019-10-28 09:33:21 följande:

Haha, ja det är ju som att vinna på Triss detta! Tack! :) Jag är i chock och vågar inte tro på detta. Har så mkt värk och flytningar så det känns som mens precis hela tiden.

Hade så i början också! Haha! Var stamkund på toaletten. Ofta bara för att kolla så jag inte blödde. Hade trosskydd eller binda fram till typ v12! Vågade inte chansa.

R84

Äldre 28 Oct 12:17

#186

KajsaLouise skrev 2019-10-28 09:31:08 följande:

Haha! Ja det var snurrigt med alla mina inlägg där ;) Ja jösses, det känns för bra för att vara sant! Jag vill verkligen kunna tänka att jag är gravid men det går inte riktigt... Tack ändå :) När testet räknade ner till resultatet gick min puls i taket, nät plusset kom fram började jag gråta. Det bara rann. Lika mkt nästan som när vi fick beskedet att det skulle vara svårt att få barn på egen hand och med egna ägg. Förstår att du fick flashbacks! Hoppas nu den lille saken vill stanna!

Jag kunde inte sova i natt, slumrade väl men låg och tänkte på allt möjligt. Försökte slappna av men då värkte det i magen. Det känns verkligen inte bra med all värk och flytningarna har tilltaget sen några dagar så tror ju det är mens på g hela tiden... Det här är en lika stor psykisk påfrestning som att få veta att man kanske aldrig kan bli gravid. Men det gick ju iaf, så oavsett hur det slutar kan det gå! Det är ju positivt! Igår kändes det lite som håll. Nu cyklade jag till jobbet (8km) och fick lite samma håll-känsla. Det är väl okej att cykla? Gud, jag kan ingenting om detta... Ska det verkligen redan värka såhär? Jag tror ju bara att jag är typ max 14dagar efter ägglossning...

Jag tror också på delmål. Måste hänga upp det på något känns det som. Jag tror vi får göra som ni gör helt enkelt. Tänk vad långt ni ändå kommit i processen! Det var också väldigt klokt sagt av barnmorskan! Det hade nog varit lättare att tänka så om jag hade haft normal chans att kunna bli gravid.

Det här med syskon är svårt... Men det låter som en klok idé att man sätter en gräns för antal försök om man behöver ge sig in i ivf-karusellen. Köra på på vanligt sätt är ju dock inga konstigheter! Kanske kan kroppen slappna av på ett annat sätt om man redan har ett barn. Många som adopterat för att de inte kan få barn, lyckas ju ändå efter en adoption t.ex. Men nu gäller det att fokusera på barnet du har i magen! :)

Ska det verkligen värka hela tiden? I princip gör det det för mig. Och så flytningarna... Blir tokig!

Låter nästan som min reaktion. Jag tog mitt test på kvällsurin tre dagar innan mens så jag räknade med tomt test. Tog det utan att min man visste så jag rusade ner till honom och sa i panik att jag hade panik och trodde att jag skulle dö. Samtidigt som tårarna rann. Du kan ju tänka dig hans reaktion...... han trodde det hade hänt något allvarligt! Sen kastade jag bara den kissiga stickan och skrek: såhär ska det ju för fan inte se ut! Han fattade ingenting!

Cykla är inga problem! Jag har kört på nästan som vanligt (förutom att jag har fått skippa träningen de dagarna när illamåendet har blivit för jobbigt). Det jag har tänkt på är att inte köra för mycket hopp, gjort alternativ till vissa mag-/bålövningar och sen har jag hållt koll på pulsen. Den ska helst inte upp i Max utan typ 75% av Max. Jag kör med Apple Watch och håller koll på pulsen. I övrigt lyssnar jag på kroppen. Är någon övning obehaglig gör jag något alternativ. Min barnmorska sa att jag nog lyssnar lite väl mycket på kroppen.... men hon förstod varför.

Ja.... jag går in i v 16 på torsdag (eller 15+0) och det känns så sjukt!!! Snart halvvägs liksom! Mitt illamående är kvar men inte lika starkt. Men jag förstår ju fortfarande inte att jag är gravid. Väntar bara på att någon ska hoppa fram och säga att allt är på skoj!

Jamen det var precis så jag kände. Hade jag haft lätt för att bli gravid hade jag nog inte varit lika orolig, men nu kändes det som att skiter det sig nu vet i fan om jag orkar mer!

Min molvärk har varit väldigt olika. Ibland har jag haft ont hela dagar och ibland lite då och då. Flytningarna varierar lite från vecka till vecka. Ibland är det jättemycket och ibland mer normalt. Nu är jag inne i en vecka med mycket flytningar (sorry för intim info). Så jag tror inte att det betyder att något är fel!

R84

Äldre 28 Oct 19:46

#188

KajsaLouise skrev 2019-10-28 18:44:50 följande:

Haha, det hade verkligen varit en syn för ögat det! Jag kan tänka mig att din man blev både skräckslagen och förvirrad av ditt agerande ;)

Jag har läst på lite under dagen (jobba går sådär...). Det är tydligen så att grav.testen kan visa falskt gravid vid klimakteriet eller till och med om man är nära klimakteriet. Och det är ju jag. Så jag tror nog att testen är missvisande. Det hela är inte logiskt och alldeles för bra för att vara sant. Jag har pratat med kliniken där vi skulle göra ivf, de visste inte men sa att om det stod så på testen kan så vara fallet såklart. Jag har ringt en barnmorska och hon visste inget. Hon skrev ändå in mig med ett första besökt redan på onsdag, men jag vet inte till vilken nytta för de kunde ju inte säga nått med säkerhet ändå. Jag ville ta blodprov, men nä det gjordes inte och ultraljud går inte att se såhär tidigt. Jag blir knäckt. Det är ju säkert så att testen är fel. Jag blir så deppig av allt! Nu tänker jag ta reda på om klimakteriet kan skapa hcg eller bara nått liknande hormon som testen reagerar på.

Tack ändå för all information om träning - vad man får/inte får göra! Ska ha det i åtanken även om jag inte tror på graviditet.

Wihoo, snart halvvägs! Så skönt! Nej då, ingen kommer hoppa fram. :) Snart börjar du väl känna den lille parveln också?

Hihi, detaljer är bra! Det är först när man vet allt som man kan dra slutsatser tänker jag! :)

Jaha! Kan det visa fel då? Det visste jag inte.... men det är ju inte säkert att det är så! Avvakta några dagar och se. Kan inte ivf-kliniken göra ett blodprov? Annars har jag varit på sokolova gynklinik på västra Hamngatan och gjort mina prover inför Ryssland. Det var också dit jag gick för mitt vaginala ultraljud i v9. De brukar vara snabba på att svara på Mail och ge tider med kort varsel. De samarbetar med utländska kliniker och borde kunna ta ett hcg-prov på dig. Det gör de nog åt de patienter som gör behandling utomlands. Du kan ju maila och fråga. Via landstinget är det tyvärr så att de inte gör ultraljud förrän v 10+0. Med mig var de benhårda med det trots både vår historia och att jag fick en blödning och var orolig. De hänvisade mig bara att gå privat.

Ja det känns sjukt!!! Som sagt... 15+0 på torsdag. Haha! Känns på ett sätt jättelångt in i graviditeten, men ändå som att det är evigheter kvar och att vi inte har kommit någonstans. De säger att förstföderskor känner efter v 20-22 någon gång så det är ett tag kvar.... en tjej på jobbet är gravid i v 20 nu (har inte berättat än men försöker luska lite med henne för att veta hur långt borta saker är) och hon kände av lite redan i v 17-18. Men vi får se!

R84

Äldre 29 Oct 05:15

#190

KajsaLouise skrev 2019-10-28 21:36:00 följande:

Ja, tydligen :/ Jag vet ju inte hur nära klimakteriet jag är. Jag googlade mer ikväll. Det är tydligen så att hcg kan öka vid/runt klimakteriet men det verkar inte öka i samma omfattning eller hastighet som vid en graviditet. Det kan enligt någon dåligt översatt artikel jag läste ligga runt 15 mlL vid klimakteriet. Ett blodprov borde väl kunna visa om hcg är högre än så? Ska kolla upp stället du nämnde, tack för tipset! Ivf-kliniken hänvisade bara till barnmorskemottagningen och barnmorskemottagningen hade ingen aning om hur det skulle gå att reda ut vad som är vad före v. 8 iaf... Så tråkigt att man möts av sådan okunskap. Även om man inte kan svaret på en gång kan man väl läsa på?! De har väl tillgång till mer litteratur osv än vad jag har. Jag får ju göra sånt på mitt jobb hela tiden. Det är också jättetråkigt att man som du möts med sådana strikta regler. Varför kan man inte anpassa? Det känns inte som att mammans psykiska hälsa premieras alls i sådana lägen. Det är tur det finns privat vård säger jag!

Det är jättelångt ju! Det är stort! Okej, en bit kvar till de magiska stunderna då du kan känna bebisen då. Sicken julklapp :) hihi, luska på du! Hoppas hon inte listar ut nått :)

Då hade jag mailat sokolova och kollat. För jag har för mig att jag har läst att vid äggdonation gör man inte ett graviditetstest utan man tar ett blodprov för att mäta hcg och då få veta om man är gravid. Är du gravid ökar hcg:t snabbt. Sen mäter många gravtest hcg först vid 25 mIL. Tänker om ett klimakterie visar 15 så är det ju under det.... som sagt.... jag hade kontaktat en privat klinik som jobbar med patienter som tex gör äggdonation och fråga. Det kostar ju inget att kolla läget med dem via Mail eller telefon. Sen borde du väl kunna ta ett digitalt med veckoindikation om en vecka eller så? Stiger ditt hcg borde det visa fler veckor.

Ja en bit kvar är det.... men tycker mig ana livmodern på morgonen. Är inte säker men de senaste dagarna har jag haft som en hård liten boll strax under naveln ut mot sidan (den sidan jag ligger och sover på). Vet inte om det är så men har läst att livmodern kan gå att känna nu. Men sen verkar den trillar ner (eller hur jag nu ska beskriva det) när jag har varit uppe en stund. Så jag vet inte!

R84

Äldre 29 Oct 12:39

#192

KajsaLouise skrev 2019-10-29 08:22:15 följande:

Ja, jag ska kika på det under dagen! Tack för tipset! Jag är inte helt säker på nivåerna under klimakteriet, runt 15 var det jag hittade på nätet. Ja, man tycker ju att ett test med veckoindikator borde visa fler veckor nästa vecka om hcg ökar... borde inte teststrecket på ett vanligt stavtest också bli starkare? Jag tog ju Tento, testa tidigt i söndags. Teststrecket blev inte särskilt starkt.

Men spännande! En liten boll som trillar ner, låter lite tokigt ;) Men jag tror säkert det är livmodern du känner! Du är ju smal så det borde väl synas lättare på dig också?! Så spännande med fysiska tecken!!! :)

Vilken dag i cykeln fick du plusset? Jag fick mitt på kvällsurin tre dagar innan beräknad mens och då var det svagt med väldigt synligt. Dvs det var ett tydligt streck men ljust i färgen. Absolut inte svårtytt. Dagen efter (två dagar innan mens) fick jag 1-2 på veckoindikation och på mensdag fick jag ett starkt streck. Sen tror jag att jag väntade i knappt en vecka innan jag tog ett nytt med veckoindikation och då trodde jag att den skulle visa 2-3, men fick 3+. Så det stiger ju snabbt om du är gravid. Haha! Jag tog nog säkert..... 14 tester på 2 v för att se så att det blev starkare. Beställde några billiga stickor på nätet för att kunna bevisa för mig själv att det var sant. Slutade när jag efter två veckor insåg att testet inte kunde bli starkare och jag till slut satt och analyserade huruvida det verkligen var starkare eller om det hade blivit svagare. Haha! Känns så knäppt när jag tänker på det idag.

Haha! Det var bästa liknelsen jag kom på. Det är typ en hård kula som är lite större än en apelsin. Läste att de kan kännas/synas på morgonen innan man har varit på toa för urinblåsan tycker upp den. Det är coolt med de fysiska tecknena. Samma sak med brösten. Min man sa snabbt att de var större men jag höll inte med. Dels för att jag inte såg det dels för att jag har samma bh. Så i förra veckan när jag hade duschat kom jag ner från övervåningen till min man och sa: alltså de är ju superstora! Hur fasen får de plats i samma bh?

Hur känner du dig idag?

R84

Äldre 21 Nov 12:21

#203

Lenze skrev 2019-11-21 10:32:59 följande:

Vet inte riktigt hur vi ska göra var på ett seminarium i veckan och ska ha en andra skypemöte nästa vecka. Combo paketet med äggdonation var över 200 000kr exklusive medecin, resor m.m så de landar väl på en kvartsmiljon. :S Det blir väl en del lån.

Har kollat lite på adoption också. Funderar på adoptera också om vi gör äggdonation.

Ja det där paketet är så dyrt!!! När vi diskuterade det räknade vi på att lägga ca 300000kr om vi behövde köra alla försök. Sen är det klart att det går att påverka valet av hotell, flyg, mat osv. Sen samlar man på sig medicin om det blir flera behandlingar. tror jag har läst att de skriver ut en mängd som är ca 30% högre än behovet om behandlingen måste förlängas. Så då går det ju att anpassa nästkommande behandlingar beroende på hur mycket man har kvar. sen är det svårt att veta hur många privata läkarbesök som krävs härhemma. Under våra ivfer har det varierat mellan våra tre behandlingar hur många återbesök det har varit mellan behandlingsstart och äggplock. I något gjorde jag ett ultraljud innan det beslutades om äggplock. I ett annat behövdes det fyra besök. Vi tänkte att om vi räknar på 100000kr extra så känns det som att vi har spelrum om saker skulle skena iväg. Vi utgick hellre från en högre summa som sen blev mindre än tvärtom. Har kliniken någon avbetalningsmöjlighet? Har något svagt minne om att jag har hört det..... Vi hade förmånen att ha pengarna sparade så för oss skulle det innebära att väldigt mycket ekande sparkonto. Sen var det som jag sa: jag sparar varje månad men jag sparar inte till något. Kanske är det ett barn jag sparar till? Det är det väl värt för jag vill inte ha ett liv utan barn! Haha! Och i nästa sekund hade jag fullkomlig panik över hur himla mycket pengar det är!

Låg AMH värde

INNEHÅLL