Abort eller behålla? Deadline imorgon!

Snälla, hjälp mig. Behöver alla reflektioner och all hjälp i världen.

Jag är just nu gravid i vecka 13 (12+3) och har sedan jag plussade haft det väldigt turbulent. Jag är ung (fyller strax 21), har avklarat halva min universitetsutbildning men har halva kvar, närmare bestämt två år. Jag bor själv i en etta några timmar från mina föräldrar, studerar på heltid samt arbetar på sidan av med en relativt god inkomst. Min pojkvän och jag har känt varandra sedan barnsben samt sedan sex år tillbaka till och från haft något kärleksmässigt. Sedan lite mer än två år tillbaka är vi ett par, vi valde att ge det hela ett seriöst försök då vi båda mognat och känner att vi är menade för varandra. Vi förlovade oss i våras och snart flyttar han hit (just nu bor han utomlands men vi besöker varandra i långa perioder och har precis varit tillsammans i tre månader).

När jag plussade så var vi på semester och vi båda blev chockade då det var oplanerat och inte alls väntat men vi upplevde ändå någon form av glädje. När jag berättade för mina föräldrar blev de arga, besvikna och oroliga då jag inte är klar med skolan, då han ännu inte flyttat hit, då de är rädda att det blir för mycket för mig såväl ekonomiskt, studie- och jobbmässigt men framförallt psykiskt. Vi hade en väldigt turbulent period ett tag och jag förstod deras oro men det blev jobbigt att gråta och bråka varje dag. Till slut (i slutet av förra veckan) så stängde min kropp av. Mitt psyke orkade inte mer och jag blev in- och utvändigt kall, levde som vanligt, grät inte mer.. Jag tror att jag slutade känna så pass mycket att inte ens en käftsmäll hade gjort ont. Framförallt så hände detta för att min kropp antagligen försökte skydda mig från sorgen jag befann mig i, och på så vis började jag även ställa in mig på en abort och övertala mig själv att mina föräldrar hade rätt och det var det enda rätta beslutet.

I början av förra veckan var jag på abortrådgivning för att få allmän information samt på ett kuratorbesök. Hos kuratorn upplevde jag mig vara ambivalent men någonstans fanns ändå en önskan om att behålla, en glöd helt enkelt. Var hos kuratorn igen igår och då kände jag mig inte alls som den första gången, istället var jag fortfarande kall. Precis när jag blev kall så sa mina föräldrar att chocken för de hade lagt sig och att de självklart stöttar mig vad jag än beslutar samt att de kommer att hjälpa mig med vad jag än behöver. Hade jag fått höra detta förra veckan så hade jag utan tvekan fattat beslutet att behålla, när jag istället fick höra det denna vecka då jag redan stängt och skärmat av så känner jag varken glädje eller lättnad över det beskedet fastän det var det enda jag önskade för några dagar sedan.

Jag blev rådd att boka en tid för aborten förra veckan som jag har ifall att och i ?värsta fall? är det bara att ringa och avboka, så imorgon bitti har jag tid för att svälja den första tabletten och på måndag morgon är jag bokad på avdelningen för att mer eller mindre föda ut mitt då döda foster.

Jag kan inte skjuta upp det mer om det nu är en abort jag ska göra men den enda planen jag har nu är att åka till sjukhuset imorgon, se tabletten och för allt i världen hoppas att jag antingen känner mig tillfreds och faktiskt tar den, eller upplever att allt eller åtminstone 1% av mig protesterar vid åsynen av den och då får det räcka som ett tecken för att jag faktiskt vill behålla. Men jag är så fruktansvärt rädd för att även då vara kall och sedan ångra mig för efter den tabletten är det kört.

I en och en halv månad kände jag lycka över detta, sedan stängde jag av och blev ambivalent då alla bråk och dylikt blev för mycket för psyket, efteråt började jag vänja mig vid tanken på en abort och accepterade detta, vid något enstaka tillfälle har jag känt en lust att behålla men helt plötsligt uppkommer också spöktankar som jag hittills inte haft - jag är ung, jag vill leva, resa, upptäcka och vara ?galen? på mina villkor, fastän jag varit skolless uppkommer ur tomma intet även en skollängtan bara för att jag vet att jag hade behövt ta en paus osv. Jag hade älskat det här barnet mer än allt på denna jord men just nu är jag rädd och värst av allt vet jag inte vad jag vill.

Snälla, hjälp.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2019-08-31 23:00
Update: var mer eller mindre inställd på abort och tyckte att det var otroligt skönt att flera av er faktiskt tog upp de ljusa sidorna med det beslutet samt att ni var nöjda över ert val, fann på något vis en form av trygghet i det då jag fick för mig att även alternativet behålla kändes påtvingat. Jag vill tacka VARENDA en utan er, jag är så oerhört tacksam och glad över att ni - en bunt främlingar som inte alls behöver bry sig eller har någon egen vinning gällande mitt liv eller beslut - tog en minut eller två (om inte fler) av er värdefulla tid för att hjälpa mig. Kanske låter det överdrivet att vara så pass tacksam och kanske ?kryddar? mina hormoner till det hela men det är så jag uppriktigt känner. Jag hoppas innerligt att ni förstår vilken skillnad ni gjorde för mig och hur oerhört nyttigt det var att få höra så många olika perspektiv och berättelser. Tack snälla för att ni vägledde en vilsen själ och delade med er av era upplevelser! Nu till vad som skedde; jag lyckades till min förvånad somna gott men vaknade ändå ca 2-3 h innan det var dags att kliva upp imorse och tankarna rullade som på ett löpande band som inte alls gick att stoppa. Där någonstans kickade även magontet och ängsligheten in. Klev upp, duschade, borstade tänderna och hela alltet och började sakta men säkert känna mig allt känsligare. Detta kanske låter som att jag tappat det totalt men vid ett ögonblick när jag stod framför spegeln kunde jag nästan se mig själv hålla mitt barn i famnen framför samma spegel om några månader. Mamma följde med till sjukhuset och avdelningen och pappa klev upp tidigt han med för att visa sitt stöd, det var väldigt jobbigt att krama honom hejdå för där blev allvaret verkligt. Vet inte riktigt varför men helt plötsligt kändes det så väldans stort speciellt när känslorna bara flödade mellan oss alla. Det brast för mig strax efteråt och jag började storgråta i bilen varpå mamma sa att vi inte ens behövde åka och att det var viktigt att jag visste att jag har all stöttning i världen oavsett, jag insisterade att vi skulle åka ändå för tänkte att jag kanske bara var rädd och hon försäkrade mig om att det bara var att säga till om jag ville att hon skulle vända när som helst. Vi kom till sjukhuset och satt i bilen på parkeringen ett bra tag och pratade varpå vi sedan gick in och under mitt och mammas samtal så kom vi fram till att jag går dit och säger helt enkelt att jag inte är redo för det var det som kändes rätt då. Sagt och gjort så kom jag dit, grät lite mer under tiden jag väntade och en trevlig kvinna kom sedan och tog iin mig till ett rum. Där la hon tabletten på bordet (helt plötsligt såg den oerhört stor och icke-lockande ut) och jag kände helt enkelt att mitt i all gråt så var jag alldeles för instabil för att fatta ett sådant beslut. Vi diskuterade och pratade lite allmänt om abort och hon förklarade att den avdelningen alltid är öppen samt att jag oavsett när jag ev bestämmer mig för en abort måste läggas in så det är hos de jag kommer få genomgå processen, eftersom att jag var där imorse samt har varit ambivalent och fortfarande tvekat så står jag på något vis på deras lista vilket gör att det går bra att ringa eller komma förbi utan större framförhållning då de alltid har tid att avsätta när någon vill ta första tabletten. Kommer inte ihåg om det var hennes eller mammas råd men vet även att några av er poängterade att jag borde gå hem och utgå från att jag behåller samt känna efter ett par dagar om det känns skönt och lättande eller om jag längtar efter att få en abort gjord. Så nu försöker jag för allt i världen koppla bort både tvivel, frågor och min ambivalens samt verkligen tänka att jag har valt att behålla för att på så sätt se om känslorna från förr kommer tillbaka samt hur jag kommer må när det sjunkit in och landat. Förutom ett väldigt jobbigt bråk som jag hade med min mamma nu på kvällen så började det mesta kännas bra men den känslan försvann såklart när det blev hetsigt mellan oss och där och då kände jag återigen att graviditeten inte gett mig annat än elände och sorg så jag kände för att klampa iväg till sjukhuset med detsamma och svälja tabletten. Pratade med min pojkvän om allt och ingenting och till slut lyckades han få mig på bra humör så nu känns det mer okej. Vill inte dra musten ur morgonens händelseförlopp som ändå slutade positivt men jag är väldigt skör, dels p.g.a hormonerna och dels p.g.a de stora påfrestningarna och känslomässiga hindrena som jag gått igenom mer eller mindre sedan jag plussade, just av den anledningen känner jag att jag vid såna här tillfällen som det ikväll varken vill ha kvar fostret i mig eller för den delen leva. Kom på mig själv med att uppleva en inre längtan samt googla överdoser av smärtstillande och sätt att känna smärta på - under mina 20 år har sådana tankar aldrig infallit och aldrig har jag gjort något för att skada mig själv heller. Jag hade aldrig kunnat göra det mot mitt ofödda och oskyldiga barn men mitt i allt elände ikväll så kände jag en enorm hopplöshet och ingen livsglädje överhuvudtaget. Detta är verkligen en parantes och likt allt annat kommer säkert även detta att lösa sig, min pojkvän är förhoppningsvis vid min sida inom ynka tre dagar men för mig känns tyvärr minsta lilla ?fall?, bråk, sorg och liknande som ännu ett trauma. Jag har helt enkelt gått igenom för mycket på kort tid samtidigt som hormonerna gör sitt, samtidigt som jag idag äntligen känner känslor igen och kan gråta så är inte min kalla mur borta än och jag är rädd för att på något vis gå in i väggen, bli utbränd eller hamna i en ren och skär depression om jag inte får ha en lugn och problemfri vardag utan avbrott ett tag framöver för min ork är sedan länge förbrukad. Allt löser sig i sinom tid men just nu är det jobbigt att veta att det kanske dröjer ett par dagar för varje minut känns för lång. Jag blir även orolig då all denna stress utan tvekan inte alls är bra för barnet. Detta var en parantes som blev väldigt lång, menar inte att göra er oroliga, kommer fortsätta gå hos kuratorn jag fått via gyn. och snart har jag ju min andra halva här så förhoppningsvis vänder allt snart. Stor kram på er alla!