Får man lov att fråga sina föräldrar varför de inte vill umgås med sina barnbarn?

Misstänker att det är som med mina föräldrar att de själva inte är medvetna om att de diskriminerar.
Att de inte gjort det med vilje utan det bara har blivit/är så utan att de tänker på det.

Jag är själv uppvuxen som klassiskt mellanbarn som alltid fått klara mig själv. De har alltid fokuserat på mina systrar och i vuxen ålder på deras barn och mig och mina barn har de träffat spontant 1 -2 gånger om året. De har inte varit barnvakt mer än max 1 gång per år åt mina barn medans typ flera gånger varje månad åt mina systrars barn.
Blev inte ett dugg bättre när de blev pensionärer och jag trodde i min enfald att de skulle engagera sig mera när jag skilde mig och blev ensamstående, men nej.

Har inte orkat konfrontera dem utan försöker intala mig att det är deras förlust. 

För att min åsikt är att man inte behöver umgås med folk bara för att man är släkt med dem. 
Antingen vill man vara med människor för att de tillför något eller så vill man inte. Och jag tänker inte tvinga mig eller mina barn på någon. 

Jag har två fantastiska söner och de har helt underbara vänner som fyller vårt hus med stoj, stim och skratt. Det ger mig mer energi än att gräma mig över varför mina egna föräldrar (och mina syskon) inte vill vara med oss. 
Jag har slösat tillräckligt med energi och tårar på att försöka klura ut varför, nu har jag kommit till ro med att det är så här och struntar i det. Orkar inte bli ledsen längre. Har ingen lust att bråka heller och riskera att vi tappar kontakten helt.